Jämjö GoIF knattelag 1977, spelare födda 1965-1966.
Stående från vänster: Mats Westerlund, Hans Johansson, Mikael Gustavsson, Stefan Johansson, Bertil Johansson och Tomas Jonsson.
Mellersta raden från vänster: Peter Johansson, Niklas Persson, Connie Nilsson, Bjarne Hjelm och Sören Heideman.
Knästående från vänster: Jörgen Svensson, Gert Nilsson, David Boulliant, Magnus Sigvardsson, Jörgen Nilsson och Tony Sjöström.


Äventyret Buster Cup – eller den fantastiska resan

Det händer då och då att en landsbygdsförening får fram bra årskullar.
Jämjö GoIF är inget undantag.
Ta bara spelarna födda 1965-1966 som efter mycket dramatik placerade sig som femte bästa lag i Sverige.

Med risk för att glömma några lag under de senaste årtiondena så kan det konstateras att Jämjö GoIF bedrivit en framgångsrik ungdomsverksamhet. Visst har det funnits, och det kommer att finnas, vågdalar, men det finns också en och annan topprestation. 1979 blev exempelvis flicklaget, under ledning lagledaren Nancy Persson och tränaren Leif Gustavsson, 70-iadenmästare.
I laget spelade bland annat Christina Johansson, dotter till tidigare ordföranden Ingemar Johansson, Inger Olsson, Susanne Pettersson (dotter till tidigare kassören Stig Pettersson) och Heléne Jonsson (dotter till hedersmedlemmen Thure Jonsson) och många fler.

1979, under ledning av Henry Georgio och Ulf Pettersson, vann P 63-laget division 2 östra. I laget fanns spelare som Roger Flygare, Mikael Andersson, Mats Andersson, Peter Nilsson, Hans Rundqvist, Roine Georgio, Peter Lind, Jan Alexandersson, Tomas Jonsson, Christer Rutzell, Per-Olof Mattsson, Paul Karlsson och Carl-Johan Nickell.
1995 vann Jämjös P 12-lag, under ledning av Alf Olausson och Stefan Myrén, serien. I laget spelade bland annat Andreas Carlsson, Sebastian Andersson och Johan Olausson, spelare som senare blev a-lagsspelare.
1987 vann Jämjö P 12-serien division 1 östra. Ledare för laget var Sten Persson och Jim Toresten. Laget gick igenom serien obesegrat med den imponerande målskillnaden 104-11.

Riktigt lika målfarligt var inte Jämjös lag födda 1965-1966, men serieseger blev det, obesegrat var laget med den imponerande målskillnaden 60-4.
Sören Heideman släppte alltså bara in fyra mål på 14 matcher.
Från och med nu skriver jag resterande text i jag-form efter hur jag upplevde vår resa.
Inför sista matchen den 10 september 1977 var seriesegern ändå inte klar. Jämjö skulle upp till Fågelmara för att möta Kristianopel i ett ovisst derby. Hemma vann vi ”bara” med 1-0 och i vassen lurade Karlskrona AIF lag 1 med alla sina stjärnor.
För att få spelarna att göra sitt yttersta lovade jag i ett svagt ögonblick att gå hem till Jämjö från Fågelmara om spelarna bara såg till att vinna.


Lång vandring. Seriesegern krävde lite uppoffringar. Tränaren Connie Nilsson har börjat vandringen hem från Fågelmara till Jämjö, en vandring som skulle visa sig bli en kamp mot tiden.

Sagt och gjort, det blev förstås seger, denna gången med 3-0 efter mål av skyttekungen Mikael Gustavsson, Tony Sjöström och Bjarne Hjelm.
Det var bara att börja traska hela vägen hemåt på E 22:an. Lagets störste supporter Maj Persson, Niklas Perssons mamma, hade bunkrat upp med bullar och saft i Törnåkra.
Maj, som också tog rollen som medieansvarig, ringde BLT och Sydöstran, som inledningsvis följde den milslånga vandringen hem till Jämjö.
Det var bara ett problem. Det var bråttom hem eftersom jag skulle spela a-lagsmatch mot Sillhövda på eftermiddagen. Jag hann hem, men fick springa på slutet för att hinna till samlingen.

Matchen? Jag var på väg mot en ny fullträff eftersom jag som mittback för ovanlighetens skull gjorde ett av matchens två mål. Kanske det snyggaste målet jag någonsin gjort, en perfekt språngnick. Det var bara ett fel, nicken gick otagbart in bakom vår egen målvakt Bengt-Allan Heideman, Sören Heidemans storebror.

Tack vare seriesegern kvalade vi in till Blekingeslutspelet för spelare födda 1965. Jämjö stod över kvalificeringsomgången och mötte sedan Olofström i semifinal. Olofström hade hemmaplan och hade vinröda matchtröjor. Vi hade vårt West Ham-ställ, vinrött med ljusblåa ärmar.
Nu minns jag inte vad vi hade för färg på reservtröjan, men vi kunde inte gå till match utan att få vara West Ham. Därför beordrade jag samtliga spelare att ha West Ham-tröjan på sig under reservtröjan.
Skrockfull eller inte, men om det var det draget som gjorde att vi vann får vara osagt. Tony Sjöström gjorde i alla fall matchens enda mål.


Distriktsmästare 1977, Jämjö GoIF.
Stående från vänster: Bjarne Hjelm, Jörgen Svensson, Mikael Gustavsson, Connie Nilsson, Tony Sjöström, Hans Johansson, Mats Westerlund, Gert Nilsson.
Knästående från vänster: David Boulliant, Sören Heideman, Jörgen Nilsson, Bertil Johansson, Tomas Jonsson, Niklas Persson, Stefan Johansson.

Finalen mot Ronneby BK blev dramatisk. Det var 0-0 vid full tid, 0-0 efter förlängningen. Straffar fick avgöra och här vann vi med 5-4 efter mål av Bjarne Hjelm, Tomas Jonsson, Mikael Gustavsson, Niklas Persson och David Boulliant.
Det innebar att vi kvalificerat sig för ett distriktslagsslutspel 1978, kallat Buster Cup.

Under den långa och snörika vintern tränade vi kopiöst mycket för att komma så förberedda som möjligt till vårens slutspel. Många gemensamma pass i veckan, krav på att redovisa träningsdagbok med sprungna antal meter i veckan när det inte var ordinarie träningar, var del i förberedelserna.
I ur och skur tränade vi. Vi tränade i meterhög snö och vi sprang upp och ner i det vi på den tiden kallade för ”Alberts grusgrop”.

Det blev på många sätt en fantastisk resa för alla inblandade. Det krävdes stora ekonomiska uppoffringar för att ha råd att åka till bortamatcherna.
Stig och Maj Persson, Nancy Persson, Niklas storasyster och hennes sambo Leif Gustavsson, Rolf Gustavsson, Mikael Gustavssons pappa, Alf och Mona Johansson, Stefans föräldrar, fanns där alltid. Tvillingarna Hans och Bertil Johanssons pappa Karl-Gustaf filmade allt. Thure Jonsson, Tomas pappa, var en klippa i allt runt laget. Många andra gjorde ett enormt arbete. De föräldrar som kanske inte var så intresserade av barnens fotboll från början växte liksom in i det.

Totalt kostade cupäventyret 10 000 kronor. Varenda krona samlade vi själva in. 10 000 låter kanske inte så mycket i dag, men omräknat till dagens värde (2025) motsvarade det drygt 50 000 kronor. Bland annat hyrdes två mindre propellerplan för att ta oss från Oskarshamn till Visby och mötet med Hemse BK. Hemse är en liten ort fem mil söder om Visby med cirka 1 500 invånare, ändå den näst största tätorten på Gotland.
Hemse var precis som Jämjö en liten förening och här visade sig Jämjö vara det starkaste laget. Vi vann med 3-0.

I nästa match mötte vi Alvesta GIF på bortaplan. Ett ruskigt starkt lag. Jag minns hur vi bara stirrade förundrat på deras uppvärmning. De gjorde saker där som vi liksom inte var i närheten av att klara av.
Långa stunder blev vi också utspelade, men med Sören Heideman i målet och massor av flyt, karaktär, smartness, plus stolpar och ribbor lyckades vi hålla 0-0 både under ordinarie matchtid och under förlängningen.
Än en gång hade vi att förlita sig till vår kyla på de avgörande straffarna. Alvesta hade liten matchboll vid ställningen 3-2, men darrade och missade två straffar i rad. I stället blev det Stefan Johansson som skickade Jämjö vidare till kvartsfinal mot IF Saab från Linköping.

Cirka 350 personer kom till Jämjö idrottsplats för att få se det som skulle visa sig bli det blivande finallaget IF Saab (förlust mot Brommapojkarna, med Anders Limpar i laget, med 6-0).
Vi hade ingen fastställd entrépeng, men väl en uppmaning att frivilligt lägga en slant för att lite täcka alla de utgifter vi haft.
Det kan kanske också vara på sin plats att notera att IF Saab på den tiden inte var vilket lag som helst. Saab hade blivit distriktsmästare i Östergötland, i kamp med bland annat IFK Norrköping.
IF Saab, som gick samman med BK Derby 1981, hade ett seniorlag som så sent som 1973 spelade i allsvenskan. Det var vid den tiden en förening som satsade hårt på sin ungdomsverksamhet.
Det kändes stort och pampigt när de gled in på idrottsplatsen med sin stora och fina buss. Bara för att skicka ner spelare och ledare i våra, vid den tiden, gamla och sunkiga omklädningsrum. Det var lite skämskudde över våra faciliteter, men det var vad vi hade att erbjuda där och då.
För en gångs skull darrade vårt försvar lite. Kanske blev det för stort och för mycket med all publik och de förväntningar och förhoppningar som blev. Saab kunde vinna med 2-0, men ärligt talat så var resultatet en aning missvisande.

Ändå en enorm insats av 16 spelare (15 spelare födda och uppväxta i Jämjö och Bjarne Hjelm som kom från västkusten) totalt hängivna uppdraget. Det var ett lag med en väldigt stark centrallinje, kryddat med riktigt bra komplementspelare, om uttrycket tillåts, samt ett gäng lika dedikerade föräldrar och supportrar som aldrig tvekade att ställa upp.

Jag var själv bara 21 år och satsade dessutom hårt på att ta en plats i Jämjös a-lag. Riktigt hur jag fick allt att gå ihop vet jag inte, men det gick mycket tack vare all den hjälp och stöttning jag fick av föräldrarna runt laget.
Tillsammans gjorde vi en resa som jag tror att inte någon av oss någonsin kommer att glömma.

Det man också ska ha med sig, om man tittar på lagbilden, är att många av 65:ornas och 66:ornas arv har gått vidare till Jämjö GoIF på olika sätt.
Min egen son har spelat ungdomsfotboll i Jämjö GoIF. Hans Johanssons son Jonathan spelade också ungdomsfotboll i Jämjö. Mikael Gustavssons söner Anton och Wille är engagerade i Jämjö GoIF som ledare och spelare. Tomas Jonsson har tre söner, alla har spelat i Jämjö GoIF. Sören Heideman har två söner som spelar i ett ungdomslag. Jörgen ”Spiken” Svensson är numera en oumbärlig vaktmästare på idrottsplatsen. Jag är osäker på om ”Spikens” son Emil har spelat i Jämjö. Magnus Sigvardssons söner Albin och Anton har definitivt gjort det, precis som Tony Sjöströms son Albin.

Connie Nilsson, tränare



Träningsstatistik, 1977.



Tabell, 1977.



Skytteliga, 1977.



Slutspel, 1977.