Krönika / Connie Nilsson: Det är i alla fall minikris

Kris är alltid ett starkt ord som ibland används lite väl vidlyftigt.
Om det nu inte är kris så är det i alla fall lite minikris i Mjällby AIF.
Det gör ont att se en tidigare segermaskin förvandlad till rost och skrot.

Jag har sett matcherna mot AIK och Västerås på tv. I lördags såg jag Kalmar FF-Mjällby AIF live på Guldfågeln Arena.
Det går att säga att Mjällby borde ha besegrat både AIK och Västerås, så pass dominerade Mjällby de matcherna.
Mot Kalmar var det däremot klasskillnad.
Lokaltidningen Baromtern gick lite optimistiskt ut och sa att Kalmar FF var favorit mot Mjällby. Dels sett till hur starkt Kalmar FF är på hemmaplan, dels sett till hur Mjällby AIF sett ut i de senaste matcherna.
Men, det var ändå nykomlingen mot den regerande svenske mästaren.
Det går att skrika sig hes över att Axel Norén berövades en solklar frispark innan kvitteringen, men domarnas toleransnivå har höjts efter VM och nu kan 50/50-situationer gå lite hur som helst.
Det går att argumentera för att Robin Wallinder kanske kunde ha tagit 2-1-målet, men å andra sidan gjorde Wallinder en lysande benparad strax innan och glöm heller inte hur Mjällbyförsvaret gick bort sig på segermålet.

Även om Elliot Stroud fixade en drömstart, precis en sådan start ett sargat Mjällby behövde, så fick vi över resterande 88 minuter uppleva det lidande vi upplevt länge nu.
Det finns hur många ord som helst att sätta på Mjällby AIF:s sätt att spela fotboll just nu. Det är håglöst, det är dåligt kroppsspråk, tempofattigt, obefintligt anfallsspel och lika obefintligt djupledsspel. Det är stillastående, det är spelare som med all önskvärd tydlighet visar att de vill vara på en annan plats i fotbollslivet, det är vansinniga bolltapp, det är ett presspel som inte biter, rotationshysteri, det är spelare som tar oförklarliga felbeslut, det är passningar i knähöjd och det är passningar som sällan eller aldrig når rätt adress. Det är ett lag som är sönderläst av alla motståndare, det är ett lag som inte har någon plan B, det finns inget flyt i spelet, det är märkliga sociala byten av Doktor Aksum, det är gula kort tagna i ren frustration och det är en defensiv som helt rasat samman.

På de senaste matcherna har Mjällby noll segrar, men å andra sidan ”bara” tre förluster. Det hade gått att förlika sig med om det inte vore för att spelet bara blir sämre och sämre.
Mot Kalmar: Noll skott på mål, förutom Strouds mål och en hörna. Det var allt.
Så frågan är var vi har Mjällby AIF just nu.
Något skaver.
Jag är orolig.
Blekinge är oroligt därför att Mjällby AIF är vårat lag. På Guldfågeln såg jag känningar från både Jämjö, Sturkö, Ramdala, Brömsebro och Fågelmara. Vi är många som bryr oss om Mjällby AIF.
Jag vet inte om den oron delas internt. Jag är osäker. Det pratas om vita dukar, den största matchen i historien när ett lag från Gibraltar kom till Strandvallen, det pratas om mäktiga tifon, men det pratas inte så mycket om det prekära läget i allsvenskan.
Som jag ser det är ett nytt allsvenskt kontrakt långt mycket viktigare än att nå sportslig och ekonomisk framgång i Champions League-spelet.
Den oron jag känner just nu är att många tror att Mjällby kommer att spela ihop de nödvändiga poängen för att klara sig kvar, men jobbet måste göras och det jobbet måste prioriteras.
Det finns givna räddningsplankor som Halmstad, Degerfors och Örgryte, men skulle de vakna till liv är det plötsligt allvar på riktigt.

Jag gissar att spelartruppen kände det rätt befriande att äntra propellerplanet mot Gibraltar i dag. Bort från vardagen, bort från sociala medier, bort från frågor om vad det är som händer, men redan på lördag är verkligheten där igen när Elfsborg kommer till Strandvallen.
Då blir det ett Mjällby utan både lagkaptenen Jesper Gustavsson, Viktor Gustafson och Tony Miettinen. Alla tre är avstängda.
Varningarna är ett tecken på hur det ser ut just nu. Jesper Gustavsson tog en fullständigt horribel varning genom att blockera en frispark. Det är tröjdragningar som signalerar om spelare som är på fel plats på planen.
Kort sagt, frustration och irritation.


Jesper Gustavsson.

Jag störs av kroppsspråk och signaler.
Abdullah Iqbal, som inte satte en fot fel förra året. Iqbal som var en mästare på att enkelt spela sig ur vilken situation som helst. Iqbal är en skugga av sitt gamla jag. Han tar inte kamperna. När Iqbal blir efter signalerar han för offside i ett försök att rättfärdiga sina egna misstag.
Iqbal har tidigare sagt att han vill vidare i karriären, men vilket lag vill ta Iqbal som han spelar nu?
Jeppe Kjaer slog en vansinnig tremeterspassning rakt in i banan mot Kalmar, Kalmar bröt och kontrade. Kjaer, han joggade pliktskyldigast tillbaka.
Det är fel signaler att skicka.
Manneh, som förtvivlat jagade ett utlandskontrakt i vintras, är helt iskall. Till Mannehs försvar ska sägas att Doktorn i matchen mot Västerås placerade honom i någon slags targetroll. Ett lätt offer för Västerås väldiga mittbackar. Problemet med Manneh nu är att han slarvar så otroligt mycket i passningsspelet och att han sällan eller aldrig kommer rättvänd.
Jesper Gustavsson är just nu också en skugga av sitt forna jag. Jesper försöker, men han är lika hopplöst i otakt som alla andra.
Stroud? Frånsett målet fastnade han mest i en vänsterbacksposition med tankar och funderingar om det kommer att lösa sig med Hull eller inte.

Jag kan också sakna det där försvarsspelet som fanns på Colin Rösler och Max Watsons tid. Det försvarsspel då man gjorde en high five för ett blockerat skott. Den tid när man satte en stolthet i att försvara sin målvakt. När gjordes det senast en high five för att blockat skott?

Just nu går drevet i sociala medier. I skottgluggen är Karl Marius Aksum och målvakten Robin Wallinder.
Wallinder tycker jag får oförtjänst mycket skit. Det är inte Wallinders fel att defensiven fallerat. Har Wallinder någon gång spelat med samma trebackslinje två matcher i rad framför sig?
Wallinder jämförs hela tiden med Noel Törnqvist och hans fötter. Ingen allsvensk målvakt har Törnqvists fötter, men till saken hör också att alla allsvenska motståndare gjort sin läxa. Mjällby årgång 2026 är sönderläst och Kalmar FF visade hur man bäst skadar Mjällby.
Med Noel Törnqvist i målet kunder Mjällby bygga spel från varje inspark. Motståndarna frestades att pressa långt in i straffområdet mot den iskalle Törnqvist som väntade till att tillräckligt många gått bort sig innan han spelade förbi dem.
På så sätt skapade Mjällby ett spelövertag redan på egen planhalva, men nu är det inga motståndare som säljer sig likt 2025.
Wallinder står där och trampar med fotsulan på bollen. Han har säkert tio uppspelsvarianter i huvudet om vad han ska göra när motståndarna pressar, men ingen pressar och Wallinder tvingas till slut spela ut till någon av sina kantspelare.
Det händer gång på gång och Mjällby har ingen annan lösning på det att slå långt och när man inte klarar att vinna varken första- eller andrabollar så blir det jobbigt och frustrerat.

Det börjar också höjas röster mot Karl Marius Aksum. 2025 var Anders Torstensson den officielle ledaren, men det pratades hela tiden om att det var Aksum som drog i trådarna. Det är en orättvis bild mot Anders Torstensson, men jag tror nog att Anders Torstensson saknas i dagar som dessa.
Snart måste de som har möjligheten ställa frågor om Aksum. Finns det en smärtgräns med den så upphaussade norrmannen?
Aksum roterar, Aksum gör sociala byten i andra halvlek som gör att Mjällby helt tappar rytmen. Han verkar inte ha någon lösning på försvarskrisen. Förra året släppte Mjällby in 18 mål på 30 matcher. I år är det redan 19 på 14 matcher.
Aksum pratar ofta om prestationer. Jag håller inte med. Vi är i allsvenskan nu. Det handlar om att vinna, inga sociala experiment. Det handlar inte om bollinnehav eller xG. Poängen måste in och det är Aksums ansvar att se till att prestationer omvandlas till resultat.
Enligt Aksum kan en av förklaringarna till prestationen mot Kalmar ha varit att vissa spelare var överbelastade efter kvalmatchen mot Lincoln Red Imps. Om jag räknat rätt var det sex spelare som kom till Kalmar med 90 minuter i benen. Här pratar vi den första av kanske bortåt tio matcher i Europakvalet.
Ska det börja letas ursäkter om överbelastade spelare är det lite väl tidigt.

Jag kan också fråga mig vem som är den informelle ledaren i laget när det tar emot. Finnas det någon sådan? Jesper Gustavsson brukar visa med sitt sätt att vara på planen. Nu känns det som om kaptenen har fullt upp med sig själv. Vem höjer rösten i omklädningsrummet? Vem visar på planen? Jag tittar i laguppställningen och har svårt att se den ledaren nu när Tom Pettersson inte tycks hålla för flitigt matchande.

Har vi då rätt att ställa alla de här kraven på Mjällby AIF:s trupp? Jag tycker det. Mjällbys andas visioner, framtidstro, systematik och ett visst mått av ödmjuk kaxighet. Därför är det frustrerande att se så många spelare som kanske överpresterade förra året, men som underpresterar ännu mer nu.
Det kan bli framgångar i Europakvalet, men det smetar inte över det som händer i allsvenskan just nu.


Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson