Mönsterås HK F14

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?" 3 nov 2025 0

Åhus 2025, ett långt äventyr 20 jul 2025 0

Nyheter

Lagnyheter

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"
Då var man precis hemkommen igen, från ytterligare ett galet äventyr. sammanlagt 320 flygmil. 5 dagar, tidiga morgnar och en hel del preppande. När vi spelat vår sista match och skulle lämna tillbaka vår klister som Kiruna HK så snällt lånat ut till oss så fick vi en fråga från sekretariatet mitt i allt kaos med att vi spelat färdigt och att nästa lag skulle in. "hur kom ni på att ni skulle åka hit?". Väldigt bra fråga faktiskt. Ska vi hitta svaret på den frågan så får vi backa bandet en del. Vi kommer att gå tillbaka till en tid när tjejerna faktiskt knappt var födda, närmare bestämt säsongen 2012-2013. Det var då jag tog på mig mitt första coachuppdrag med grabbarna födda 2000 i Kalmar. Ett gäng grabbar som komiskt nog inte var med i seriespel för att föräldrarna tyckte det var för långt att åka. Jag tog på mig tränarrollen som ett gymnasieprojekt och man får väl med facit i hand säga att jag fastnade. Istället för seriespel så skulle laget då åka på fler cuper för att kompensera. Det var där jag första gången såg namnet "Rallarcupen". Det var liksom så avlägset, så långt bort det bara gick att komma. Det var liksom bara så självklart, jag skulle åka dit. Det blev ett mål med hela tränaruppdraget att jag skulle åka dit, kanske mest bara för att säga att man faktiskt gjort det. Det skulle ta 8 år till innan jag stötte på detta gäng med tjejer som har samma galna gen som jag, även om de aldrig skulle erkänna det. Redan då var det tal om långa resor och vi satt på en gemensam buss som skulle köra småsyskonen till tingsryd och vi skulle vidare till Ronneby. Där satt jag och sa "bara så ni vet, vi kommer dra till kiruna såsmåningom!". sen tog det 5 år till. och nu var vi där. Det som jag lovat min gamla tränarkollega att jag skulle göra. Det som min gamla mentor skrattade om, precis som alla andra. Precis som jag också gjorde. Men ibland måste man se att detta är chansen man får. Vi har spelat ihop länge, vi har en grupp som fungerar, både bland spelarna och föräldrarna. Det finns driv, det finns vilja och det finns väldigt få begränsningar. Vi har besegrat både dåliga år, krävande USM steg och konflikter för att kunna stå på toppen av allt och ropa efter nya utmaningar. För egen del så hade jag inget val egentligen. Med gymnasiet runt hörnet för halva laget och med åldersbegränsningen på cupen så var det tvunget att bli nu. Valet av denna cupen är nog bland det mest egoistiska i min tränarkarriär då det från början inte fanns någon vidare vilja alls från tjejerna att åka just dit. Istället lockar stora cuper som Partille cup, träningsläger i Kroatien, Sol och annat. Vem fasen väljer frivilligt att åka upp till snö och kyla? Men nyfikenheten segrade, förmågan att göra det bästa av situationen och bjuda på sig själv. Till slut var alla väldigt taggade på att åka. Och vilken resa det till slut blev. Vi gjorde allt. berg och dalbanan av känslor från att vara på planet, till skolan, se staden, åka ner i gruvan och rundvandringen där som på något sett tände tjejerna ordentligt. Detta var ingen vanlig cup. Nervositeten i första matchen, hur illa vi spelade med så mycket klister på bollen, alla utvisningar och hur ovana vi var med nivån. Frustrationen att inte kunna spela som vi brukar. och i takt med att vi spelade mer så skulle det komma att vända. Matchen mot Alta när vi till slut lyckades vinna med en ynka boll. Hur vi vande oss vid klistret, hur mycket man behöver, när man ska ta och när man ska ta igen. Våra tekniska fel halverades från första till sista matchen. Nu känns det nästan töntigt att gå tillbaka till att spela utan klister nästa lördag när det är tillbaka till verkligheten igen. Det blev som att kliva ut ur en bubbla när vi landade i "sommarvärmen" i kalmar efter att ha pulsat fram i snöstorm och norrsken. Nu var vi hemma igen. Drömmen var över och allting kommer än en gång återgå till skola och jobb. Träningarna kommer igång igen, och de vanliga matcherna mot Växjö och Hultsfred som vi mött i alla år. Men det känns mest som en transportsträcka. Från vardagen till nästa äventyr. Nu vet vi att vi kan korsa landet utan problem, vad är nästa gräns vi ska spräcka? Vi har ett halvvår kvar utan klister sen är även det borta. Då kommer vi aldrig spela utan igen, bortsett på stranden. Det är nu som det på allvar börjar på något vis, nu kan vi spela handboll på riktigt och vi kan göra häftiga saker på riktigt. Själv är jag för tillfället väldigt mätt på allting och behöver låta allting sjunka in lite. Jag har uppfyllt en dröm som på många sätt varit omöjlig i så många år. Något som jag på allvar aldrig trodde jag skulle få vara med om. Många personer, spelare och lag har passerat under denna tid, men det har aldrig känts mer rätt att åka än nu. Detta äventyret var mitt men också lagets. Utan er hade jag aldrig kommit en meter. Nu måste jag fundera ut nästa galna idé, men det kan gott få dröja ett tag. Det är match nästa helg, det är USM om en månad, det råder absolut ingen brist på saker att göra. Dagens musiktips får bli en låttitel som inte kan bli mer passande än "far side of the world" Av Tide lines. https://www.youtube.com/watch?v=uzbzMRyinyE&list=RDuzbzMRyinyE&start_radio=1 Tills vi åker på Äventyr igen! Hälsningar Anton F14 3 nov 2025 0kommentarer
Åhus 2025, ett långt äventyr
Värmen har äntligen börjat avta lite och det är en sån där fantastiskt vacker solnedgång som det bara är på sommaren. Det har gått nästan två veckor sen jag åkte ner till nordöstra skåne för sommarens stora äventyr. Och i år blev det sannerligen ett äventyr! Sällan har jag självt varit med om sån uppståndelse! När vi klev in som herrseniorer i våra randiga matchställ så var vi dom största rockstjärnorna stranden skådat, vi gav high fives, vi skrev autografer, vi tog bilder, vi blev till och med intervjuade av handbollens riksmedia! en intervju som blev den mest uppmärksammade och gillade intervjun på hela evenemanget. Det ledde till ett sånt genomslag att vi en vecka senare, på väg ut lördag kväll blev igenkända när vi som civilister skulle lämna området. Minst sagt en chock! Men denna text kommer inte handla om Bananklubben eller vad vi pysslade med. För all uppståndelse till trots så var det ändå en grym vecka utan mask, som ledare av planen och även utanför området. För även om man är väldigt med i nuet, i matchen, sekund för sekund så får man komma ihåg att vi alla är människor. Vi kan sabba en match, missa mål, stressa upp oss och skälla på varandra. Med hundratals människor omkring oss så kräver vi att man ska prestera, att vara på sin spets, vara lugn och ta rätt beslut i varje moment och samtidigt var tänd och het. ibland går det och ibland inte. Och det är inte bara nuet som påverkar oss, utan alla våra minnen och erfarenheter. 2022 var vi på Åhus för första gången. Två lag åkte ner och på 17 matcher vann vi 2. Vi hade knappt någon anning om vad vi pysslade med och tjejerna var helt förkrossade när vi åkte ur. Det hackade i västspelet, vi var osäkra, det var många nya intryck och vi var tagna av stämningen i spåren av en pandemi där man inte fått träffa folk på år och dag. I år har vi visseligen spelat i olika konstellationer och åldersklasser, men sammanlagt har vi spelat 50 matcher på 5 dagar. Och prestationerna är också något helt annat nu. Vi pressade segrarna i både F14 (8-10 i gruppspelet) och F15 internationell (förlust i första set med 1 poäng, 2 i andra set), vi vann över segrarna i F15 B-slutspelet (Hammarby), vi överlevde hetta, regn, trummor, skrik och flyguppvisningar. Den absolut största skillnaden från 2022 till nu är tjejernas mentala inställning. Kanske är det erfarenheten. Kanske är det träningsmängden, eller rentav åldern. Men när vi Klev in i B-slutspelet på bana 1 med cirka 300 personer på läktaren och allas blickar på oss så var det precis som vilken dag som helst. Tjejerna bara tittade på varandra, ett par snabba ord om vem som skulle göra vad, sen var lagmaskinen igång. Motståndarna var minst sagt utan chans när vi malde ner dom bit för bit och tjejerna gjorde så utan knappt ett enda misstag. De få misstag som skedde ledde bara till mer pepp, från bänk och plan. I den matchen hade vi total kontroll, från uppkast till avblåsning. En enorm skillnad från första matchen när vi lamslagna förlorade med 7-1 och paniken stod oss upp i halsen. För även om vi som ledare kan träna på allt på planen och i hallen så kan vi aldrig förbereda oss på allt annat som sker i livet. Denna sommaren kommer alltid ha en bitter eftersmak över vad som hänt. Tjejerna miste en vän mitt i all förväntan och förberedelse inför turneringen så tätt inpå som veckan innan. En händelse som chockade en hel bygd och som för alltid kommer lämna sina spår. Tack vare ideella krafter och fantastisk solidariet människor emellan kunde vi ändå göra vårt för att hylla den människa som varit en del av tjejernas liv. Det kanske bara är ett namn på en tröja, men det kommer alltid att betyda så mycket mer. Med allt detta i bagaget kunde tjejerna ändå komma bort från allt en liten stund. Ett par dagar bort ifrån allt, där inga onda saker finns, utan bara glädje och gemenskap. Och det är väl kanske det som är viktigast av allt. Att få vara med varandra, att bara få vara. I mitt liv har jag många gånger tagit min tillflykt till planen, för där finns inga problem. Det finns bara dig själv, dina lagkamrater och en uppgift att utföra. Inga sjukdomar, politik, betyg eller annat. Och när allt kommer omkring så är det kanske det som är den viktigaste lärdomen jag kommer att ge ut i alla mina år som tränare. Att kunna släppa omvärlden och att uppskatta livet runt omkring. Det slår lätt allt rullespel, första-fas kontringar, kombinationer och övergångar. Tjejerna ska vara grymt stolta över sina dagar på åhus strand i år. Det är inte den första och förhoppningvis inte den sista gången vi är där nere. Vi har knytit nya band med våra nya lagkamrater, hittat nya vänner och fått nytt förtroende för varandra. Vi har hittat oväntade förmågor hos andra som vi aldrig kunnat tro fanns, skrattat så vi fått träningsvärk och mått så bra man bara kan må när man är med andra människor. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma fina spår in i höstens säsong, för även om vi kommit en lång väg så finns det givetvis nya äventyr framför oss! Årets låttips är "vår tid" med Lars Winnerbäck, något som i denna stund känns väldigt rätt efter dagarna som varit. På återseende! Hälsningar Anton F14 20 jul 2025 0kommentarer
Sammanfattning av USM
Då var vi till slut i mål med det stora äventyret som är USM. Jag har bara 7000 tecken, men vi börjar ändå från början! Västervik och första gången alla var sjuka. Ett steg som vi av flera anledningar kunnat hoppa över. Dels på grund utav det skicket laget var i, Mykoplasma härjade i hela Mönsterås och på ren envishet och vilja var det vissa som tog sig till spela (kanske mot bättre vetande) men också på grund av motståndet som vi överhuvudtaget inte hade någon glädje av att möta. Helgen präglades av snytpapper, alvedon och att vi konstant straffades för varje litet misstag vi gjorde. Sargade och trötta fick vi till slut sista matchen mot Tingsryd och äntligen kunde vi spela handboll, på vår egen nivå. Matchen blev så olidligt jämn och jobbig, precis som idrott kan och ska vara, och för första, men absolut inte sista gång fick vi en uddamålsförlust i bagaget. Riktigt riktigt surt, men tavlan är svår att övertala. I steg två var det Skåne som gällde, i den nya krångligare formen som nu steg två spelas i, med hundra olika kval och placeringsmatcher etc. I en ohyggligt högljudd hall mötte vi ett Eslöv som från första början satte ett tempo på matchen som vi var långt ifrån att hänga med i. läget var mest förvirrat och lamslaget och tjejerna fick inte till särskilt mycket varken fram eller bak. Tempot, atmosfären, förväntningarna man hade på sig gjorde att första dagen inte alls blev särskilt kul. Däremot kunde lite strossande på Emporia och en jacuzzi i den fantastiska lägenhet vi fått låna av Uffe ändå ge lite återhämtning som tacksamt togs emot. Det som återigen skedde var att precis som i steg ett så var det morgonmatcher som gällde, vilket absolut inte är vår grej. avkast 9.30 efter en resa från Malmö ledde till en okristligt tidig uppstigning. Dagen blev inte heller denna gång något vidare och förlust med 5 bollar i bägge matcherna efter att återigen spelat mot våra antagonister i Tingsryd. Två månader senare var det steg 3 och här var blandade vi och gav men aldrig riktigt brände loss. Spelet kom aldrig riktigt till att stämma, timingen var fel, Motsåndarnas bollar var stolpe in, våra stolpe ut. Lykke och Vega spelade i princip alla matcherna på varsin kant utan att byta och tacksamt var det när trötta och frustrerade 9metare avlöste varandra på bänken. Vi gjorde absolut bra saker, men bleknade i jämförelse med våra motståndare. Så kom till slut steg fyra. Som coach med allt detta i bagaget visste väl ändå om att sista steget ska vara det jämnaste och oftast de roligaste att spela. Det var då de dålig nyheterna började avlösa varandra. Den ena spelare sjuk efter den andra. På lördagens morgon 8.00 ringer ytterligare en spelare och meddelar att de uteblir. Kvar står 8 (!) tappra spelare. Åka? inte åka? kommer besvikelsen bli större än skaderisken? kommer vi orka genomföra alla matcher? Kommer vi överhuvudtaget ha en positiv känsla när vi åker hem eller kommer vi ångra att vi ens lämnade kommungränsen? Det var väl lite med en klump i magen vi ändå tog beslutet att åka, trots att vi senast tisdagen pratat ledarna emellan att vi INTE skulle åka med bara en avbytare. Och visst blev det exakt så klassiskt man kunde tänka sig. Första matchen kämpar tjejerna ordentligt, även om det är otroligt mycket slarv i första halvlek. Vi möter ett Göksten med en spelare som utmärker sig och får resten av laget att blekna, något som vi inte riktigt lyckas stoppa. Vad som däremot märks är att alla är här för att göra jobbet. Alla tar för sig i kampen, i försvaret, alla försöker göra mål vilket allt till slut kommer att göra! För det är på riktigt ett lag som står på planen. De är ett gäng tjejer som har gått ett halvår sen alla sprang runt och snöt sig i halvtid i Västervik. Det är ett lag som nu har fått flera valmöjligheter i anfallsspelet. Det är ett lag som nu fått känslan för tempo i matchen, där vi kan spela på tiden i utvisningar, dra upp tempot när vi märker att moståndarna latar sig, osjälviskt spela bollen vidare när vi kan, just för att göra mål! Att första matchen snöpligt slutar lika sved i ärlighetens namn, för vi var det bättre laget och hade inte första halvleken haft så många tekinska fel så hade det varit vi som tog bägge poängen. Kvällen fortsatte i riktig laganda på Prison Island i Västerås och var en riktig fullträff! alla kämpade järnet och det var otroligt bra samarbete i de 3 minilagen som vi lyckades skapa. Tjejerna tävlingsanda är det minsann inget fel på utan man kan tävla utan att bli varken fartblind eller översittare, även om det verkligen inte är kul att förlora. Sen kom då till sist sista dagen. Sista matcherna i USM som F14. Först ut var Vintrosa som med sin 12 man starka trupp kunde rulla runt ordentligt på sitt manskap, men som även hade obehagliga upplevelser i vårt försvar när de inte alls var med på den mängden energi det krävdes för att komma igenom. Gick man fel eller inte satsade nog stod där en vägg i from av Ruth Reise som under hela dagen var obeveklig. VARJE chans som hon fik att låsa någon tog hon och gudarna ska veta att det var många denna dag som önskat att de hade varit någon annan försvarare där just då. Vintrosa har lite mer krut än vi och vi får se oss besegrade även om vi putsar lite på siffrorna i slutet. Sista matchen var till slut här och nu var det upp till bevis. Slitna, trötta, varma och taggade intog alla sina positioner som så många gånger innan. vid det här laget var det slut på överraskningar och nya taktiska drag, det var helt enkelt att gå ut och göra jobbet. första halvlek blir återigen inte riktigt någon fullträff, vi får inte tag i deras kanter, vi får utvisningar mot oss och hittar inte riktigt rätt. Underläge 7-13 i halvtid så känns det som att luften håller på att gå ur oss. Det som händer sen är nog bland det bästa jag sett tjejerna göra. Vi går ut och fullständigt dominerar matchen fram tills timeouten. 4-0 på tio minuter! alla beslut i försvar är rätt. Alla hjälper varandra, alla vet var de ska vara och gör sitt jobb. visst missar vi framåt, men vi trycker ändå dit bollar! Det är inte förrens efter timeouten som SHK får in ett mål på oss och där någonstans känns tröttheten på allvar. det är nu vi märker att vi spelat dubbelt så mycket som alla andra spelare denna helg. Vi håller flaggan i topp, kämpar och sliter men som så många gånger innan så faller vi precis på målsnöret. 16-17, en ynka boll. lika många som våra avbytare denna helg. Det är med blandade känslor jag sitter här och skriv nu ikväll, men jag vill verkligen lyfta fram den förändring som skett bara sen steg 3. Malva som blivit kantspelare, Alva som blivit M9 på riktigt, Svea och Ebba som verkligen klivit framåt i försvaret och alla andra som verkligen lyft sig! Nu är det verkligen kul igen, och det känns som vi är mer laddade än någonsin! Jag tackar er alla som har medverkat, i synnerhet Jenny som varit min vapendragare genom alla dessa helger! Nu kör vi mot nya äventyr! //Anton F14 23 mar 2025 3kommentarer
Visa fler nyheter

Senast uppladdade video

Ingen video uppladdad Logga in och ladda upp ert första klipp

Senast uppdaterade album

På gång
Kalender

Växjö HF F13 (hemma)	18 jan, 11:00
Vetlanda HF (borta)	18 jan, 11:00
Ronneby HK/Tingsryds HK (hemma)	18 jan, 12:30
Hultsfreds HF (hemma)	18 jan, 14:00
Vetlanda HF (hemma)	24 jan, 16:00

Kalenderöversikt

Facebook

Besökartoppen

Länet

Nyheter

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"

Åhus 2025, ett långt äventyr

Sammanfattning av USM

Senast uppladdade video

Senast uppdaterade album

Facebook

Besökartoppen