Krönika / Connie Nilsson: Katastrof och glädjetårar

Jag brukar försöka undvika att komma med pekpinnar eller spela på eventuella dåliga samveten därför att det ofta får motsatt effekt.
Folk reser ragg av krav, uppmaningar och besserwissertyper.
Men nu tycker jag det är hög tid att vi alla sluter upp bakom Jämjö GoIF i den mån vi kan.

Jag tänker förstås på hjältarna som rodde hela konstgräsprojektet i hamn.
Vi måste tacka dem.
Vi behöver backa dem nu när så mycket står på spel för hela föreningen.
Pengarna från Allmänna arvsfonden är säkrade, men det är nu som vi som inte direkt hade någon del i alla timmar som till slut gav ett så fantastiskt resultat kan göra skillnad.

Jag tror inte alla riktigt förstod hur mycket det egentligen var som stod på spel innan beslutet kom. Man ska ha med sig att oddsen inte direkt var till Jämjö GoIF:s fördel. Allmänna arvsfonden har i sina statuter att man, om man nu tar konstgräsanläggningar som specifikt exempel, sällan ger ekonomiska medel till omläggning av gammalt och uttjänt konstgräs.
Däremot är Allmänna arvsfonden frikostig och välvilligt inställt till att del- eller helfinansiera nyetableringar.
Det har gjorts undantag från statuterna, men de är så få att de kan räknas på ena handens fingrar. Själv känner jag bara till ett fall. En liten förening på Orust, Stala IF, har fått medel likt de Jämjö GoIF nu fått. Stala IF:s första konstgräsplan blev klar 2004.
Lokaltidningen ST berättar om en ”konflikt” mellan Stala IF och kommunen. Stala IF önskade kommunal finansiering av omläggningen. Kommunen erbjöd ett avtal där Stala IF stod för anläggandet.
Stala IF sa nej och skickade in en ansökan till Allmänna arvsfonden. Lite på vinst och förlust med tanke på regelverket, men till mångas förvåning och glädje fick Stala IF 3,5 miljoner kronor av Allmänna arvsfonden. I april i år invigdes en nya konstgräsplanen, mer än 20 år efter att den första mattan kom på plats.

Nyetableringar med Allmänna arvsfonden som garant kan däremot räknas i tresiffrigt.
Allmänna arvsfonden är en enorm tillgång för svensk idrott. Så många drömmar har förverkligats genom arvsfonden. Så många möjligheter har skapats.
I sammanhanget vill jag också skicka med en tanke till föreningar som går i nyetableringstankar, föreningar som sätter sitt hopp till Allmänna arvsfonden. Jämjö GoIF skulle kunna vara ett varnande exempel på hur snårig vägen till en omläggning kan vara.
Jag vet inte om Jämjö GoIF fullt ut tänkte konsekvenser av ett konstgräsbyte drygt tio år framåt i tiden. Tanken fanns där nog med tanke på den ekonomiska föreningen som bildades och det omtalade rut- och rotprojektet där pengar skulle läggas på hög för ett kommande byte.
Hyresintäkter skulle komplettera rut- och rot. Vi vet hur det blev. Drift, skötsel och underhåll åt upp varenda krona. Det var tomt i kassan den dag bytet började bli akut. Pengar hade inte slarvats bort, men pengar hade försvunnit i ett mörkt slukhål kallat konstgräs.

Föreningar som drömmer om konstgräs måste ha bytesperspektivet med sig. Säg att Jämjö GoIF landar på tio miljoner kronor den här gången. Det blir knappast billigare om tio år. Det är Jämjö GoIF förstås också medvetet om och det går inte bara att lita och hoppas på Allmänna arvsfonden som en kassako. Våra kommuner är definitivt inga räddningsplankor.
Du kanske i dag sitter i en förening med en styrelse med ett enormt driv, med drömmar, visioner och ambitioner. Inget tycks omöjligt, likt den styrelse Jämjö GoIF har i dag.
Men, det finns ingen garanti för att den styrelsen sitter där om tio år.
Jag vill inte ta ifrån någon förening drömmen om nytt konstgräs, men finns det inte en trovärdig plan för hur en omläggning ska finansieras är mitt råd att ligga lågt. Riskerna är alldeles för stora.

Om jag förstått saken rätt fick Jämjö GoIF ett försiktigt nekande i den första bidragsrundan det här året. Av olika anledningar. Ansökan behövde kompletteras. Bland annat för att Allmänna arvsfonden från och med i år inte godkänner bildäcksgranulat eller det mer miljövänliga granulatet som Jämjö GoIF klokt nog satsade på i första rundan när konstgräset anlades första gången.
Nu har det kommit ytterligare ett miljövänligt alternativ. Ett EU-direktiv förbjuder plastgranulat som fyllnadsmaterial från och med oktober 2031. EU:s nya krav kommer att fördyra alla nyetableringar eller omläggningar. Ur ett miljövänligt perspektiv är det förstås klokt och framåtlutat agerat av Allmänna arvsfonden.

Jämjö GoIF gick tillbaka till ritbordet igen och lämnade in en kraftigt fördyrad offert med allt av vad det eventuellt kunde innebära för ansökan.
Samtidigt fick Jämjö GoIF en egen handläggare från Allmänna arvsfonden som skulle stötta i den fortsatta processen.
Jag vet inte hur det första beskedet togs emot i styrelserummet, men det fanns i alla fall ett fortsatt hopp även om ingen riktigt vågade tänka tanken fullt ut. Det fanns också ett Lex Stala IF med i potten. Hoppet levde.

Alla visste innerst inne att ett nej från Allmänna arvsfonden på junimötet skulle få, om inte förödande konsekvenser, så i alla fall konsekvenser för den fortsatta verksamheten.
Vi som funnits där lite i periferin kan bara ana hur mycket tid och energi styrelsen och alla andra inblandade lagt på ansökan. Det är timmar som inte går att räkna. Timmar som inte går att värdesätta i pengar. Timmar som lagts ner ideellt bara för att skapa en trygg bas för Jämjö GoIF att stå på under i alla fall ett decennium framåt.
Vi som funnits i periferin har också varit oroliga för hur de som nu driver Jämjö GoIF framåt skulle orka ladda om vid ett eventuellt nej.
Vad skulle hända med den slitna konstgräsmattan då?
Vilken väg skulle föreningen orka ta?

Jag har på omvägar hört att det enda realistiska alternativet som diskuterades var att plocka bort konstgräset. Dammsuga upp alla ton av grönt granulat. Schakta bort alla ton av grus och sand. Ersätta det med frisk matjord och så nytt gräs. Återställa till det som det var från början.
Kostnad för det skiftet? Svårkalkylerat. En googling bort visar en kostnad på mellan en och två miljoner kronor, men i en sådan kalkyl är det inte medräknat allt det förarbete Jämjö GoIF hade varit tvunget att försöka finansiera.
Och var hade Jämjö GoIF hittat de miljonerna?
Ska man uttrycka sig försiktigt hade, enligt mig, ett nej från Allmänna arvsfonden varit en smärre katastrof.

Därför var det så fantastiskt skönt, en lättnad, att få det där sms:et från Semona Dahlman Nilsson, en av våra två ordföranden, Lina Nilsson är den andre.
Jag fick meddelandet i torsdags morse. Den bästa medicinen mot smärta jag just då kunde få. Semona och Lina och den innersta Jämjö GoIF-kretsen hade då vetat om arvsfondens ja sedan mindre än ett dygn tillbaka, men de var förbundna av Allmänna arvsfondens embargo.
Jag ringde direkt upp Semona och den glädje och lättnad som jag fick tillbaka är svår att sätta ord på.
Om vi kopplat upp oss på Facetime tror jag att jag till och med hade fått se en tår.
”Connie, vi fick 8,6 miljoner, 8,6 miljoner. Kan du fatta det, 8,6 miljoner!”
Semona ville liksom ta hela Jämjö GoIF-familjen i sin famn. Hon berättade samtidigt att Lina ringt henne och gråtit, gråtit glädjetårar och tårar av lättnad.
En tung föreningsbörda hade fått sin lösning.



Nu hoppas jag att alla som näst intill räddat föreningen från en osäker framtid orkar satsa vidare. Att de orkar driva Jämjö GoIF framåt.
För vi har något på gång.
Vi fick priset som ”Årets förening”.
Vi har ett par seriesegrar i ryggen. Vi gör bra ifrån oss i division 4. Damlaget har fått den välförtjänta farten på verksamheten. Vi startar upp ungdomslag i parti och minut. Senaste tillskottet är vår mittback Ola Johanssons lilla flicklag. ”Spiken” har gett anläggningen ett lyft. Den gamla slitna omklädningsrumsbyggnaden har fått ett första lager nödvändig färg på sig. Mer kommer i höst.
Vi har gåfotboll. Vi har gamla spelare och ledare som hittat hem igen efter många år i exil. Vi har föräldrar som finns där runt lagen om det behövs.
Vi är en liten familj som vill växa oss större.
Vi har en tro på att idrottsplatsen ska vara ett av byns nav.

Men om vi ska fortsätta att driva Jämjö GoIF framåt, om vi ska fortsätta utveckla verksamheten och anläggningen, behöver vi alla hjälpas åt ännu mer.
Varje timme, varje litet handtag, varje insats räknas.
Därför pratade jag inledningsvis om pekpinnar och eventuella dåliga samveten. Pekpinnar och samvete ska tas för vad det är, det är inte bokstavligt menat utan mer ett försök att sätta ord på vad det ideella föreningslivet betyder för en liten by som Jämjö och hur viktigt det är att vi värnar det.
Jag är så luttrad att jag både vet och inser att det inte går att pracka på någon något som man kanske inte vill eller som man kanske inte känner för, men kanske att ord i bästa välmening kan väcka tankar och funderingar i någon riktning.

Om vi alla i Jämjö GoIF-familjen rannsakar oss så har vi kanske en timme extra någon gång att lägga på föreningen om det kommer en fråga om att ge en hjälpande hand i något sammanhang.
Och kommer det inte en fråga, fråga själva om det finns något litet du kan göra vid något litet enskilt tillfälle.
Får du en fråga, tacka inte nej direkt. Fundera i stället. Ja, kanske att det skulle kunna fungera i livspusslet.
Jag tänker inte ge några exempel på vilken hjälp det skulle kunna vara.
Alla som någon gång verkat i det fantastiska svenska föreningslivet vet att utan ideella krafter har vi inget föreningsliv, med allt av vad det skulle innebära.
Och som jag tidigare har poängterat, ofta handlar det inte om att binda upp sig över tid. Det handlar i stället ofta om de så viktiga punktinsatserna.
Det är punktinsatserna som kan vara skillnaden och signalvärdet en hårt arbetande styrelse behöver för att motivera sig vidare.

Naiv och godtrogen som jag är om människors ideella välvilja så tycker jag nästan att vi är skyldiga Jämjö GoIF:s styrelse, anläggningsgruppen och alla inblandade att göra den lilla ”uppoffringen”.
Om inte annat, ge dem kärlek och uppskattning, ett vänligt ord på vägen eller en klapp på axeln. Gör det därför att det som hände kommer att ha en enorm betydelse för Jämjö GoIF som förening.
Vi ska också komma ihåg att det inte bara handlar om nytt konstgräs, det handlar om att göra anläggningen handikappanpassad med en ny toalett och asfalterade gångar, men också ett helt nytt omklädningsrum.

Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson