Matchreferat; H43 Lund hemma

Hemmamatch mot H43 Lund slutade med förlust 27–34, efter 13–19 i halvtid. En sådan där match som ändå lämnar fler nyanser än vad siffrorna kanske visar. Den här gången upplevde jag matchen på lite ovanligt håll. Medan killarna kämpade hemma i hallen befann jag mig själv uppe i Dalarna och följde allt via Handboll Play. Det gör något med känslorna, pulsen från bänken, ljudet från hallen och energin runt laget går inte riktigt att ersätta genom en skärm. Därför får också mycket av orden efter matchen komma från spelarna själva, från dem som faktiskt stod mitt i det. Och deras bild är ganska samstämmig. Vi är absolut med i matchen första 20 minuterna. Vi spelar med tålamod, kommer till bra lägen och håller oss till det vi pratat om inför avkast. Men där någonstans hittar H43 ett litet momentum. Vi får inte riktigt de spelstoppen vi söker, och mot ett lag som H43 går det fort när chanserna kommer. Några snabba mål skapar ett avstånd som de sedan lyckas förvalta resten av matchen. Det blev egentligen aldrig riktigt nerv igen efter paus. Vi jobbar oss in bättre defensivt i andra halvlek, men avståndet blir för stort för att hota fullt ut. Melvin Gustafson beskrev känslan efteråt på ett sätt som fångar matchbilden bra. Han menar att insatsen över 60 minuter ändå är stabil, men att bristen på spelstopp i första halvlek gjorde att H43 fick för enkla vägar till avslut. I den andra halvleken sitter försvarsspelet betydligt bättre, vilket också gav laget en tryggare känsla och ett mer fungerande anfallsspel. Matchens lirare blev William Lund, som tillsammans med Samuel Dahlin stod för fem mål vardera. Gustav Boren och Philip Tikas fyllde på med fyra mål var och bidrog starkt i offensiven. William själv lyfter framför allt laginsatsen: Han tycker att laget genomför matchplanen på ett bra sätt och att anfallsspelet i första halvlek skapar många riktigt fina möjligheter. Skillnaden blir att H43 målvakt står för flera avancerade räddningar, vilket gör att gästerna kan rycka innan paus. I andra halvlek sitter försvarsspelet bättre, men samtidigt blir det lite tyngre framåt. Trots förlusten är känslan ändå relativt god, prestationen finns där, även om resultatet inte gör det. Och kanske är det just där vi landar. Det finns matcher där allt känns fel. Det här var inte en sådan. Snarare en kväll där ett starkt motstånd fick ett övertag under tio minuter, och sedan höll det hela vägen. Från Dalarna såg jag ett lag som fortsätter arbeta, fortsätter tro på det vi gör och aldrig slutar försöka ta sig tillbaka in i matchen. Det är en känsla som är svår att fånga i statistik, men lätt att känna igen när man följer gruppen över tid. Nu stänger vi den här matchen och blickar framåt tillsammans. Herr 0kommentarer

Matchreferat; HK Aranäs borta

I vanliga fall brukar jag skriva om en bra träningsvecka, om förberedelser som sitter där de ska och om ett lag som gått igenom varje detalj tillsammans. Så var det inte den här gången. En träning. Femtio procent av laget borta. Sex spelare saknades från det ordinarie matchlaget. Vi satte oss på bussen med elva utespelare, två målvakter – varav en inlånad från U-laget – och en känsla som nog smög sig på oss alla någon gång under veckan: det här kommer bli tufft. Och tufft blev det borta mot HK Aranäs i Allsvenskan. Redan innan avkast bestämde vi oss. Vi byter spelsystem. Vi spelar 7–6 hela matchen. Inget vi brukar göra. Inget som alltid är vackert. Kanske till och med tråkigt, skulle vissa säga. Men ibland handlar det inte om vad man vill – utan om vad man måste göra. När vi klev ut på planen märktes något speciellt. Det var som att killarna hade släppt alla förväntningar. Alla “tänk om”. Alla “borde”. Vi gick ut för att spela så bra vi kunde – och hoppas att det skulle bära. Tränare Adam var tydlig: Fokus på försvar. Tålamod. Och det visade vi. I paus stod det 18–14. Vi var med. Inte perfekta – men med. Lite slarv här och där. Aranäs fick många straffar. Några mål i öppen kasse när vi spelade sju mot sex. Sånt händer, särskilt när man vågar. Men det fanns också perioder där vi verkligen fick matchbilden dit vi ville. Där vårt tålamod och vårt försvarsspel gjorde att Aranäs tappade rytmen. De blev frustrerade. De blev stillastående. Vid ett tillfälle kokade det över så pass att deras tränare skrek från bänken och till slut fick syna det gula kortet. Det säger något. Vi var inte bara där för att överleva – vi påverkade matchen. Vi störde dem. Vi fick dem att se mänskliga ut. Matchen slutade 38–30. En förlust på pappret. Halvtid 18–14. Men känslan efteråt var något helt annat än bara siffror. Vi var med så gott som hela matchen. Vi krigade med det vi hade. Vi höll oss till planen. Och även om man aldrig är nöjd med en förlust, så var det här ett helt annat lag än i matchen innan mot Tumba. Ett lag som tog ansvar. Ett lag som stod upp för varandra. Samuel Dahlin gjorde kanske sin bästa match för säsongen. Han sköt som ett odjur och landade på nio mål – fullt välförtjänt utsedd till matchens lirare. Gustav Wedholm gör också en stark insats och bidrar med stabilitet när det behövs som mest. Men det stannar inte där. Alla ska ha applåder. Filip Andersson gör sin debut i målet och kliver in utan att tveka. Några räddningar direkt. Mod. Närvaro. Glädje. Sånt smittar. Och sånt bygger lag. Det var inte veckan vi ville ha. Inte förutsättningarna vi önskade. Inte resultatet vi siktade på. Men det var ett lag som växte. Nästa helg väntar H43 Lund hemma. Vi ses i borgen. Herr 0kommentarer

Matchreferat; Tumba hemma

Det här var en kväll som gör ont på riktigt. Hemma mot IFK Tumba gör vi vår kanske sämsta insats för säsongen, och det är svårt att förstå hur det kan bli så när så mycket kändes rätt innan. Uppvärmningen var bra, känslan i laget var bättre än på länge och det fanns inget som tydde på det som skulle komma. Ändå är vi aldrig riktigt där när matchen drar igång. Redan efter tio minuter känns det som att matchen nästan är avgjord. Vi kommer snett in, får jaga direkt och även om vi lyckas hitta en bättre period innan paus, där vi visar att det faktiskt finns något i oss, så räcker det inte. Halvtidssiffrorna 11–17 ger ett visst hopp, men det försvinner snabbt. Efter paus är vi tillbaka i samma mönster igen och matchen rinner oss helt ur händerna. Det som gör det extra tungt är jämförelsen. Borta mot Tumba var vi med hela vägen och förlorade knappt, med några få mål. Nu skiljer det fjorton bollar. 23–37 hemma. Det är siffror som svider. Deras målvakt ska ha stor beröm, han var riktigt bra, men samtidigt kan vi inte komma ifrån vår egen verklighet – vi har svårt att göra mål och det har följt oss under hela säsongen. Vi har ofta sagt att vi blickar vidare mot nästa match. Det har blivit ett återkommande mantra i år. Men kanske är det inte det vi behöver just nu. Kanske behöver vi istället stanna upp och verkligen reflektera över varför det blir så här, för det här är inte första gången vi hamnar i de här plumparna, och det är något vi måste våga ta ansvar för. Individuellt fanns det ändå ljusglimtar. Axel Abrahamsson utsågs till matchens lirare, Ludwig Isegren till matchens försvarare och våra bästa målskyttar för kvällen var William Lund, Axel Abrahamsson och Samuel Dahlin. De insatserna betyder något, även när helheten brister. Nu är det också klart. Vi åker ur och nästa säsong väntar division 1. Det gör ont att skriva, men det är verkligheten. Samtidigt är det här också början på något nytt. Vi går in i den period alla lag hamnar i, där truppen byggs om och framtiden formas. Vilka som vill fortsätta resan och vilka som väljer en annan väg återstår att se. När allt är klart kommer kontrakten som vanligt att presenteras på Instagram, så håll utkik där. Det här laget är mer än en match och mer än en säsong. Just nu känns det tungt, tomt och uppgivet – men kärleken finns kvar, och den är ärlig. Och ibland är det precis där man måste börja om. Herr 0kommentarer

Matchreferat; RIK borta

Det här var en av de där matcherna man helst vill spola tillbaka, radera och gå vidare ifrån. Bortamötet med Redbergslid IK blev en tung kväll från start till mål, och slutresultatet 37–27 – med 21–14 redan i paus – säger det mesta om hur långt ifrån vi var den nivå som krävs i Handbollsallsvenskan. Redan tidigt i matchen infann sig en obehaglig känsla. Vi var inte riktigt där. Steget var lite långsammare, besluten lite senkomna och närkamperna förlorades oftare än de vanns. Det kändes aldrig som att vi tog kommandot, aldrig som att vi på allvar satte press på Redbergslid. Istället fick de växa in i matchen och spela med ett självförtroende som bara blir större när motståndaren inte svarar. Tränare Adam Skogäng försökte väcka laget på alla sätt som står till buds. Försvarsformationer justerades, anfallsspelet skruvades på, spelare byttes in och ut i jakt på energi och respons. Men den där gnistan uteblev. Oavsett vad som testades lyckades vi aldrig samla oss, aldrig få ihop helheten. Vi var kvar på samma plats hela matchen – medan Redbergslid hela tiden tog nya kliv framåt. Ska man ta poäng i den här serien krävs det prestationer från alla, i varje lagdel. Här blev det istället smärtsamt tydligt hur svårt det blir när inget riktigt stämmer. Våra målvakter fick ingen lätt kväll, men med 3–4 räddningar totalt och alldeles för många avslut utanför ramen – någonstans runt 10–14 stycken – sätter vi oss själva i en omöjlig situation. Mot ett lag som RIK, som dessutom jagar kval uppåt, blir sådana siffror direkt avgörande. Efter matchen var besvikelsen påtaglig. Gustav Borén satte ord på känslan som många nog delade: – Jag tycker vi inte kommer upp på den nivå vi borde idag, på samtliga. Vi har alla mer att ge. Det känns som att vi går på 95 procent istället för 100, och på den här nivån blir man straffad direkt. Det blev vi idag. Det finns korta perioder där alla levererar fullt, något anfall eller ett försvar, men de är för få – och en handbollsmatch är 60 minuter. Trots en väldigt tung laginsats fanns det ändå några spelare som vägrade vika ner sig. William Lund utsågs till matchens lirare efter sina 11 mål, och oavsett hur matchbilden såg ut ska han ha all heder för det. Tillsammans med Albin Sälling var han vårt enda verkliga hot framåt. De tog initiativ, de ville göra mål, de tog smällar och fortsatte utmana. Den viljan betyder mycket, särskilt en kväll när så mycket annat saknas. Albin Sälling slutade på 5 mål, men hade med lite marginaler och träff kunnat göra betydligt fler. Det här blev dessutom hans sista match i laget innan flytten tillbaka till VästeråsIrsta. Personligen känns det väldigt tomt. Albin är en sådan spelare man vill ha omkring sig – på planen, i omklädningsrummet och på resorna. En kille som bidrar med mer än bara mål. Han kommer att bli saknad, på riktigt. Ibland är det svårt att veta hur man ska skriva de här referaten. Det är lätt att prata om att resa sig, ta nya tag och hitta positiva bitar. Men dagar som denna känns det nästan fel att linda in något. Samtidigt gör det ont, för det här laget har visat under säsongen att det finns kvalitet, hjärta och prestationer som förtjänar poäng. Men handboll är ärlig. Och den här kvällen räckte det inte till. Nu väntar nästa uppgift – Tumba hemma i Borgen. En ny match, ett nytt försök att visa vilka vi är. Och som ett litet sidospår: missa inte februari-hamburgaren på ByBorgs som killarna varit med och tagit fram. Riktigt bra – och dessutom går en del direkt till lagets kassa. Föreningar behöver sådant stöd. Det är värt en stor tumme upp. Herr 0kommentarer

Matchreferat; Vinslöv hemma

Det blev ännu en tung hemmakväll i Idrottshuset när vi tog emot HK Vinslöv. Slutresultatet skrevs till 25–31 efter 9–15 i paus, och med det har vi nu radat upp 18 raka förluster. En siffra som svider, men också säger något om hur brutalt ärlig idrotten kan vara. Inför matchen mot Vinslöv hade vi tränat hårt och intensivt. Vi visste vad som stod på spel. De har kniven mot strupen i bottenstriden, och för oss var detta en match vi verkligen ville få träff i. Inledningsvis är vi med, vi står upp och tävlar. Men tre utvisningar i första halvlek blir för mycket mot ett stort, rutinerat och skickligt lag som Vinslöv. Där tappar vi rytmen, och uppförsbacken blir brant. I andra halvlek kommer vi ut med förändringar. Vi justerar spelsystemet, går aggressivare i försvaret och plötsligt händer det något. Ett hopp tänds i Idrottshuset. Vi får träff, vi springer, vi smäller – och för en stund känns det som att det kanske, kanske går. Men vi orkar inte hela vägen. Tråkigt, men så är det med idrott ibland. Trots en okej insats var vi kanske aldrig riktigt så nära som vi hade hoppats just denna dag. Gustav Boren utsågs till matchens lirare efter en gedigen insats under hela matchen. Matchens försvarare blev Ludwig Isegren, ännu en utmärkelse till honom – vilket är både kul och ett tydligt kvitto på att han levererar match efter match. Sälling var strax bakom Boren med sina fyra mål, och Xavier Mirindi gjorde sin första hemmamatch för EHF. En fin insats med bra fart och många publikvänliga aktioner. Vi fortsätter att jobba vidare. Skulle vi vinna samtliga åtta matcher som återstår väntar ändå kval. I dagsläget är det elva poäng upp till negativ kvalplats. Det är långt. Men det här laget ger inte upp. Inte än. Herr 0kommentarer

Visa fler nyheter