F16 (2010-2011)
Följ oss för uppdateringar
Följ
Följer
Nyheter
Lagnyheter
-
Vinst, förlust och allt däremellan
Det är återigen sent på kvällen efter att ha varit iväg med gänget på ytterligare en cup, ytterligare ett Åhus. Galet nog så har vårt gäng blivit fler med tiden, något som är otroligt ovanligt i idrottskretsar i tonåren. Samtliga i laget åkte ner i omgångar för att för femte året i rad spela en av världens största turneringar. Och absolut har det hänt en del sedan 2022, när vi noterades för cirka 30-35 mål och 120 insläppta. Tjejerna har tränat. Tjejerna har gymmat. Tjejerna har sprungit. Även om det mesta är att kvalificera som försäsong så har uppslutningen ändå varit väldigt god. Samtidigt så har även beachträningarna varit osedvanligt välbefolkade. Intresset har vuxit sig större för varje år, så även engagemanget kring kläder (suck), möjligheter att spöka ut sig (igen suck) och framförallt att höras (denna är det ingen suck på!). Jag vill inte säga vad var det jag sa, men jag vill minnas att jag för många år sen tjatade om att alla skulle göra segergest, ställa sig upp på bänken när man gjorde mål och i så stor utsträckning som möjligt, fira när man gjorde mål. När jag sa det så var det Cringe. Det var pinsamt att visa att man var bra, man skulle hellre fokusera på glitter och färg i håret. Dom TIMMAR jag har väntat på den perfekta flätan som bara var TVUNGEN att göras är nog att jämställas med tiden det tar att genomföra mönstringen. Men det vände. Vi gick från att skämta om hur vi skulle fuska, förgifta, sabba och på alla sätt möjliga göra allt för att se till att våra motståndare skulle vara försvagade på planen till att göra jobbet ordentligt. Någon gång under säsongen började allt fler av tjejerna ta sig till gymmet. PR skrevs ner, test genomfördes, saker som inför säsongen kommer testas igen. Och redan nu skvallras det om ordentliga framsteg, i princip på alla fronter. Och det är just det som gör att tjejerna numera flåsar sina konkurrenter i nacken. Trots motgångar och dåliga matcher kämpar man på. Resultaten blir jämnare. Matcherna blir tightare. Och trots att skitförlusterna kommer lite då och då så reser man sig betydligt snabbare än innan. Ser man till de första tre dagarna nere på stranden så var det ändå ganska turbulent, mycket regler i internationella, snabba omställningar till classic dagen därpå och på olika sätt hackande samspel i de två olika lagen. Tjejerna gjorde däremot sitt absolut bästa och pressade flera lag, i både i internationell och classic. Eller vad sägs om att vara ett ynka övertramp ifrån att besegra A-finalisterna från OV Beachhandboll? Eller att klippa hemmalaget Åhus med 6-7 på sin egen hemmaplan? Eller att vinna bägge uppkasten mot Täby? Även om tabellen inte var på vår sida så har tjejerna ändå gjort stora bedrifter, även om att knyta ihop säcken varit svårt. Det kändes därför väldigt orättvist när bägge lagen åkte ut direkt på uddamålet i sina respektive slutspel. Vi var liksom inte färdiga. För vi hade ju lagt ner så mycket jobb, tid och slit. Men vi hade ju faktiskt en andra chans. Ytterligare ett lag skulle träda in på sanden, om än med väldigt många som redan spelat. Och denna gången flöt det. Det började med lika. Sen lika igen. Och en gång till. Kommentarerna började komma in om vi var seriösa eller inte, men efter att ha segrat i sista matchen första dagen så var det hela tydligt. Tjejerna var ute efter revansch. Kanske var det att det kom in nytt friskt blod till de nya matcherna. Kanske var det alla erfarenheter och korrigeringar man gjort sedan de tidigare dagarna. Kanske var det den legendariska Donkey kong tröjan. Men högst plötsligt kändes inget omöjligt. Visst kom det någon förlust sista dagen, men dessa skakade man snabbt av sig. Vi märkte hur vi fick övertag på lagen vi mötte. Hur motståndare tvekade och vände sig om. Hur bytena avlöste varandra och de som var hetast i stunden fick visa sin fulla prakt. Laget kom så fint för jaget och när slutspelet tog sin början var vi redo. Det är och kommer alltid vara speciellt när allting ställs på sin spets såsom det gör i idrott. Allt eller inget. En vinner, en förlorar. Lag efter lag skickade vi hem och strax var vi längre än vad vi någonsin varit innan. Tillsammans. Med druvsocker, pony-dans och testoklack. Jag kan fortfarande inte prata normalt. Så kom till slut avgörandet. På en i princip fullsatt bana 3 kom vi i det absoluta tuffaste läget. Sudden death. Vinna eller försvinna. Vi hade 10 som hejade på oss. Det kändes som att dom hade tusen. Och tyvärr höll vi inte denna gång. Den hägrande finalen som vi hade ena foten i rycktes bort. Det blev tomt på något vis. För vi ville ju så gärna. Det var ju vår tur. Det är nog den absolut suraste förlusten jag varit med om. Tjejerna avslutade fint. Som personer. Som grupp. Som lag. Alla hade gjort sitt yttersta. Alla hade kämpat. Vissa i flera dagar. Vi skiljdes åt, precis som på en skolavslutning, alla åt varsitt håll, vetandes att det skulle dröja innan vi syns igen. Man började lomma ut från området och vi lämnade cirkusen bakom oss. Någonstans när vi kommit utanför ingången kommer frågan från Ruth. ”När börjar vi träna inomhus?”. Game on. Vi må vara slagna, men vi är inte besegrade. Vi ska tillbaka. Och vi. Ska. Vinna. Det blir ett litet uppehåll från boll-träning, där gymmet och spåret får fylla hållet. Sen väntar träningsmatcher. Seriespel. USM. Cuper. Och snart så ska vi ner i sanden igen. Ett år äldre. Ett år starkare. Ett år bättre. Och då jävlar. Dagens låttips är Tailgate Town med Granger Smith. https://www.youtube.com/watch?v=8uXdEDcLreA&list=RD8uXdEDcLreA&start_radio=1
F16 (2010-2011)
20 jul
2kommentarer
-
Det fantastiska med USM
Trött, sliten, alldeles för sent på kvällen och alldeles för mycket tankar i huvudet igen. Vid det här laget så vet ni att jag lätt skriver på nostalgiskt vis när jag skriver mina inlägg här, så ha överseende med det även denna gång! För det har varit en riktigt fantastisk helg. Från att börja med att sitta speaker på 3 matcher i rad och verkligen kunna få vara den speakern man önskar man hade på sina egna matcher. Jag tycker det ju är skitkul att vara lite lagom smådryg, skoja med spelare och ledare, men man vill ju också att det ska vara proffesionellt, att musiken ska tajma, att spelarna känner sig sedda och lyfta av att man gastar i mikrofonen och att det inte leder till mer press än vad kids idag redan har. Jag tror minsann jag har hittat en ny hobby. Men detta ska ju inte handla så mycket om mig. För även om jag har haft kul så finns det fler som har fått en hel del gjort. Förra säsongen, när tjejerna 10-11 skulle spela USM för första gången var det en mindre kul upplevelse. Man hade aldrig gjort inspring, man var tvungen att piffa upp sig innan varje match, att göra en handklapp med sin kompis var något man behövde öva på och att någon hejade på en var cringe. Ni som läst min förra krönika om USM 24-25 vet vad jag pratar om. Och på grund av att man har just allt det där i bagaget så var det nog just därför årets USM blev så bra. Även om halva laget kanske inte spelat just USM innan så var det ändå betydligt lugnare, det fanns ett cool bland spelarna. Man visste att speakern har varierande kvalité beroende på var man är. I Lerum var det inget märkvärdigt. i Nyköping hade vi en av de bästa som fanns. På Hemmaplan var det på bred småländska som man fick sitt namn uppläst och senast idag, i mitt typ 14-15 mästerskap så är det återigen någon som läser upp mitt namn fel. Nåja, man vinner inte varje gång. Men det är årets absolut största skillnad. Vi VINNER. förra året hade vi 1 inspelad poäng på 14 matcher. 2 uddamålsförluster. Två steg som var fullkomliga haverier på grund av sjukdom. Denna gången var vi STARKA. Visst, vi hade steg två som på förhand såg riktigt dystert ut. En avbytare, 4 ledare, ingen reserv målvakt. Vi kunde bara be för att ingen skulle skada sig. Trots det så är det nog det steg jag är mest stolt över. Trots alla odds så stod tjejerna enade trots att de vanligtvis spelar i olika lag. Trots att vi aldrig fick vila och trots morgonmatcher så reste vi oss och KÖRDE PÅ. Det spelade ingen roll att kroppskultur var storväxta, att vi fick ännu en match klockan 9 på morgonen eller att skåre var dubbelt så många som vi. Tjejerna VÄGRADE vika ner sig. Med skratt, svett, lite blod kanske, men utan tårar så hade vi enbart en torsk i steg 2 och jag får rysningar varje gång jag tittar tillbaka på alla reels och filmer från hur vi gick från klarhet till klarhet i Rosvallas i princip tomma A-hall. Vart står vi då idag? Vi har spelare som spelat orimligt många matcher. Spelare som mått dåligt, gråtit, haft panik, slagit sig, blåmärken, näsblod, you name it. nu har vi testat det och vet hur det känns. Man dör inte för att det gör ont, men man ska inte leva med smärta. Man kan göra mycket själv men har man laget med sig så kan man göra så mycket mer. Du ska inte tro allt vad du tror att andra tror, för det är bara vad du själv hittat på. Du behöver inte gilla dina motståndare men du måste respektera dina medspelare. Jag är otroligt tacksam för att jag fått göra denna resan ihop med vårt mixade lilla lag och jag kommer ärligt att sakna dessa USM steg vi har haft ihop denna säsong. Vi är ett riktigt gott gäng och jag hoppas på all lycka och välgång till främst våra kompisar i F12 som verkligen tagit kliv framåt. Att gå ifrån att bara vara Molly och Minea som följde med i första steget till att nästan få med oss alla 12or i sista steget har varit grymt! Att se Vera springa snabbare för varje match och se Ebba stå i mål (VILKET DU SKA, SNÄLLA FÖRSTÅ DET) och bara spika igen gör en otroligt gott i själen. Minea som började med att grinna så fort hon missade mål, oavsett om vi leder eller ligger under bara på grund av prestations ångest till att kunna skratta på planen för att hon fångade bollen med knäna är en otrolig utveckling på det personliga planet. Att kunna slappna av mitt under match, trots alla ljud och all press. Att få se Molly ta emot matchens lirare efter att ha kämpat och slitit hela säsongen och äntligen få kunna visa upp sig som erkänt duktig är också en ynnest som bara vi föreningsmänniskor får uppleva. Nästa säsong så går vi tillbaka till våra lag, våra träningstider och chanserna/tillfällena som vi kommer kunna samarbeta på kommer bli betydligt färre. De stora tjejerna börjar med klister, de yngre har sitt eget USM att fokusera på och bara gud vet i vilken serie eller ens vilket distrikt vi landar i. Men jag vill ändå tro. Jag vill ändå hoppas. Att på precis samma sätt som våra 10or och 11or som har hängt med 12orna kan dela med sig av sina erfarenheter. Att inspring inte är så läskigt. Hur man ska göra den perfekta handklappen. Att inte låsa in sig på vem som får matchens lirare tröjan, för tids nog så kommer den att ligga i ditt knä när du väl hittar dig själv. En match är som ett liv i miniatyr, gör vad du kan, kämpa för det du tror på och ställ upp för dina lagkamrater så kommer de att göra samma sak för dig. Då har du inget att ångra när matchen är slut, utan man kan pusta ut och säga, "Jag gjorde i alla fall mitt bästa". Denna helg har den rullat flitigt i högtalarna, men det är ändå denna låt jag inte får ur huvudet ikväll. Till alla er som varit med på resan, men i synnerhet idag, njut av Nicklas Strömstedt och denna fantastiska låt som för en gångs skull stämmer så bra in på vårat fantastiska gäng, "Oslagbara". https://www.youtube.com/watch?v=0XCZUg-4iiA&list=RD0XCZUg-4iiA&start_radio=1
F16 (2010-2011)
23 mar
0kommentarer
-
-
De hjältemodiga
Efter två mer än mindre kaotiska dagar så sätter jag mig äntligen i bilen och kör hemåt. Axeln gör förbaskat ont efter att en snubbe i Växjö velat ha den som souvenir och praktiskt taget försökt slita av den från sitt fäste. Huvudet bultar efter cirka 258 låtar av Soppgirobygget som dunkat på repeat. Hjärtat lite tungt efter sista förlusten. Men det var ju på något sätt precis detta jag ville få ut av helgen på ett sätt. Många gånger så får jag kommentarer i seriespel, inför internmatcher etc, fixa bra resultat, sätt den spelaren där, se till att det laget vinner. Det är alla kortsiktiga lösningar, men vad är de långsiktiga lösningarna? vad är det vi trånar efter och vad är det vi så envist tränar för vecka ut och vecka in? Det är just helger som denna. Från mitt eget läger så ville varenda Hultsfredsspelare fortsätta spela sina matcher hos oss, de tyckte det var underbart. så mycket uppståndelse och hejarrop och trummor har de aldrig upplevt. Och det var ändå bara en viskning mot vad som komma skulle i nästa match när tjejerna gjorde entré. Det är för helger som denna jag vill vässa alla att alltid göra sitt bästa. Att bli bättre efter varje träning och match, att få vara den som får jubla högst när slutsignalen går. Rent krasst, ge tjejerna dom matcherna jag själv aldrig fick som ungdom och se till att de blir bättre spelare än vad jag själv blev. Jag är på inget sätt en felfri person, coach eller ledare, en hel drös misstag ligger på mitt bord som ansvarig efter helgen. Höll du kolla på allas kondition? fick du ut det mesta av varje spelare? var alla nöjda? var alla så nöjda som de kunde vara? En hel del rätt, men också ett gäng fel. För jag tillhör, tror det eller ej, fortfarande den skaran som har saker kvar att lära sig. Vad har vi då lärt oss efter helgen? Av Mullsjö matchen lärde vi oss att vi kan göra grymma insatser när vi väl trycker och spelar ordentligt försvar. Av Byttorps matchen lärde vi oss att vi sannerligen inte tycker om morgonmatcher Av Mullsjös match mot Byttorp lärde vi oss att motivation slår klass. Av Ramunder matchen lärde vi oss att vi kan slå alla lag vi möter, om vi ger tusan i att låta dom leda med 6 mål först. Men framförallt, så har vi lärt oss att spela framför publik. Att hantera press på ett helt annat sätt än innan. Tjejerna var märkbart lugna på planen, spelade många gånger väldigt väl och synkat, trots att man är ett lag mellan lagen. Hade du bett samma spelare hålla ett tal eller föredrag framför publiken som gick att räkna i hundratal så hade alla blivit skakis. Spelare som vanligtvis tycker det är jobbigt med alla som tittar fick hjälp av läktaren. De spelare som avskyr trummorna fick istället en boost av det taktfasta (nåja) dunkandet. Denna helg var tjejerna modiga. De vågade. Det är en sak att säga att man ska spela på hemmaplan. Det är en helt annan sak när bygden på ett helt fantastiskt sätt sluter upp och alla hjälps åt för att föra laget framåt. För idag var det inte bara ett lag på planen, det var en hel förening i hallen. Spelare, ledare och föräldrar från i princip alla föreningens lag var på plats för att stötta tjejerna, och visst hade det effekt! Det som ändå värmer mest i hjärtat är att se den spontana matchen mellan matcherna när det blev äkta strumphandboll, när det blev en klassisk tjejerna-mot-killarna match, där alla kan vara med och lira, där japparna är viktigare än målen och där man orkar springa mer och längre än vad något beep-test i världen någonsin kommer visa. Jag har ändå varit i föreningen i snart 10 år, men detta är något jag på riktigt har saknat. Att få se glädjen hos de yngre, att se de äldre slå lättare pass till de mindre spelarna och låta dom få lyckas, allt på lek mitt i allvaret. Det är så vi får spelare att stanna. Det är så vi skapar förebilder. För våra minstingar kommer komma ihåg att de fick minsann spela ihop med matchens lirare i sista matchen, och hon sa minsann att just jag var duktig! Med allt detta sagt vill jag tacka alla som kom till hallen, från speaker, ledare (!) och spelare till mor och farföräldrar, spädbarn och damp-trummisar för en underbar helg. Det är detta som gör det värt att lägga sin tid i föreningslivet och utan er så är vi ingenting! Dagens låttips är en gammal gammal låt, men som handlar om just vikten av tänka, vilja och våga, "De hjältemodiga" https://www.youtube.com/watch?v=EXDwqrB6Cos&list=RDEXDwqrB6Cos&start_radio=1 Mot nya äventyr! Hälsningar Anton
F16 (2010-2011)
1 feb
0kommentarer
-
Visa fler nyheter
