Krönika / Connie Nilsson: ”Gubbakramen” som berörde

Fotbollsåret 2025.
Jämjö GoIF:s serieseger?
Mjällby AIF:s makalösa genomslag?
Tomasson vs Olsen?
Själv minns jag mest den ömma kramen mellan två män som gått igenom samma trauma, det att förlora sin älskade livskamrat.

Mjällby AIF har det skrivits spaltmil om, både i svensk och internationell press. Alla förundras och imponeras. Förundras och imponeras över sättet att konsekvent ta sig an varje match, sättet att kunna sälja bärande spelare och ändå ha fullgoda ersättare inom räckhåll.
2025 var året då precis allt gick Mjällby AIF:s väg.
Det är föreningen väl förunnat. Så många jordnära och äkta föreningsmänniskor får äntligen lön för allt slit.

Jämjö GoIF har också gjort och gör fortfarande en resa.
2025 var, precis som i fallet med Mjällby AIF, ett år då nästan allt gick åt rätt håll.
Jag har själv hittat min lilla del i det maskineri som det innebär att driva en förening framåt.
Min del är fri från ansvar, fri från tunga uppdrag. Fri att leverera när tid och lust faller in. Fri att bara vara.
Alla som jobbar ideellt i svenskt föreningsliv har inte de förmånerna.

Jämjö GoIF:s genomslag var kanske inte internationellt, men nationellt och lokalt har vi nått framgångar.
Nationellt genom att vi under en rad av veckor toppat föreningssajten laget.se över mest besökta hemsidor. Det har vi kunnat göra tack vare alla våra publiceringar om allt som rör föreningsnyheter, samhällsengagemang, till lagbilder, krönikor och veckobrev.
Lokalt har föreningen också väckt uppmärksamhet efter två raka seriesegrar, men också genom att Jämjö GoIF fick priset som Årets förening 2024 av Blekinge Fotbollförbund.
För den som vill finns föreningens ansökan att läsa i klubbstugan.

Det finns mycket positivt runt Jämjö GoIF som förening just nu.
Herrlaget har spelat propagandafotboll hela säsongen. Hemmasiffrorna är förkrossande överlägsna. Det har höjts röster om att det skulle vara tråkigt att titta på eftersom Jämjö har varit så förutsägbart överlägset, men det kan i ärlighetens namn inte vara Jämjös problem.
Damlaget har kämpat på. Trots en del svidande förluster har ledarna och spelarna tillsammans lyckats hålla humöret uppe. Och med sammanhållning och glädje kom det till slut också segrar.

Jag ser till min glädje att föreningen nu valt inriktningen att satsa vidare på Roger Nilsson, Rickard Nilsson, Mats Larsson, med Nils Wester och Max Wennerbeck som stöttepelare runt herrlaget.
I teamet runt damlaget tar Daniel Andersson ett steg tillbaka, men kommer att finnas kvar runt laget tillsammans med Sophie Philipsson och KG Hammar.
Huvudtränaren Johan Lundgren får vid sin sida Leo Ortega som assisterande tränare.
Under den period jag nu har varit tillbaka i föreningen är min känsla att det här är föreningsledare, alltså föreningsledare på riktigt. Föreningsledare som inte är rädda för lite skit under naglarna när det verkligen krävs en insats.
Föreningsledare som inte tackar nej när det krävs en insats.
Tiden för de där lycksökarna till tränare måste vara förbi. Då pratar jag i största allmänhet runt lokalfotbollen. De kostar för mycket i förhållande till insatsen som görs, men det ska erkännas, ledare likt Roger, Rickard, Mats, Nils, Max, Johan, Leo, Sophie, KG och Daniel är inte lätta att hitta.

Bakom damlaget jobbas det intensivt. Jag noterar på hemsidan att det finns fyra flicklag. När hade Jämjö GoIF senast fyra flicklag?
På pojksidan startas det också upp nya lag.
Det ser bra ut.
Men vardagsslitet måste hela tiden göras.

”Spiken” är sedan i år ny vaktmästare. Jag tror inte någon har undgått att se den snabba förbättringen och hur bra det har blivit, men ”Spiken” behöver allas hjälp. Jämjö idrottsplats är en stor arbetsplats att sköta för en ensam vaktmästare.
Trots allt sitt arbete finns ”Spiken” tillsammans och parhästen Bengt Johansson vid grillen varje hemmamatch. Föreningshjärta!

Utmaningen och prioriteringen nummer ett är just nu konstgräsplanen. Situationen är akut. Det görs ett stort jobb av styrelsen att försöka skaka fram så många miljoner som krävs för att få en ny matta.
Ritningar för att göra idrottsplatsen mer handikappanpassad ska lämnas in. Någon ska rita, ritningar kostar.
Ritningar ska kompletteras med nya ritningar. Klockan tickar. Pengar trillar ur föreningskassan och under tiden blir det slitna konstgräset ännu mer slitet.
Senaste infon jag hörde om pappersexercisen var att det måste fram en kopia av något gällande idrottsplatsen från så långt tillbaka som när föreningen grundades. Allstå 1929. Hundra år bakåt i tiden.
Vilken förening har den ordningen? Var hitta ett sådant papper? Vem om inte sekreteraren Anna Wester lyckades skaka fram det nödvändiga för att komplettera ansökan.

Jag beskrev själv min roll som fri från ansvar, fri från tunga uppdrag. Fri att gå och komma som jag vill. Det gör lite ont i magen att beskriva det så när jag ser hur styrelsen och många andra ledare aldrig tvekar att kasta sig in i det ena uppdraget tyngre än det andra.

För att lätta lite på bördan och mitt eget samvete tog jag på mig att ragga folk till matchvärdskapet. Ett i sammanhanget litet uppdrag sett till tid, men jag ville testa av marknaden. Jag anade och jag hade förhoppningar om att det skulle kunna gå att sälja in. Med facit efter en säsong måste jag få säga att det blev en veritabel succé.
Kalla det min egen jättebebis eller mitt prestigeprojekt. Det skulle bara lyckas och jag fick det till slut dit jag ville.
Det har kanske inte varit någon stor avlastning i sig för styrelsen, men signalvärdet ska inte underskattas och det har gett ringar på vattnet.
Jag vet och känner att alla matchvärdar som varit på plats under säsongen har stortrivts.
Jag vet att domare och motståndarlag har uppskattat matchvärdarnas närvaro och vänliga bemötande.

Själv har jag fått se Jämjö GoIF:are tillbaka på idrottsplatsen de kanske inte besökt på årtionden.
Gamle stormålvakten Kenneth Pettersson tackade nej till matchvärdskapet, men lovade att komma på någon match. Kenneth kom och i ”släptåg” hade han Sten Persson och Pelle Dessing.
Kenneth kom ytterligare en gång. Jag tror att han kommer fler gånger.
Roland Karlsson tvekade också när jag frågade, men han hade koll på att Bengt Andersson skulle vara matchvärd vid ett tillfälle och att träffa Bengt ville han inte gå miste om.
Jag sa till Roland att han inte skulle vara orolig och pressad över att jag skulle jaga på honom en gul väst när han väl landade på idrottsplatsen. Jag var bara glad att han ville komma.
När jag själv kom till just den matchen var både Bengt och Roland där. Roland, lite överraskande, i den gula matchvärdsvästen. Det syntes lång väg att han stortrivdes i sällskapet. Det är lätt att trivas i Bengt Anderssons sällskap. Det visade sig att Alf Olausson gjort jobbet med den gula västen …

I sista hemmamatchen mot Hoby blev det lite Maddox-tema. Alf Cornelius och Roland Eriksson var matchvärdar tillsammans med Gunnar Cornelius och Ulf Pettersson. Alf och Roland hade också lyckats locka sin gamle gitarrkompis från Maddox, Stig Gustavsson, till idrottsplatsen.
Stig pratade med värme om återträffen som Mats Åkesson och Thomas Johansson ordnade för ett gäng 50-talister och Jämjö GoIF:are för bra många år sedan. Efter bra många år var nu Stig tillbaka igen.
För att vara en match där Jämjö GoIF spelade var det otroligt mycket folk på plats, inte minst gamla Jämjö GoIF:are.
Bengt Nilsson, också han matchvärd vid något tillfälle, var rörd näst in till tårar. Han beskrev det så själv när han blickade ut över den välfyllda läktaren och kunde notera att Jämjö GoIF är på väg att hitta tillbaka till den tid då idrottsplatsen var en mötesplats för alla.
Gammal som ung.
Fotbollsintresserad eller marginellt intresserad, kanske bara för glädjen att få återknyta bekantskap med gamla och nya vänner.

Det ska inte behöva vara så, som någon upplevde det när vi pratade om matchvärdskapet, att det är en ny generation och nya tider som tagit över. Det är i och för sig sant, men det behöver inte betyda att nya och gamla generationer Jämjö GoIF:are inte ska kunna mötas över generationsgränserna på det som varit deras ”arbetsplats” under många fotbollsår.
Den nya generationen måste förstå, lära och respektera att någon har lagt grunden till det som i dag är Jämjö GoIF.
Den gamla generationen måste förstå och vara stolta över att någon för arvet vidare. För förhoppningsvis många generationer framåt.

Jag har skickat tackmejl till alla matchvärdar för deras insatser för föreningen under året. I mejlet följde också en fråga om matchvärdarna kunde tänka sig att komma tillbaka nästa år.
Gissa vilka som svarade först? Alf Cornelius och Roland Eriksson, som jag i somras sålde in budskapet till när vi träffades i Hallarum en tisdagskväll.
Jag hoppas förstås på fler positiva svar.

Själv noterade jag i vimlet på Hobymatchen när Bo Holgersson gjorde entré. Gunnar Cornelius, Alf Cornelius, Roland Eriksson och Ulf Pettersson stod där i sina gula västar utanför kiosken. De pratade, de hejade på förbipasserande. De visade domarna rätt. De bjöd domarna på kaffe. De skickade Hobys Robin Cederberg in i rätt omklädningsrum. Gunnar var inne i Hobys omklädningsrum och hälsade spelarna välkomna.
Bosse tog sikte på Gunnar. De fick ögonkontakt. Det var blickar i samförstånd där jag stod i kiosken och såg på. Det behövdes inga ord. Tillsammans förenades de i en jättekram.
Det var inte bara en kram gamla fotbollsvänner emellan.
Det var också en kram som vittnade om att de hade och har upplevt samma smärta. Bosse förstod nu bättre vad Gunnar gått igenom för många år sedan och Gunnar visste vad det är som Bosse just nu går igenom.
Livet kan vara hårt, brutalt, orättvist och skoningslöst.
Och ensamt när livskamraten går bort.
Då kan det vara skönt att ha idrottsplatsen och gamla vänner.
Då kan det vara skönt att få dela ut eller ta emot en kram.
En äkta ”gubbakram”.
Den värmde och som man brukar säga, inte ett öga var torrt inne i kiosken där det doftade av kanelbullar, popcorn och Bullens varmkorv.
För mig var det ögonblicket det finaste under fotbollsåret 2025.

Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson