Krönika / Connie Nilsson: ”Ni skiter i skola och de äldre”

Våra äldreboende är inte vad de en gång var.
Krasst uttryckt är det sista anhalten, slutförvaringen efter ett långt liv.

Vår son sommarjobbade fyra år inom äldreomsorgen. Fyra somrar som gav livserfarenhet, men också en uppfattning om hur våra politiker ser på dem som en gång byggde upp det välfärds-Sverige vi trodde att vi hade.
Det välfärds-Sverige vi under lång tid nu sett hur det monteras ner.
Skolan, lärarna, våra äldre, äldreomsorgen och personalen där har offrats.
Jag minns orden sonen sa om personalen:
”Det där är de riktiga vardagshjältarna.”
Min mamma gick nyligen bort, veckor innan sin 95-årsdag. Hon var färdig. Klar. Värkbruten efter ett strävsamt liv. Ändå envis in i det sista. Hjärnan skickade signaler att ge upp. Hjärtat ville inte lyssna, men utan mat och dryck var det ändå en ojämn kamp.

Vad har då min mamma med fotboll och Jämjö GoIF att göra? Vilken är kopplingen till att ge sig på ett svårt ämne som äldrevården?
Frågan är högst befogad. Mammas koppling är i så fall den att hon fick en son som fostrades in i fotbollen tack var hennes lillebror Rune Andersson, en av Jämjö GoIF:s stora ledare och spelare, tog sonen under sina vingars beskydd. Precis som i Runes fall blev det en lång spelar- och ledargärning i Jämjö GoIF.

Rune slutade också sina dagar på Hammarbygården.
Mamma längtade så att få komma nära sin bror på Hammarbygården. Hon hann bara vara där några dagar innan Rune gick bort.
En annan släktkoppling är också min svåger Herman Larsson, Jämjös störste målskytt genom alla tider och sekreterare i föreningen i ungefär lika många år som Rune var kassör.
Mamma gav sitt liv åt barn och barnbarn, men precis som vår son gjorde under en kort period så gav hon också stora delar av sitt liv åt jobbet inom hemtjänsten.
Mamma var enormt uppskattad av de äldre. Hon knäskurade golv. Hon hittade varje dammråtta. Hon var noggrannheten personifierad. Hon lagade mat åt de gamla hon besökte. Hon satt ner och pratade med dem. Kanske den enda sociala kontakten många hade där de satt långt ute på landsbygden i sina stugor.
Det gick att göra så på den tiden därför att då fanns det tid att bry sig om de gamla och ensamma.
I dag är hemtjänsten en kamp mot tidtagaruret i många kommuner. Snabbt in med den färdiglagade maten. Ännu snabbare stämma av och så iväg till nästa brukare. Inte en sekund får gå förlorad.
Kvar sitter de gamla med sin matlåda. Ensamma igen efter ett minutbesök.

Mamma levde sina fem sista år på Hammarbygården. Hon ville dit. Jag vet att upplevelsen inte blev riktigt som hon tänkt sig.
Hon hade inte kalkylerat med slutförvaringsstämpeln.
Många brukare var helt enkelt för märkta av ett långt och slitsamt liv. Mamma var inte där till en början. Hon hade huvudet med sig hela vägen in i mål, hon och två damer till. Nu är bara en av dem kvar. När jag pratade med henne senast var hon rörd, ledsen och fylld av tårar. Dels över mammas bortgång, men också frågande till vem hon nu ska prata med. Personalen förstås, men det är inte alltid de har tid att sitta ner.

Jag hälsade på så ofta jag kunde.
Jag noterade det mamma också berättade för mig. Många var och är i dåligt skick. Personalen, den enorma personalen på mammas avdelning som jag lärde känna, gör och gjorde ett fantastiskt jobb. Precis som deras kollegor på andra avdelningar.
De är de riktiga vardagshjältarna. Vardagshjältarna utan status och långt ner i hierarkin. De och äldrevården skulle kunna vara en valfråga, men de som aldrig ropat högst på förändring eller de gamla som inte orkar ta sig till vallokalerna för att lägga sin röst är inget att göra valfråga av.
Politikerna hade chansen när våra gamla dog likt flugor under pandemin. Det lovades resurser där och då när problemen med underbemanning och resursbrist kom upp till ytan, men det glömdes lika snabbt.

Det är ungefär som skolans värld, där jag också råkar vara engagerad.
Barnkullarna minskar. Politikerna i Karlskrona hade chansen att omfördela resurserna till det som jag anser vara ett minimikrav sett med den erfarenhet jag skaffat mig under fem år: två lärare/pedagoger per 20 elever. En på 20 är en omöjlig uppgift med tanke på alla skiftande behov.
Tror ni det blev så? I december valde Karlskrona kommun att plocka bort hundra tjänster i skolor och förskolor.
Politikerna finns inte med på lektionerna. Politikerna borde sätta sig på skolbänken. De borde göra det för att se det jag ser. De borde sitta där utan skygglappar och tunnelseende. Utan miniräknaren.

Begäret att spara pengar blev helt enkelt för lockande och varje skolpolitiker med lite heder och kunskap i kroppen måste inse att det var ett beslut som på sikt drabbar oss alla.
De hade chansen, men valde girigt att spara in på vår framtid.
För att visa sig vara en regering med handlingskraft i skolfrågor är det ofta ett drag att byta betygssystem. Givetvis vill inte ”Tidögänget” vara annorlunda än sina föregångare. Ut med bokstavsbetygen och in med poängskalan 1-10.
Men det är ju inte i betygen som problemen ligger. Det är systemfelet som är problemet. Läs gärna mer under

Vi lärare: Larmet: Lärare tvingas offra elever när stödet uteblir.



Än en gång mullrar det nu i leden inför höstens val. I en ny rapport från fackförbundet Kommunal visar det sig att bemanningen inom äldreomsorgen är så låg att den faktiskt är farlig. 43 procent av de anställda anser att den låga bemanningen innebär en risk för de äldre minst en gång i veckan. 18 procent menar att det gäller varje dag.

Den äldreomsorg vi har i dag går på de sista ångorna, men det är inte politikernas förtjänst att det snart är soppatorsk. Det är vardagshjältarnas förtjänst. Det är de som betalar priset med sin hälsa och när inte hälsan och orken räcker stiger sjukskrivningssiffrorna.
Våra äldreboenden visar sig vara de sjukaste arbetsplatserna i Sverige skrev Arbetet i augusti 2025. På tusen sysselsatta var det 201 sjukskrivningar, det vill säga påbörjade nya sjukfall lägre än 14 dagar. Stress, förslitningar och värk angavs som främsta orsaker till de katastrofala sjukskrivningssiffrorna.
På samma sätta ökar sjuktalen i skolan. Lärare upplever en obalans mellan ställda krav och de resurser som finns. Med sjukskrivningar som följd.

Ibland när jag hälsade på mamma på kvällarna fanns det två i personalen. Den normala uppställningen. De hade att försöka hinna med en hel avdelning brukares behov. De hann själva sällan varken sitta ner för att äta eller fika. När jag en gång kom för att avlösa vid mammas vak satt de på hennes rum och vakade i samband med sin egen fikastund.
Det kunde hända att en väldigt vårdkrävande brukare behövde gå på toaletten. Tunga lyft. Tidskrävande. Det kunde ta 20 minuter för det där toalettbesöket. Under tiden hördes ropen överallt från olika rum.

Utanför på Hammarbyvägen dånade hemtjänstbilarna fram. Jag vet inte om de var på minutjakt för att hålla sitt schema, men alldeles oavsett så är det ett jobb med stress och press att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Jag läser en insändare i tidningen Norran, signaturen ”Besviken pensionär och skattebetalare”:
”Hemtjänsten i Skellefteå har gått med tre miljoner kronor i vinst. Jag har länge funderat över hur det kan vara möjligt, men det måste bero på att hemtjänsten jagar minuter istället för att få möjlighet att ta hand om de äldre som behöver deras stöd och hjälp.
Ta hand om? Är det vad det är fråga om? Är det så det kallas när de rusar in i lägenheten med andan i halsen och rafsar ihop min frukost och ilar vidare? Är det för mycket begärt att de kan hinna prata en stund med oss äldre när man stora delar av dygnet sitter instängd ensam i sin lägenhet?
Det jag får är inte hemtjänst i ordet rätta bemärkelse. Det är inte heller vård och omsorg, det är sorgligt och även skamligt hur vi äldre och sjuka blir behandlade!
De arbetsuppgifter som ni i ledningen delar ut till er vårdpersonal är inte att ta hand om människor utan det handlar mer om fem minuter stödstrumpor, fem minuter toalettbesök, 10 minuter dusch och kanske i bästa fall fem minuters värmning av mat som ni själva inte ens skulle vilja ha på er lunchtallrik.”
Nedkortat svar från två verksamhetschefer:
”Vi beklagar att du upplever att hemtjänstpersonalen är stressad när de besöker dig och att det påverkar dig negativt. Du har rätt i att allt går snabbare i samhället nu än förr.
Hemtjänsten visade ett överskott på tre miljoner kronor för 2015, men äldreomsorgen i sin helhet visade minusresultat.”

Trots att mamma var plikttrogen tror jag inte att hon hade tyckt om att jobba i den nya tidens äldreomsorg, den där de äldre inte får vara ett minusresultat.
Tyvärr har våra politiker vänt både skolan och äldreomsorgen ryggen. Vi har tappat de mjuka värdena och jag är orolig för min och andras framtid. Redan idag är 300 000 svenskar över 85 år. Vi blir äldre och äldre. Om åtta år kommer antalet 85-plussare att ha ökat med 50 procent.
Många av dem är och kommer säkert att vara pigga, men vi ser också fler multisjuka, demens ökar och sjukhusen är numera väldigt snabba på att skriva ut patienterna.

Det ställer högre krav på äldreomsorgen, en äldreomsorg som politikerna skiter i.
Och säg den undersköterska eller annan personal som vill jobba under förhållanden som Kommunal larmar om.
Det skulle kunna vara en väljargrupp att bry sig om. Ge dem den lön de förtjänar. Ge dem de arbetsförhållande de förtjänar och ge dem den status och de resurser de förtjänar.

Min mamma betalade i storleksordningen 12 000-13 000 kronor för hyra, mat och omvårdnad.
Jag har inga synpunkter på summan, men jag konstaterar samtidigt att för den summan fick mamma inte ens daglig färsk frukt. På fem år fick hon inte en frukt om inte personalen bjöd henne.
Det räcker med en enkel googling för att förstå hur viktigt ett dagligt fruktintag är för äldre.
Men om det bryr sig inte våra politiker i sin iver att spara pengar på våra gamla.
Nu var mamma i den lyckliga situationen att hon hade anhöriga på nära håll som kunde handla frukt åt henne.
Men på mammas boende var och är det inte alla som hade den förmånen.
Vem vet när de åt en frukt senast?

Jag tror bestämt att jag ska försöka åka dit med lite frukt ibland. Ta det inte som ett löfte utan mer en ambition.


Den här texten är en krönika. Den är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna.

Connie Nilsson