Krönika / Connie Nilsson: Jag är gärdsgårdsfotboll

Lokalfotboll, ultimafotboll, gärdsgårdsfotboll, ängagäng, lingonserie eller bonnafotboll.
Kärt barn har många namn.
Men det är fotboll som berör.
Det kan också vara byns sista livsnerv när skolan, affären och bensinmacken tvingats lämna walk over.

I tider då den internationella fotbollen helt tycks ha tappat fotfästet finns det fortfarande fotboll som står stadigt i myllan.
Det är lätt att vara ironisk och fördomsfull i frågor som träningsflit, snedsparkar och begynnande gubbmage.
Men faktum är att på vallen eller idrottsplatsen finns fortfarande det genuina och det äkta kvar.
Det går att känna kaffelukten, det går att känna grilloset och för den som närmar sig omklädningsrummet går det till och med att känna doften av liniment.
Och garanterad målgaranti är det också.
Bara under våren har det gjorts 465 mål i division 5 och division 6.
Och allt detta för endast 50 kronor, till och med ännu billigare på en del platser.
Ingen kunde dock beskriva kärleken till fotboll på gräsrotsnivå bättre än poeten, lyrikern och fotbollsfantasten Bengt ”Cidden” Andersson (1948-2013).

Jämlikhet
En handfull fotbollsspelare
tillhör eliten.
Cirka 1000 spelare
är ganska bra.
Men vi är tiotusentals
som ingenting är
och inget kan bli.
När doktorn
tittade på min trasiga menisk
och sa typiskt fotbollsspelare
kände jag en viss glädje
trots smärtan.
För doktorn sa ju fotbollsspelare.

Premiärmatchen
Sol.
Lärkdrill.
En perfekt crossboll.
Kioskluckan öppen
sprucken fotbollskorv
med senap
och en kall dricka.
Ibland är livet
stolpe in
och tre poäng.

Läs Connie Nilssons betraktelse i ämnet under rubriken Gärdsgårdsfotboll. Klicka vidare från Mer-menyn på huvudsidan, där du också hittar en rad andra texter och lagbilder, eller följ den rödmarkerade länken.

Connie Nilsson