Matchreferat; HK Aranäs borta

I vanliga fall brukar jag skriva om en bra träningsvecka, om förberedelser som sitter där de ska och om ett lag som gått igenom varje detalj tillsammans. Så var det inte den här gången.

En träning.
Femtio procent av laget borta.
Sex spelare saknades från det ordinarie matchlaget.

Vi satte oss på bussen med elva utespelare, två målvakter – varav en inlånad från U-laget – och en känsla som nog smög sig på oss alla någon gång under veckan: det här kommer bli tufft.

Och tufft blev det borta mot HK Aranäs i Allsvenskan.

Redan innan avkast bestämde vi oss. Vi byter spelsystem. Vi spelar 7–6 hela matchen. Inget vi brukar göra. Inget som alltid är vackert. Kanske till och med tråkigt, skulle vissa säga. Men ibland handlar det inte om vad man vill – utan om vad man måste göra.

När vi klev ut på planen märktes något speciellt. Det var som att killarna hade släppt alla förväntningar. Alla “tänk om”. Alla “borde”. Vi gick ut för att spela så bra vi kunde – och hoppas att det skulle bära.

Tränare Adam var tydlig:
Fokus på försvar.
Tålamod.

Och det visade vi.

I paus stod det 18–14. Vi var med. Inte perfekta – men med. Lite slarv här och där. Aranäs fick många straffar. Några mål i öppen kasse när vi spelade sju mot sex. Sånt händer, särskilt när man vågar.

Men det fanns också perioder där vi verkligen fick matchbilden dit vi ville. Där vårt tålamod och vårt försvarsspel gjorde att Aranäs tappade rytmen. De blev frustrerade. De blev stillastående. Vid ett tillfälle kokade det över så pass att deras tränare skrek från bänken och till slut fick syna det gula kortet. Det säger något. Vi var inte bara där för att överleva – vi påverkade matchen. Vi störde dem. Vi fick dem att se mänskliga ut.

Matchen slutade 38–30. En förlust på pappret.
Halvtid 18–14.
Men känslan efteråt var något helt annat än bara siffror.

Vi var med så gott som hela matchen. Vi krigade med det vi hade. Vi höll oss till planen. Och även om man aldrig är nöjd med en förlust, så var det här ett helt annat lag än i matchen innan mot Tumba. Ett lag som tog ansvar. Ett lag som stod upp för varandra.

Samuel Dahlin gjorde kanske sin bästa match för säsongen. Han sköt som ett odjur och landade på nio mål – fullt välförtjänt utsedd till matchens lirare. Gustav Wedholm gör också en stark insats och bidrar med stabilitet när det behövs som mest.

Men det stannar inte där.

Alla ska ha applåder.

Filip Andersson gör sin debut i målet och kliver in utan att tveka. Några räddningar direkt. Mod. Närvaro. Glädje. Sånt smittar. Och sånt bygger lag.

Det var inte veckan vi ville ha.
Inte förutsättningarna vi önskade.
Inte resultatet vi siktade på.

Men det var ett lag som växte.

Nästa helg väntar H43 Lund hemma.
Vi ses i borgen.

Simon Axelsson Lagledare