Krönika / Connie Nilsson: Det finns anledning till oro inför nya lagen

Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnens rättigheter, även kallad barnkonventionen, svensk lag.
Frågan är vad det så här långt har inneburit för svensk idrott i frågor som selektering och toppning.

2015 gjorde Rädda barnen och Sifo två undersökningar, bland annat ”Selektering och toppning – Är det vad barnen vill?”
351 barn i åldern 10–15 år fick svara på en rad frågor om selektering och toppning.
Först ska kanske begreppen selektering och toppning redas ut.
Så här skriver svenskidrott.se:
Selektering: Att välja ut de för tillfället bästa – eller de som i framtiden bedöms bli de bästa – till matcher, läger, lag eller träningsgrupper.
Toppning: En form av selektering som innebär att de bästa vid ett givet tillfälle får en eller flera av följande fördelar i tävlingssammanhang: en given plats i laget, mer speltid eller av de aktiva betraktat en attraktivare position i laget/gruppen.

Några siffror från undersökningen:
93 procent av barnen svarade ja på frågan om alla som tränar ska få spela lika mycket.
En egen reflektion på den frågan är att den är lurigt ställd. Ska exempelvis Stina, som bara tränat hälften så mycket som Lisa, få spela lika mycket?
Av egen erfarenhet vet jag ju att en titt i träningsstatistiken var ett enkelt och effektivt sätt att kunna motivera mer speltid. Rättvist, tycker jag.

85 procent av barnen och ungdomarna uppgav att de idrottar för att ha roligt. Bara tre procent svarade att det viktigaste med idrott är att vinna.
Tre procent tycker alltså att det viktigaste är att vinna i den eviga debatten om vi ska ha tabeller eller inte. Tre procent i den eviga debatten om att barn måste lära sig att tävla, vinna och förlora.
Tänk om vi vuxna någon gång skulle lära oss att se det från barn och ungdomars perspektiv!
Fyra av tio barn i åldern 10–12 år (barnidrott) och nära sex av tio mellan 13–15 år (ungdomsidrott) hade erfarenhet av toppning. De flesta svarade att de tyckte att det är tråkigt och orättvist när ledarna toppar.

Ledarna, vad tycker de?
Hälften tycker att det är okej att regelbundet eller ibland toppa lag, speciellt under viktiga matcher eller cuper, eller när motståndarna toppar laget.
Män visar sig toppa mer än kvinnor. Finns det en föreningspolicy eller handlingsplan för hur man ska agera som ledare i samband med träning eller match så var ledarna mer benägna att följa den än att falla för frestelsen att toppa.
På en fråga till ledarna om hur barnen som inte får spela i samband med en toppning känner ger svarsalternativet ”Barnen förstår och accepterar/de förstår att det inte kan vara exakt helt rättvist” ett svar på hela 83 procent.
Barnen, hur känner de? 72 procent svarar att det tråkigt/orättvist/det känns inte bra.

Undersökningen är intressant och läsvärd därför att den än en gång bekräftar min tes att barn, ledare och föräldrar, i alla fall de flesta, står väldigt långt ifrån varandra i frågan om toppning och selektering. Det tycks vara en avgrundsdjup skillnad mellan vad ledarna tror och vad barnen känner.
Nu är frågan vad som kommer att hända och vad som har hänt. Idrottsrörelsen står inför en jätteutmaning om nu toppning och selektering anses vara icke tillåtet.
Och inte bara svensk idrott, förresten.
Svensk idrott får ofta stå i skottgluggen för frågor om toppning och selektering. Skolan behöver aldrig ta den diskussionen, avdelningen prov och jämförelser.
Hur gör exempelvis Sveriges Radio med det populära programmet ”Vi i femman”? Ingen ska ju inbilla mig något annat än att varje klass skickar fram sina två mest allmänbildade elever. Det är inte lotten som avgör vilka som får sätta sig i burarna.

Ta kapitel 2 i barnkonventionen: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen ska diskrimineras.
Kapitel 3: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
Kapitel 12: Varje barn ska ha rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska beaktas i förhållande till barnets ålder eller mognad.
Jag tror att både idrotten, skolan och säkert också många andra som berörs av lagändringen, har ställts inför en rad svåra beslut.

Från och med den 1 januari 2020 måste varje svensk förening i praktiken fråga barnen hur de ställer sig till toppning och selektering. Från och med 2020 är det inte längre upp till ledare och föräldrar att avgöra hur viktigt det är att vinna.
Det är barnen, tillsammans med sunda föreningar med klara handlingsplaner och med tydliga policydokument, som äger frågan.

Själv tycker jag att det finns en rad problematiska frågor:
Vem ska ”straffas” om ett barn känner sig kränkt? Den ytterst ansvarige, föreningens ordförande? Ledarna?
Vem avgör vad som är bäst för barnet?
På vilket sätt ska barn ges inflytande?
Hur ska föreningar orka ta det här jättegreppet om barn- och ungdomsidrott?

Genom åren har jag pratat med så många idrottsledare och föräldrar om selektering och toppning. Jag minns en förälder som berättade om en ledare i barnets lag. Ledaren sa en sak utåt. Alla skulle få spela. Alla fick spela, men så fort det blev skarpt läge i matcherna smygtoppades det.
Många känner igen sig i den situationen.

Jag tror att många känner oro.
Ännu fler föreningsledare har inte en aning om vad som gäller.
En del fortsätter att inte bry sig utan kör bara på.
Efter en fotbollsskola för 6–9-åringar har en allsvensk förening erbjudit provspel för 15–20 pojkar där man tar ut ett 9-årslag. En annan allsvensk förening gör ett första urval av 8-åringar till kommande akademiinriktning. I minst en Stockholmsförening får alla barn från sju-åtta års ålder provspela för en plats. Det finns många andra exempel.
Selektering, var ordet.

Räkna med att stat och kommuner kommer att sätta hårt mot hårt om det här fortsätter. ”Idrottsministern” Jakob Forssmed har uttryckt sin oro över selektering och toppning och har uppmanat idrotten att agera. Exempelvis har Riksidrottsförbundet fått krav på sig att redovisa hur toppning och selektering ska motverkas.

Statens stöd till idrotten var exempelvis 2025 2,3 miljarder kronor. Jag tror att staten vill ha ut mer av varje satsad krona än att sex-, sju-, åtta- och nioåringar ska väljas bort efter ett provspel.
Stockholm stad har redan sagt att man kommer att dra in föreningsbidrag och nolltaxa för anläggningshyra om man märker att föreningar inte följer deras regelverk om selektering innan 15 års ålder.

Hur ska då idrottsföreningar agera? Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap, ger tre råd:
1) Avsätt tid i föreningen för att gå igenom RF:s anvisningar för barn- och ungdomsidrott. Följer ni dem? Bra! Ta annars en diskussion om vad som måste utvecklas – och hur det ska göras.
2) Se över föreningens värdegrund – eller skriv en ny! Reflektera över vilken föreningen ni vill ha, och hur ni vill vara gentemot varandra. Använd gärna barnkonventionen som stöd eller UNICEF:s handbok till idrottsledare. Engagera många i arbetet och se till att värdegrunden blir ett levande dokument i föreningen.
3) Skapa en krisplan för oförutsedda händelser. Se till att ni har rutiner ifall det händer olyckor eller om ni misstänker att barn far illa. Vem ska man vända sig till? Hur ska klubben agera? På RF:s hemsida finns bra material att använda.

Veckobrevet är personligt skrivna texter och notiser. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson