Krönika / Connie Nilsson: Tack för allt, pappa!

Pappan drömde stort.
Så som pappor kan göra.
Han drömde att sonen skulle bli det han själv aldrig blev på fotbollsplanen.
Det blev inte så.
Det blev i stället den bänkade sonens 60-årstal och en underbar present till en lika underbar pappa.

Det finns några historier om uppkomsten runt det här talet till pappan på hans 60-årsdag.
En säger att en numera avliden författare har skrivit det.
En säger att talet har hållits på riktigt.
En säger att det även finns en ishockeyvariant.
Jag vet också att föreningar använt och använder sonens hyllningstal i sina policydokument för att visa vad det är som ungdomsidrott egentligen handlar om.

Hur som helst så är det en text som manar till eftertanke.
Hur ska jag uppträda och vara som idrottsförälder?
Ska jag försöka förverkliga mina egna icke uppnådda drömmar genom mina barn?
Själv har jag läst den många gånger och än i dag måste jag erkänna att jag får fuktiga ögon och en stor klump i halsen.

Läs och begrunda, ledare och föräldrar. Det är aldrig för sent att ändra ett beteende.
Det är aldrig för sent att reflektera.

Efter sonens tal till pappan går det att läsa 13 punkter av Christian Augustsson, lektor i idrottsvetenskap, om den svåra rollen som idrottsförälder. Kalla det en checklista med tips om hur du bör och inte bör uppträda och agera.

Bänken
”Pappa, det gjorde så ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på bänken en match till.
Jag förstår nu att du led ännu mer.
Pappa, det gjorde så ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare.
Jag förstår nu varför du inte fanns på plats. Du ville inte visa mig dina tårar.
Pappa, det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra kamrater och känna sig helt utanför då jag ju aldrig fått komma in på planen under hela matchen.
Pappa, det var så härligt att du satt tyst tillsammans med mig i bussen hem. Jag tror jag förstår det ännu mer nu när jag blivit lite äldre.
Det gjorde så hemskt ont i mig när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort.
Pappa, det kändes underbart när du ryckte in och pratade bort dem.
Det gjorde ont i mig när du tog mig med till ledarna och talade ut om min situation i laget.
Pappa, det var skönt att känna att du stod på min sida.

Det var svårt att besluta sig, men det var skönt när du som älskar fotboll ändå bara sa:
”Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra i stället, så skall jag hjälpa dig.”
Det var svårt att leta sig fram på nya vägar, men du fanns ju där bredvid mig hela tiden.
Jag vet att du ville att jag skulle bli det du själv alltid hade hoppats bli.
Jag vet att du drömde om att jag skulle kunna springa ut på planen i a-lagets dräkt.
Jag vet att du haft dåligt samvete för ditt fotbolls¬intresse, som du tror att du tvingade på mig.

Det var inte så, pappa. Jag blev aldrig någon bra spelare, men jag lärde mig så mycket annat.
Många av killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner fastän jag inte fortsatte att spela fotboll.
Pappa, jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre, fastän jag aldrig blev nog bra.
Pappa, att inte platsa i ett lag kan vara en katastrof, ifall det inte finns något annat.
Pappa, jag hade dig hela tiden som ledde mig vidare till nya intressen.
Du fanns där hela tiden.
Du förklarade och uppmuntrade.

När du nu packar upp min 60-årspresent till dig, så förstår du säkert varför du får mina allra första fotbollsskor. De har aldrig fått vara med om att göra några mål, men har hundratals gånger knutits av en underbar pappa.
Ta fram dem med jämna mellanrum och låt alla minnen komma till dig. Själv tar jag då och då fram par nummer två som jag fick i julklapp 1976.

Pappa, jag vill på detta sätt visa att all den tid du tillbringat med mig på träning och matcher inte var förgäves.
Pappa, du gav mig ett intresse som fostrade mig och du hjälpte mig vidare den dagen fotbollsintresset tog slut.
Tack pappa, för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns.”
Din son som mycket ofta satt på bänken

Det SKA du göra som idrottsförälder
1) Finnas där
- Huvuduppdraget för idrottsföräldern är att finnas till i miljön, om man har möjlighet. Om jag tänker på andra miljöer i en familjs liv, i en vuxens vardag, hur ofta har du möjligheten att bara finnas till egentligen? Idrotten blir en fristad för föräldrar att inte prestera utan bara finnas i närheten.

2) Fråga barnet
- Prata med barnet om hur de vill att du ska finnas till och ge stöd. Man måste våga fråga och prata med barn om vad de tycker och tänker om det som är viktigt i deras liv. Helt enkelt fråga dem hur de vill att mamma eller pappa ska göra.

3) Var lagom
- Om vi i Sverige är bra på att vara lagom... så är ju den bästa idrottsföräldern bra på att vara lagom. Man finns till, man pratar med barnen om hur de vill att det ska vara, och man hejar på. Engagemanget ska inte överstiga det som barnet själv har som mål i sin verksamhet.

4) Tänk långsiktigt
- Ta det långsiktiga perspektivet. Man kan njuta i stunden, ha roligt ihop här och nu, men ändå backa lite och se det långa perspektivet. Ett livslångt intresse för idrott kanske är huvudmålet med att man som förälder är med och stöttar sitt barn i att börja med något?

5) Heja
- Man hejar genom att vara positiv och förstärka det positiva, och dela ut feedback till alla i gruppen. Förstärk det som är bra. Som förälder ska man också kunna förstärka och ge feedback till att ett barn bara är där, man ska inte behöva prestera för att få feedback.

6) Inse att du är viktig
- Utan föräldrar blir det ingen barnidrott, alltså är vi viktiga.

7) Låt barnet prata först
- Tävling och match är spännande och häftigt, därför ska man vara med när det är häftigt. Men man kan låta barnet prata först, låta barnets upplevelser styra när det kommer till att vinna och förlora. Med lite vuxen inväntan på barn kan mycket lösa sig.

Det ska du INTE göra som idrottsförälder
1) Värdera inte barnet
- Man ska inte leva genom sitt barns prestationer. Det innebär att man som vuxen inte ska värdera sitt barn eller laget utifrån resultat.

2) ”Negga” inte
- Generellt sett är det få barn som uppskattar att man högljutt ger negativ kritik i den offentliga miljön i anslutning till match, att gapa och skrika helt enkelt.

3) Glöm inte pausen
- Man ska inte prata och kommentera barnets idrottande dygnet runt, utan låt det finnas frizoner i vardagen där man inte pratar om idrott.

4) Stjäl inte upplevelsen
- Man ska inte stjäla upplevelser från barn. Det gör man om man ger sig in i situationer som barnet inte upplevt eller bearbetat på samma sätt som man själv. Man stjäl genom att ha för bråttom att kommentera situationer i stället för att invänta ömsesidig kommunikation. Man har helt enkelt för dåligt tålamod.

5) Lägg dig inte i
- Ta inte över ledarskapet från tränarna och ledarna från läktaren. Vi har lite skild syn på vad barnuppfostran är och hur idrott går till, så det är svårt, det finns de som tycker att man ska gå in och korrigera en nioåring. De föräldrarna som hamnar i det överilade engagemang är ibland inte medvetna om det, de tror att de gör r

6) Försök inte ta över funktionärernas jobb
- Man ska inte ge sig på funktionärer över huvudtaget. Visa respekt helt enkelt. Försök inte kommentera eller ta över jobbet från någon som sitter i ett sekretariat är domare, eller tävlingsledare.
Källa: Svt Sport, 2017 och Christian Augustsson, lektor i idrottsvetenskap.

Den här texten är skriven helt utan direktiv, inverkan eller påverkan av någon. Åsikter, tyckanden och funderingar är skribentens egna. Där det finns källa är den angiven.

Connie Nilsson