Mönsterås HK F14

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?" 3 nov 2025 0

Åhus 2025, ett långt äventyr 20 jul 2025 0

Nyheter

Lagnyheter

De hjältemodiga
Efter två mer än mindre kaotiska dagar så sätter jag mig äntligen i bilen och kör hemåt. Axeln gör förbaskat ont efter att en snubbe i Växjö velat ha den som souvenir och praktiskt taget försökt slita av den från sitt fäste. Huvudet bultar efter cirka 258 låtar av Soppgirobygget som dunkat på repeat. Hjärtat lite tungt efter sista förlusten. Men det var ju på något sätt precis detta jag ville få ut av helgen på ett sätt. Många gånger så får jag kommentarer i seriespel, inför internmatcher etc, fixa bra resultat, sätt den spelaren där, se till att det laget vinner. Det är alla kortsiktiga lösningar, men vad är de långsiktiga lösningarna? vad är det vi trånar efter och vad är det vi så envist tränar för vecka ut och vecka in? Det är just helger som denna. Från mitt eget läger så ville varenda Hultsfredsspelare fortsätta spela sina matcher hos oss, de tyckte det var underbart. så mycket uppståndelse och hejarrop och trummor har de aldrig upplevt. Och det var ändå bara en viskning mot vad som komma skulle i nästa match när tjejerna gjorde entré. Det är för helger som denna jag vill vässa alla att alltid göra sitt bästa. Att bli bättre efter varje träning och match, att få vara den som får jubla högst när slutsignalen går. Rent krasst, ge tjejerna dom matcherna jag själv aldrig fick som ungdom och se till att de blir bättre spelare än vad jag själv blev. Jag är på inget sätt en felfri person, coach eller ledare, en hel drös misstag ligger på mitt bord som ansvarig efter helgen. Höll du kolla på allas kondition? fick du ut det mesta av varje spelare? var alla nöjda? var alla så nöjda som de kunde vara? En hel del rätt, men också ett gäng fel. För jag tillhör, tror det eller ej, fortfarande den skaran som har saker kvar att lära sig. Vad har vi då lärt oss efter helgen? Av Mullsjö matchen lärde vi oss att vi kan göra grymma insatser när vi väl trycker och spelar ordentligt försvar. Av Byttorps matchen lärde vi oss att vi sannerligen inte tycker om morgonmatcher Av Mullsjös match mot Byttorp lärde vi oss att motivation slår klass. Av Ramunder matchen lärde vi oss att vi kan slå alla lag vi möter, om vi ger tusan i att låta dom leda med 6 mål först. Men framförallt, så har vi lärt oss att spela framför publik. Att hantera press på ett helt annat sätt än innan. Tjejerna var märkbart lugna på planen, spelade många gånger väldigt väl och synkat, trots att man är ett lag mellan lagen. Hade du bett samma spelare hålla ett tal eller föredrag framför publiken som gick att räkna i hundratal så hade alla blivit skakis. Spelare som vanligtvis tycker det är jobbigt med alla som tittar fick hjälp av läktaren. De spelare som avskyr trummorna fick istället en boost av det taktfasta (nåja) dunkandet. Denna helg var tjejerna modiga. De vågade. Det är en sak att säga att man ska spela på hemmaplan. Det är en helt annan sak när bygden på ett helt fantastiskt sätt sluter upp och alla hjälps åt för att föra laget framåt. För idag var det inte bara ett lag på planen, det var en hel förening i hallen. Spelare, ledare och föräldrar från i princip alla föreningens lag var på plats för att stötta tjejerna, och visst hade det effekt! Det som ändå värmer mest i hjärtat är att se den spontana matchen mellan matcherna när det blev äkta strumphandboll, när det blev en klassisk tjejerna-mot-killarna match, där alla kan vara med och lira, där japparna är viktigare än målen och där man orkar springa mer och längre än vad något beep-test i världen någonsin kommer visa. Jag har ändå varit i föreningen i snart 10 år, men detta är något jag på riktigt har saknat. Att få se glädjen hos de yngre, att se de äldre slå lättare pass till de mindre spelarna och låta dom få lyckas, allt på lek mitt i allvaret. Det är så vi får spelare att stanna. Det är så vi skapar förebilder. För våra minstingar kommer komma ihåg att de fick minsann spela ihop med matchens lirare i sista matchen, och hon sa minsann att just jag var duktig! Med allt detta sagt vill jag tacka alla som kom till hallen, från speaker, ledare (!) och spelare till mor och farföräldrar, spädbarn och damp-trummisar för en underbar helg. Det är detta som gör det värt att lägga sin tid i föreningslivet och utan er så är vi ingenting! Dagens låttips är en gammal gammal låt, men som handlar om just vikten av tänka, vilja och våga, "De hjältemodiga" https://www.youtube.com/watch?v=EXDwqrB6Cos&list=RDEXDwqrB6Cos&start_radio=1 Mot nya äventyr! Hälsningar Anton F14 1 feb 0kommentarer
"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"
Då var man precis hemkommen igen, från ytterligare ett galet äventyr. sammanlagt 320 flygmil. 5 dagar, tidiga morgnar och en hel del preppande. När vi spelat vår sista match och skulle lämna tillbaka vår klister som Kiruna HK så snällt lånat ut till oss så fick vi en fråga från sekretariatet mitt i allt kaos med att vi spelat färdigt och att nästa lag skulle in. "hur kom ni på att ni skulle åka hit?". Väldigt bra fråga faktiskt. Ska vi hitta svaret på den frågan så får vi backa bandet en del. Vi kommer att gå tillbaka till en tid när tjejerna faktiskt knappt var födda, närmare bestämt säsongen 2012-2013. Det var då jag tog på mig mitt första coachuppdrag med grabbarna födda 2000 i Kalmar. Ett gäng grabbar som komiskt nog inte var med i seriespel för att föräldrarna tyckte det var för långt att åka. Jag tog på mig tränarrollen som ett gymnasieprojekt och man får väl med facit i hand säga att jag fastnade. Istället för seriespel så skulle laget då åka på fler cuper för att kompensera. Det var där jag första gången såg namnet "Rallarcupen". Det var liksom så avlägset, så långt bort det bara gick att komma. Det var liksom bara så självklart, jag skulle åka dit. Det blev ett mål med hela tränaruppdraget att jag skulle åka dit, kanske mest bara för att säga att man faktiskt gjort det. Det skulle ta 8 år till innan jag stötte på detta gäng med tjejer som har samma galna gen som jag, även om de aldrig skulle erkänna det. Redan då var det tal om långa resor och vi satt på en gemensam buss som skulle köra småsyskonen till tingsryd och vi skulle vidare till Ronneby. Där satt jag och sa "bara så ni vet, vi kommer dra till kiruna såsmåningom!". sen tog det 5 år till. och nu var vi där. Det som jag lovat min gamla tränarkollega att jag skulle göra. Det som min gamla mentor skrattade om, precis som alla andra. Precis som jag också gjorde. Men ibland måste man se att detta är chansen man får. Vi har spelat ihop länge, vi har en grupp som fungerar, både bland spelarna och föräldrarna. Det finns driv, det finns vilja och det finns väldigt få begränsningar. Vi har besegrat både dåliga år, krävande USM steg och konflikter för att kunna stå på toppen av allt och ropa efter nya utmaningar. För egen del så hade jag inget val egentligen. Med gymnasiet runt hörnet för halva laget och med åldersbegränsningen på cupen så var det tvunget att bli nu. Valet av denna cupen är nog bland det mest egoistiska i min tränarkarriär då det från början inte fanns någon vidare vilja alls från tjejerna att åka just dit. Istället lockar stora cuper som Partille cup, träningsläger i Kroatien, Sol och annat. Vem fasen väljer frivilligt att åka upp till snö och kyla? Men nyfikenheten segrade, förmågan att göra det bästa av situationen och bjuda på sig själv. Till slut var alla väldigt taggade på att åka. Och vilken resa det till slut blev. Vi gjorde allt. berg och dalbanan av känslor från att vara på planet, till skolan, se staden, åka ner i gruvan och rundvandringen där som på något sett tände tjejerna ordentligt. Detta var ingen vanlig cup. Nervositeten i första matchen, hur illa vi spelade med så mycket klister på bollen, alla utvisningar och hur ovana vi var med nivån. Frustrationen att inte kunna spela som vi brukar. och i takt med att vi spelade mer så skulle det komma att vända. Matchen mot Alta när vi till slut lyckades vinna med en ynka boll. Hur vi vande oss vid klistret, hur mycket man behöver, när man ska ta och när man ska ta igen. Våra tekniska fel halverades från första till sista matchen. Nu känns det nästan töntigt att gå tillbaka till att spela utan klister nästa lördag när det är tillbaka till verkligheten igen. Det blev som att kliva ut ur en bubbla när vi landade i "sommarvärmen" i kalmar efter att ha pulsat fram i snöstorm och norrsken. Nu var vi hemma igen. Drömmen var över och allting kommer än en gång återgå till skola och jobb. Träningarna kommer igång igen, och de vanliga matcherna mot Växjö och Hultsfred som vi mött i alla år. Men det känns mest som en transportsträcka. Från vardagen till nästa äventyr. Nu vet vi att vi kan korsa landet utan problem, vad är nästa gräns vi ska spräcka? Vi har ett halvvår kvar utan klister sen är även det borta. Då kommer vi aldrig spela utan igen, bortsett på stranden. Det är nu som det på allvar börjar på något vis, nu kan vi spela handboll på riktigt och vi kan göra häftiga saker på riktigt. Själv är jag för tillfället väldigt mätt på allting och behöver låta allting sjunka in lite. Jag har uppfyllt en dröm som på många sätt varit omöjlig i så många år. Något som jag på allvar aldrig trodde jag skulle få vara med om. Många personer, spelare och lag har passerat under denna tid, men det har aldrig känts mer rätt att åka än nu. Detta äventyret var mitt men också lagets. Utan er hade jag aldrig kommit en meter. Nu måste jag fundera ut nästa galna idé, men det kan gott få dröja ett tag. Det är match nästa helg, det är USM om en månad, det råder absolut ingen brist på saker att göra. Dagens musiktips får bli en låttitel som inte kan bli mer passande än "far side of the world" Av Tide lines. https://www.youtube.com/watch?v=uzbzMRyinyE&list=RDuzbzMRyinyE&start_radio=1 Tills vi åker på Äventyr igen! Hälsningar Anton F14 3 nov 2025 0kommentarer
Åhus 2025, ett långt äventyr
Värmen har äntligen börjat avta lite och det är en sån där fantastiskt vacker solnedgång som det bara är på sommaren. Det har gått nästan två veckor sen jag åkte ner till nordöstra skåne för sommarens stora äventyr. Och i år blev det sannerligen ett äventyr! Sällan har jag självt varit med om sån uppståndelse! När vi klev in som herrseniorer i våra randiga matchställ så var vi dom största rockstjärnorna stranden skådat, vi gav high fives, vi skrev autografer, vi tog bilder, vi blev till och med intervjuade av handbollens riksmedia! en intervju som blev den mest uppmärksammade och gillade intervjun på hela evenemanget. Det ledde till ett sånt genomslag att vi en vecka senare, på väg ut lördag kväll blev igenkända när vi som civilister skulle lämna området. Minst sagt en chock! Men denna text kommer inte handla om Bananklubben eller vad vi pysslade med. För all uppståndelse till trots så var det ändå en grym vecka utan mask, som ledare av planen och även utanför området. För även om man är väldigt med i nuet, i matchen, sekund för sekund så får man komma ihåg att vi alla är människor. Vi kan sabba en match, missa mål, stressa upp oss och skälla på varandra. Med hundratals människor omkring oss så kräver vi att man ska prestera, att vara på sin spets, vara lugn och ta rätt beslut i varje moment och samtidigt var tänd och het. ibland går det och ibland inte. Och det är inte bara nuet som påverkar oss, utan alla våra minnen och erfarenheter. 2022 var vi på Åhus för första gången. Två lag åkte ner och på 17 matcher vann vi 2. Vi hade knappt någon anning om vad vi pysslade med och tjejerna var helt förkrossade när vi åkte ur. Det hackade i västspelet, vi var osäkra, det var många nya intryck och vi var tagna av stämningen i spåren av en pandemi där man inte fått träffa folk på år och dag. I år har vi visseligen spelat i olika konstellationer och åldersklasser, men sammanlagt har vi spelat 50 matcher på 5 dagar. Och prestationerna är också något helt annat nu. Vi pressade segrarna i både F14 (8-10 i gruppspelet) och F15 internationell (förlust i första set med 1 poäng, 2 i andra set), vi vann över segrarna i F15 B-slutspelet (Hammarby), vi överlevde hetta, regn, trummor, skrik och flyguppvisningar. Den absolut största skillnaden från 2022 till nu är tjejernas mentala inställning. Kanske är det erfarenheten. Kanske är det träningsmängden, eller rentav åldern. Men när vi Klev in i B-slutspelet på bana 1 med cirka 300 personer på läktaren och allas blickar på oss så var det precis som vilken dag som helst. Tjejerna bara tittade på varandra, ett par snabba ord om vem som skulle göra vad, sen var lagmaskinen igång. Motståndarna var minst sagt utan chans när vi malde ner dom bit för bit och tjejerna gjorde så utan knappt ett enda misstag. De få misstag som skedde ledde bara till mer pepp, från bänk och plan. I den matchen hade vi total kontroll, från uppkast till avblåsning. En enorm skillnad från första matchen när vi lamslagna förlorade med 7-1 och paniken stod oss upp i halsen. För även om vi som ledare kan träna på allt på planen och i hallen så kan vi aldrig förbereda oss på allt annat som sker i livet. Denna sommaren kommer alltid ha en bitter eftersmak över vad som hänt. Tjejerna miste en vän mitt i all förväntan och förberedelse inför turneringen så tätt inpå som veckan innan. En händelse som chockade en hel bygd och som för alltid kommer lämna sina spår. Tack vare ideella krafter och fantastisk solidariet människor emellan kunde vi ändå göra vårt för att hylla den människa som varit en del av tjejernas liv. Det kanske bara är ett namn på en tröja, men det kommer alltid att betyda så mycket mer. Med allt detta i bagaget kunde tjejerna ändå komma bort från allt en liten stund. Ett par dagar bort ifrån allt, där inga onda saker finns, utan bara glädje och gemenskap. Och det är väl kanske det som är viktigast av allt. Att få vara med varandra, att bara få vara. I mitt liv har jag många gånger tagit min tillflykt till planen, för där finns inga problem. Det finns bara dig själv, dina lagkamrater och en uppgift att utföra. Inga sjukdomar, politik, betyg eller annat. Och när allt kommer omkring så är det kanske det som är den viktigaste lärdomen jag kommer att ge ut i alla mina år som tränare. Att kunna släppa omvärlden och att uppskatta livet runt omkring. Det slår lätt allt rullespel, första-fas kontringar, kombinationer och övergångar. Tjejerna ska vara grymt stolta över sina dagar på åhus strand i år. Det är inte den första och förhoppningvis inte den sista gången vi är där nere. Vi har knytit nya band med våra nya lagkamrater, hittat nya vänner och fått nytt förtroende för varandra. Vi har hittat oväntade förmågor hos andra som vi aldrig kunnat tro fanns, skrattat så vi fått träningsvärk och mått så bra man bara kan må när man är med andra människor. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma fina spår in i höstens säsong, för även om vi kommit en lång väg så finns det givetvis nya äventyr framför oss! Årets låttips är "vår tid" med Lars Winnerbäck, något som i denna stund känns väldigt rätt efter dagarna som varit. På återseende! Hälsningar Anton F14 20 jul 2025 0kommentarer
Visa fler nyheter

Senast uppladdade video

Ingen video uppladdad Logga in och ladda upp ert första klipp

Senast uppdaterade album

På gång
Kalender

Växjö HF F13 (borta)	15 mar, 09:30
KFUM Kalmar HK 2 (hemma)	15 mar, 10:50
HF Karlskrona F13 lag 2 (borta)	18 mar, 19:00
HF Karlskrona F13 (hemma)	25 mar, 19:00
Ronneby HK/Tingsryds HK (borta)	28 mar, 11:00

Kalenderöversikt

Spelade matcher

F14 Flickor - F14 Syd (F14 Syd Nivå 2 Blå | Grundserie)

Mönsterås/Nybro HK 1

23 - 22

Vetlanda HF

14 mar, 12:30 Nybro Sporthall

F14 Flickor - F14 Syd (F14 Syd Nivå 2 Blå | Grundserie)

Mönsterås/Nybro HK 1

38 - 25

HF Karlskrona F13 lag 2

8 mar, 14:00 Nybro Sporthall

F14 Flickor - F14 Syd (F14 Syd Nivå 2 Blå | Grundserie)

Mönsterås/Nybro HK 2

30 - 19

Vetlanda HF

8 mar, 11:00 Nybro Sporthall

Facebook

Besökartoppen

Länet

Nyheter

De hjältemodiga

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"

Åhus 2025, ett långt äventyr

Senast uppladdade video

Senast uppdaterade album

Spelade matcher

Facebook

Besökartoppen