Krönika / Connie Nilsson: Det kan inte vara rimligt

Enligt Riksidrottsförbundet finns det 850 000 ideella föreningsledare i Sverige.
En del ledare snittar mer än andra, men rakt över visar det sig att de här ledarna ger runt 200 timmar om året av sin tid till svenskt föreningsliv.
Trots allt detta ideella engagemang finns det föreningar som inte lyckas driva verksamheten med plus.
Sett till samhällsnyttan och samhällsinsatsen borde det inte vara möjligt.

Jag läser Redbergslidstränaren Mikael Franzéns handbollsblogg, 1916 RIKtig handbollsblogg!, om den lilla handbollsföreningen IK Nord i Göteborg. IK Nord har två seniorlag, elva ungdomslag och fem bollskolor för ännu yngre barn.
Föreningen gör en stor samhällsinsats i sitt område.
Medlemsavgiften för de 400 medlemmarna är 600 kronor. Stödmedlemmar betalar 300 kronor. Det finns också träningsavgifter. Från 600 kronor för ungdomar födda 2009 och sedan i växande takt upp till seniorerna som betalar 1 600 kronor per säsong.
Med licensen inräknad betalar en senior 2 500 kronor per säsong. Den lägsta totala avgiften för att få vara en del av IK Nord är 600 kronor.
Avgifterna är inte orimliga, men de räcker inte.

Enligt Franzén, som själv är medlem i IK Nord, är det en välskött förening med god ekonomi, men senaste bokslutet visade ett minus på 48 000 kronor.
Det kan förstås finnas förklaringar som extraordinära utgifter. Kanske köp av några nya matchställ, kanske köp av bollar. Kanske att hallhyran höjts mitt under säsong.
Jag vet inte de bakomliggande förklaringarna, men enligt Franzén drivs IK Nord helt på ideell basis, alltså så ideellt att ingen ledare har någon form av ersättning. Inga arvoden betalas ut. Det borde inte vara möjligt att gå minus då.

Jag tycker att ämnet är så intressant att jag tar upp bollen. En ideell samhällsbärare ska inte behöva göra ett minusresultat.
Om ideellt samhällsbärande föreningar går back kan man med rätta fråga sig vem det är som går med vinst på föreningarnas bekostnad.
Svaret borde rimligen vara stat och kommun som får tillbaka mer än de betalar ut i stöd.
Om nu stat och kommuner anser att landets idrottsföreningar, och det näst intill unika svenska ideella engagemanget, gör en viktig samhällsinsats så är det årliga stödet till idrotten på 2,3 miljoner kronor uppenbarligen inte tillräckligt.
Tyvärr har stat och kommuner tagit oss idealister för givna alldeles för länge.
Vi gnetar på. Vi tiger. Vi lider under den ekonomiska piskan. Vi försöker hitta nya intäktsmöjligheter.

200 timmar i snitt per år lägger den ideelle svenske föreningsledaren av sin tid på att fostra och ge våra barn och ungdomar en meningsfull fritidssysselsättning. 200 timmar per år, det ger i snitt fyra timmar per vecka.
Jag skulle vilja se den Jämjö GoIF-ledare som ”bara” lägger fyra timmar i veckan på Jämjö GoIF.

Jag vet inte om jämförelsen är relevant, saklig eller ens rättvis, men en fritidspolitiker har ersättning för förlorad arbetsförtjänst. En fritidspolitiker har också mötesarvode på i runda tal 600 kronor. Det fick jag berättat för mig på en rakt ställd fråga till en representant för ett parti på Skärgårdsfesten.
Jag fick i ärlighetens namn också förklarat för mig att den där sexhundringen innebär att fritidspolitikern förväntas komma både inläst och påläst till nämndemöten och då kanske 600 kronor inte är så mycket.
Men, det är ändå en ersättning som utgår för det man kan kalla för en fritidssysselsättning.
Varför ersättning för den sysslan när föreningsledare inom idrotten förväntas göra jobbet gratis?
Någon kanske säger: ”Ja, men en fritidspolitiker måste komma förberedd till nämndemöten.”
Då svarar jag: ”Som om inte styrelsemedlemmar eller tränare måste komma förberedda till styrelsemöten eller träningar.
Någon kanske säger: ”Ja, men staten satsar ju 2,3 miljarder kronor på svensk idrott. Vill föreningslivet lägga en del av den kakan på att arvodera ledare så varsågod och gör det!”
Skulle Jämjö GoIF orka med att betala någon form av ersättning till exempelvis alla ungdomsledare? Knappast, va?
Finns det ens ungdomsledare i Jämjö GoIF som vill ha någon ersättning? Jag vet inte, men jag tvivlar starkt. De är förhoppningsvis på idrottsplatsen av helt andra skäl än ekonomiska.

Många tar ideella ledare för något självklart, men den dagen ersättningsfrågan kommer upp tror jag att svensk ungdomsidrott tappar både själ och mening.
Det är glädjen, kallet, målet och meningen som måste styra. Inte pengarna och det är våra folkvalda väl medvetna om.

I dag lever vi i en tid då allt har blivit så otroligt mycket dyrare. Idrottsföreningarnas ökade kostnader är inget undantag.
Hall- och planhyror, material, driftskostnader, och andra avgifter, allt kostar mer.
Att gå med vinst och lägga på hög får aldrig vara något självändamål för en idrottsförening, men en slant i kassan för oförutsedda utgifter får heller aldrig vara fel.
För de oförutsedda utgifterna kommer, det vet alla.
Ta bara OK Orion som exempel. Det gamla vatten- och avloppssystemet dömdes ut av kommunen. OK Orion var tvingat att ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp.
anslutningen kostade ett antal hundratusen kronor. OK Orion fick mycket av kostnaden ersatt via bidrag, men för föreningen innebar det ändå en stor kostnad.
Det är möjligt att OK Orion tagit höjd för anslutningen, men alldeles oavsett så hade det inte gått att klara utan en stabil ekonomi.

Jämjö GoIF är lite i samma sits som OK Orion, men med betydligt högre insatser när konstgräset ska bytas. Jag vet vad det handlar om för siffror och det är helt omöjligt för en liten byförening att kunna ta en sådan kostnad utan att sätta hela existensen på spel.
Jag tror jag har berättat det förut, men det tål att upprepas: De i föreningen som sliter med att försöka lösa den här ekvationen gör ett otroligt jobb, men det är också ett jobb som tar tid och energi från allt annat som måste fungera i en förening.
Vi bör alla tänka på det när och om det sträcks ut en hand för att be om lite hjälp.

Jag vet genom åren att driften av Jämjö idrottsplats är en tung ekonomisk post för föreningen. Den egenägda idrottsplatsen är en jättetillgång, fri att använda när och hur som helst för föreningens medlemmar.
Alla föreningar har inte den möjligheten.
Den tillgången ska inte underskattas när man tänker i termer av kostnader.
Jag är övertygad om att Jämjö GoIF skulle ha en betydligt bättre ekonomi om idrottsplatsen vore i kommunal ägo, men det är en utopi eftersom det inte finns en svensk kommun som vill ta i föreningsägda idrottsplatser ens med tång.
Hellre då ge lite bidrag som knappast täcker kostnader för drift, underhåll och eventuellt en anställd vaktmästare. Alternativet är att äga och förvalta själv med allt av vad det innebär i form av anställd personal, underhålla byggnader, vårda och sköta en maskinpark, klippa alla gräsytor och skotta snö från konstgräset på vintrarna.

Därför måste någon betala mellanskillnaden. Det blir oftast genom höjda medlems-, tränings- och tävlingsavgifter. För många blir till och med de billigaste föreningsavgifterna en för stor utgift och förlorare är då både föreningar och samhälle.

Den stora ideologiska frågan är kanske den hur länge den svenska modellen med ideella idrottsledare kan överleva. Om inte helt ideella föreningar klarar att göra plus, eller i alla fall gå plus minus noll på verksamheten, vad är det då för mening att fortsätta?
Föreningsledare som jobbar i en strikt ideell förening ska inte behöva kämpa med näbbar och klor för att få en ekonomi i balans.
De ska i stället kunna lägga all sin fokus på att få barn, ungdomar, vuxna och äldre att röra på sig. Att kunna ge dem en meningsfull sysselsättning. Att kunna fostra dem in i vårt svenska föreningsliv och därmed också ge dem de värderingar som svensk idrott står för, de där vackra orden om demokrati, allas lika värde och där inte bakgrund eller ekonomisk status avgör om du får vara med eller inte.

Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson