laget.se - Nyheter från Mönsterås HK F14

Det fantastiska med USM

Sun, 22 Mar 2026 23:34:53 GMT

Trött, sliten, alldeles för sent på kvällen och alldeles för mycket tankar i huvudet igen.
Vid det här laget så vet ni att jag lätt skriver på nostalgiskt vis när jag skriver mina inlägg här, så ha överseende med det även denna gång!

För det har varit en riktigt fantastisk helg. Från att börja med att sitta speaker på 3 matcher i rad och verkligen kunna få vara den speakern man önskar man hade på sina egna matcher. Jag tycker det ju är skitkul att vara lite lagom smådryg, skoja med spelare och ledare, men man vill ju också att det ska vara proffesionellt, att musiken ska tajma, att spelarna känner sig sedda och lyfta av att man gastar i mikrofonen och att det inte leder till mer press än vad kids idag redan har. Jag tror minsann jag har hittat en ny hobby. Men detta ska ju inte handla så mycket om mig. För även om jag har haft kul så finns det fler som har fått en hel del gjort.

Förra säsongen, när tjejerna 10-11 skulle spela USM för första gången var det en mindre kul upplevelse. Man hade aldrig gjort inspring, man var tvungen att piffa upp sig innan varje match, att göra en handklapp med sin kompis var något man behövde öva på och att någon hejade på en var cringe. Ni som läst min förra krönika om USM 24-25 vet vad jag pratar om. Och på grund av att man har just allt det där i bagaget så var det nog just därför årets USM blev så bra. Även om halva laget kanske inte spelat just USM innan så var det ändå betydligt lugnare, det fanns ett cool bland spelarna. Man visste att speakern har varierande kvalité beroende på var man är. I Lerum var det inget märkvärdigt. i Nyköping hade vi en av de bästa som fanns. På Hemmaplan var det på bred småländska som man fick sitt namn uppläst och senast idag, i mitt typ 14-15 mästerskap så är det återigen någon som läser upp mitt namn fel. Nåja, man vinner inte varje gång.

Men det är årets absolut största skillnad. Vi VINNER. förra året hade vi 1 inspelad poäng på 14 matcher. 2 uddamålsförluster. Två steg som var fullkomliga haverier på grund av sjukdom. Denna gången var vi STARKA. Visst, vi hade steg två som på förhand såg riktigt dystert ut. En avbytare, 4 ledare, ingen reserv målvakt. Vi kunde bara be för att ingen skulle skada sig. Trots det så är det nog det steg jag är mest stolt över. Trots alla odds så stod tjejerna enade trots att de vanligtvis spelar i olika lag. Trots att vi aldrig fick vila och trots morgonmatcher så reste vi oss och KÖRDE PÅ. Det spelade ingen roll att kroppskultur var storväxta, att vi fick ännu en match klockan 9 på morgonen eller att skåre var dubbelt så många som vi. Tjejerna VÄGRADE vika ner sig. Med skratt, svett, lite blod kanske, men utan tårar så hade vi enbart en torsk i steg 2 och jag får rysningar varje gång jag tittar tillbaka på alla reels och filmer från hur vi gick från klarhet till klarhet i Rosvallas i princip tomma A-hall.

Vart står vi då idag?
Vi har spelare som spelat orimligt många matcher. Spelare som mått dåligt, gråtit, haft panik, slagit sig, blåmärken, näsblod, you name it. nu har vi testat det och vet hur det känns. Man dör inte för att det gör ont, men man ska inte leva med smärta. Man kan göra mycket själv men har man laget med sig så kan man göra så mycket mer. Du ska inte tro allt vad du tror att andra tror, för det är bara vad du själv hittat på. Du behöver inte gilla dina motståndare men du måste respektera dina medspelare. Jag är otroligt tacksam för att jag fått göra denna resan ihop med vårt mixade lilla lag och jag kommer ärligt att sakna dessa USM steg vi har haft ihop denna säsong. Vi är ett riktigt gott gäng och jag hoppas på all lycka och välgång till främst våra kompisar i F12 som verkligen tagit kliv framåt. Att gå ifrån att bara vara Molly och Minea som följde med i första steget till att nästan få med oss alla 12or i sista steget har varit grymt! Att se Vera springa snabbare för varje match och se Ebba stå i mål (VILKET DU SKA, SNÄLLA FÖRSTÅ DET) och bara spika igen gör en otroligt gott i själen. Minea som började med att grinna så fort hon missade mål, oavsett om vi leder eller ligger under bara på grund av prestations ångest till att kunna skratta på planen för att hon fångade bollen med knäna är en otrolig utveckling på det personliga planet. Att kunna slappna av mitt under match, trots alla ljud och all press. Att få se Molly ta emot matchens lirare efter att ha kämpat och slitit hela säsongen och äntligen få kunna visa upp sig som erkänt duktig är också en ynnest som bara vi föreningsmänniskor får uppleva.

Nästa säsong så går vi tillbaka till våra lag, våra träningstider och chanserna/tillfällena som vi kommer kunna samarbeta på kommer bli betydligt färre. De stora tjejerna börjar med klister, de yngre har sitt eget USM att fokusera på och bara gud vet i vilken serie eller ens vilket distrikt vi landar i. Men jag vill ändå tro. Jag vill ändå hoppas. Att på precis samma sätt som våra 10or och 11or som har hängt med 12orna kan dela med sig av sina erfarenheter. Att inspring inte är så läskigt. Hur man ska göra den perfekta handklappen. Att inte låsa in sig på vem som får matchens lirare tröjan, för tids nog så kommer den att ligga i ditt knä när du väl hittar dig själv.
En match är som ett liv i miniatyr, gör vad du kan, kämpa för det du tror på och ställ upp för dina lagkamrater så kommer de att göra samma sak för dig. Då har du inget att ångra när matchen är slut, utan man kan pusta ut och säga, "Jag gjorde i alla fall mitt bästa".

Denna helg har den rullat flitigt i högtalarna, men det är ändå denna låt jag inte får ur huvudet ikväll. Till alla er som varit med på resan, men i synnerhet idag, njut av Nicklas Strömstedt och denna fantastiska låt som för en gångs skull stämmer så bra in på vårat fantastiska gäng, "Oslagbara".

https://www.youtube.com/watch?v=0XCZUg-4iiA&list=RD0XCZUg-4iiA&start_radio=1

Publicerad: 2026-03-23 00:34

De hjältemodiga

Sun, 01 Feb 2026 17:30:00 GMT

Efter två mer än mindre kaotiska dagar så sätter jag mig äntligen i bilen och kör hemåt. Axeln gör förbaskat ont efter att en snubbe i Växjö velat ha den som souvenir och praktiskt taget försökt slita av den från sitt fäste. Huvudet bultar efter cirka 258 låtar av Soppgirobygget som dunkat på repeat. Hjärtat lite tungt efter sista förlusten. Men det var ju på något sätt precis detta jag ville få ut av helgen på ett sätt. Många gånger så får jag kommentarer i seriespel, inför internmatcher etc, fixa bra resultat, sätt den spelaren där, se till att det laget vinner. Det är alla kortsiktiga lösningar, men vad är de långsiktiga lösningarna? vad är det vi trånar efter och vad är det vi så envist tränar för vecka ut och vecka in?

Det är just helger som denna. Från mitt eget läger så ville varenda Hultsfredsspelare fortsätta spela sina matcher hos oss, de tyckte det var underbart. så mycket uppståndelse och hejarrop och trummor har de aldrig upplevt. Och det var ändå bara en viskning mot vad som komma skulle i nästa match när tjejerna gjorde entré. Det är för helger som denna jag vill vässa alla att alltid göra sitt bästa. Att bli bättre efter varje träning och match, att få vara den som får jubla högst när slutsignalen går. Rent krasst, ge tjejerna dom matcherna jag själv aldrig fick som ungdom och se till att de blir bättre spelare än vad jag själv blev. Jag är på inget sätt en felfri person, coach eller ledare, en hel drös misstag ligger på mitt bord som ansvarig efter helgen. Höll du kolla på allas kondition? fick du ut det mesta av varje spelare? var alla nöjda? var alla så nöjda som de kunde vara? En hel del rätt, men också ett gäng fel. För jag tillhör, tror det eller ej, fortfarande den skaran som har saker kvar att lära sig.

Vad har vi då lärt oss efter helgen?
Av Mullsjö matchen lärde vi oss att vi kan göra grymma insatser när vi väl trycker och spelar ordentligt försvar.
Av Byttorps matchen lärde vi oss att vi sannerligen inte tycker om morgonmatcher
Av Mullsjös match mot Byttorp lärde vi oss att motivation slår klass.
Av Ramunder matchen lärde vi oss att vi kan slå alla lag vi möter, om vi ger tusan i att låta dom leda med 6 mål först.

Men framförallt, så har vi lärt oss att spela framför publik. Att hantera press på ett helt annat sätt än innan. Tjejerna var märkbart lugna på planen, spelade många gånger väldigt väl och synkat, trots att man är ett lag mellan lagen. Hade du bett samma spelare hålla ett tal eller föredrag framför publiken som gick att räkna i hundratal så hade alla blivit skakis. Spelare som vanligtvis tycker det är jobbigt med alla som tittar fick hjälp av läktaren. De spelare som avskyr trummorna fick istället en boost av det taktfasta (nåja) dunkandet. Denna helg var tjejerna modiga. De vågade. Det är en sak att säga att man ska spela på hemmaplan. Det är en helt annan sak när bygden på ett helt fantastiskt sätt sluter upp och alla hjälps åt för att föra laget framåt. För idag var det inte bara ett lag på planen, det var en hel förening i hallen. Spelare, ledare och föräldrar från i princip alla föreningens lag var på plats för att stötta tjejerna, och visst hade det effekt!

Det som ändå värmer mest i hjärtat är att se den spontana matchen mellan matcherna när det blev äkta strumphandboll, när det blev en klassisk tjejerna-mot-killarna match, där alla kan vara med och lira, där japparna är viktigare än målen och där man orkar springa mer och längre än vad något beep-test i världen någonsin kommer visa. Jag har ändå varit i föreningen i snart 10 år, men detta är något jag på riktigt har saknat. Att få se glädjen hos de yngre, att se de äldre slå lättare pass till de mindre spelarna och låta dom få lyckas, allt på lek mitt i allvaret. Det är så vi får spelare att stanna. Det är så vi skapar förebilder. För våra minstingar kommer komma ihåg att de fick minsann spela ihop med matchens lirare i sista matchen, och hon sa minsann att just jag var duktig!

Med allt detta sagt vill jag tacka alla som kom till hallen, från speaker, ledare (!) och spelare till mor och farföräldrar, spädbarn och damp-trummisar för en underbar helg. Det är detta som gör det värt att lägga sin tid i föreningslivet och utan er så är vi ingenting!

Dagens låttips är en gammal gammal låt, men som handlar om just vikten av tänka, vilja och våga, "De hjältemodiga"
https://www.youtube.com/watch?v=EXDwqrB6Cos&list=RDEXDwqrB6Cos&start_radio=1

Mot nya äventyr!

Hälsningar Anton

Publicerad: 2026-02-01 18:30

"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"

Mon, 03 Nov 2025 17:15:06 GMT

Då var man precis hemkommen igen, från ytterligare ett galet äventyr. sammanlagt 320 flygmil. 5 dagar, tidiga morgnar och en hel del preppande. När vi spelat vår sista match och skulle lämna tillbaka vår klister som Kiruna HK så snällt lånat ut till oss så fick vi en fråga från sekretariatet mitt i allt kaos med att vi spelat färdigt och att nästa lag skulle in. "hur kom ni på att ni skulle åka hit?". Väldigt bra fråga faktiskt.

Ska vi hitta svaret på den frågan så får vi backa bandet en del. Vi kommer att gå tillbaka till en tid när tjejerna faktiskt knappt var födda, närmare bestämt säsongen 2012-2013. Det var då jag tog på mig mitt första coachuppdrag med grabbarna födda 2000 i Kalmar. Ett gäng grabbar som komiskt nog inte var med i seriespel för att föräldrarna tyckte det var för långt att åka. Jag tog på mig tränarrollen som ett gymnasieprojekt och man får väl med facit i hand säga att jag fastnade. Istället för seriespel så skulle laget då åka på fler cuper för att kompensera. Det var där jag första gången såg namnet "Rallarcupen". Det var liksom så avlägset, så långt bort det bara gick att komma. Det var liksom bara så självklart, jag skulle åka dit. Det blev ett mål med hela tränaruppdraget att jag skulle åka dit, kanske mest bara för att säga att man faktiskt gjort det. Det skulle ta 8 år till innan jag stötte på detta gäng med tjejer som har samma galna gen som jag, även om de aldrig skulle erkänna det. Redan då var det tal om långa resor och vi satt på en gemensam buss som skulle köra småsyskonen till tingsryd och vi skulle vidare till Ronneby. Där satt jag och sa "bara så ni vet, vi kommer dra till kiruna såsmåningom!". sen tog det 5 år till. och nu var vi där. Det som jag lovat min gamla tränarkollega att jag skulle göra. Det som min gamla mentor skrattade om, precis som alla andra. Precis som jag också gjorde.

Men ibland måste man se att detta är chansen man får. Vi har spelat ihop länge, vi har en grupp som fungerar, både bland spelarna och föräldrarna. Det finns driv, det finns vilja och det finns väldigt få begränsningar. Vi har besegrat både dåliga år, krävande USM steg och konflikter för att kunna stå på toppen av allt och ropa efter nya utmaningar. För egen del så hade jag inget val egentligen. Med gymnasiet runt hörnet för halva laget och med åldersbegränsningen på cupen så var det tvunget att bli nu. Valet av denna cupen är nog bland det mest egoistiska i min tränarkarriär då det från början inte fanns någon vidare vilja alls från tjejerna att åka just dit. Istället lockar stora cuper som Partille cup, träningsläger i Kroatien, Sol och annat. Vem fasen väljer frivilligt att åka upp till snö och kyla?

Men nyfikenheten segrade, förmågan att göra det bästa av situationen och bjuda på sig själv. Till slut var alla väldigt taggade på att åka. Och vilken resa det till slut blev. Vi gjorde allt. berg och dalbanan av känslor från att vara på planet, till skolan, se staden, åka ner i gruvan och rundvandringen där som på något sett tände tjejerna ordentligt. Detta var ingen vanlig cup. Nervositeten i första matchen, hur illa vi spelade med så mycket klister på bollen, alla utvisningar och hur ovana vi var med nivån. Frustrationen att inte kunna spela som vi brukar. och i takt med att vi spelade mer så skulle det komma att vända. Matchen mot Alta när vi till slut lyckades vinna med en ynka boll. Hur vi vande oss vid klistret, hur mycket man behöver, när man ska ta och när man ska ta igen. Våra tekniska fel halverades från första till sista matchen. Nu känns det nästan töntigt att gå tillbaka till att spela utan klister nästa lördag när det är tillbaka till verkligheten igen.

Det blev som att kliva ut ur en bubbla när vi landade i "sommarvärmen" i kalmar efter att ha pulsat fram i snöstorm och norrsken. Nu var vi hemma igen. Drömmen var över och allting kommer än en gång återgå till skola och jobb. Träningarna kommer igång igen, och de vanliga matcherna mot Växjö och Hultsfred som vi mött i alla år. Men det känns mest som en transportsträcka. Från vardagen till nästa äventyr. Nu vet vi att vi kan korsa landet utan problem, vad är nästa gräns vi ska spräcka? Vi har ett halvvår kvar utan klister sen är även det borta. Då kommer vi aldrig spela utan igen, bortsett på stranden. Det är nu som det på allvar börjar på något vis, nu kan vi spela handboll på riktigt och vi kan göra häftiga saker på riktigt.

Själv är jag för tillfället väldigt mätt på allting och behöver låta allting sjunka in lite. Jag har uppfyllt en dröm som på många sätt varit omöjlig i så många år. Något som jag på allvar aldrig trodde jag skulle få vara med om. Många personer, spelare och lag har passerat under denna tid, men det har aldrig känts mer rätt att åka än nu. Detta äventyret var mitt men också lagets. Utan er hade jag aldrig kommit en meter. Nu måste jag fundera ut nästa galna idé, men det kan gott få dröja ett tag. Det är match nästa helg, det är USM om en månad, det råder absolut ingen brist på saker att göra.

Dagens musiktips får bli en låttitel som inte kan bli mer passande än "far side of the world" Av Tide lines.
https://www.youtube.com/watch?v=uzbzMRyinyE&list=RDuzbzMRyinyE&start_radio=1

Tills vi åker på Äventyr igen!

Hälsningar Anton

Publicerad: 2025-11-03 18:15

Åhus 2025, ett långt äventyr

Sun, 20 Jul 2025 20:29:04 GMT

Värmen har äntligen börjat avta lite och det är en sån där fantastiskt vacker solnedgång som det bara är på sommaren.
Det har gått nästan två veckor sen jag åkte ner till nordöstra skåne för sommarens stora äventyr. Och i år blev det sannerligen ett äventyr! Sällan har jag självt varit med om sån uppståndelse! När vi klev in som herrseniorer i våra randiga matchställ så var vi dom största rockstjärnorna stranden skådat, vi gav high fives, vi skrev autografer, vi tog bilder, vi blev till och med intervjuade av handbollens riksmedia! en intervju som blev den mest uppmärksammade och gillade intervjun på hela evenemanget. Det ledde till ett sånt genomslag att vi en vecka senare, på väg ut lördag kväll blev igenkända när vi som civilister skulle lämna området. Minst sagt en chock!

Men denna text kommer inte handla om Bananklubben eller vad vi pysslade med. För all uppståndelse till trots så var det ändå en grym vecka utan mask, som ledare av planen och även utanför området. För även om man är väldigt med i nuet, i matchen, sekund för sekund så får man komma ihåg att vi alla är människor. Vi kan sabba en match, missa mål, stressa upp oss och skälla på varandra. Med hundratals människor omkring oss så kräver vi att man ska prestera, att vara på sin spets, vara lugn och ta rätt beslut i varje moment och samtidigt var tänd och het. ibland går det och ibland inte. Och det är inte bara nuet som påverkar oss, utan alla våra minnen och erfarenheter.

2022 var vi på Åhus för första gången. Två lag åkte ner och på 17 matcher vann vi 2. Vi hade knappt någon anning om vad vi pysslade med och tjejerna var helt förkrossade när vi åkte ur. Det hackade i västspelet, vi var osäkra, det var många nya intryck och vi var tagna av stämningen i spåren av en pandemi där man inte fått träffa folk på år och dag. I år har vi visseligen spelat i olika konstellationer och åldersklasser, men sammanlagt har vi spelat 50 matcher på 5 dagar. Och prestationerna är också något helt annat nu. Vi pressade segrarna i både F14 (8-10 i gruppspelet) och F15 internationell (förlust i första set med 1 poäng, 2 i andra set), vi vann över segrarna i F15 B-slutspelet (Hammarby), vi överlevde hetta, regn, trummor, skrik och flyguppvisningar.
Den absolut största skillnaden från 2022 till nu är tjejernas mentala inställning. Kanske är det erfarenheten. Kanske är det träningsmängden, eller rentav åldern. Men när vi Klev in i B-slutspelet på bana 1 med cirka 300 personer på läktaren och allas blickar på oss så var det precis som vilken dag som helst. Tjejerna bara tittade på varandra, ett par snabba ord om vem som skulle göra vad, sen var lagmaskinen igång. Motståndarna var minst sagt utan chans när vi malde ner dom bit för bit och tjejerna gjorde så utan knappt ett enda misstag. De få misstag som skedde ledde bara till mer pepp, från bänk och plan. I den matchen hade vi total kontroll, från uppkast till avblåsning. En enorm skillnad från första matchen när vi lamslagna förlorade med 7-1 och paniken stod oss upp i halsen.

För även om vi som ledare kan träna på allt på planen och i hallen så kan vi aldrig förbereda oss på allt annat som sker i livet. Denna sommaren kommer alltid ha en bitter eftersmak över vad som hänt. Tjejerna miste en vän mitt i all förväntan och förberedelse inför turneringen så tätt inpå som veckan innan. En händelse som chockade en hel bygd och som för alltid kommer lämna sina spår. Tack vare ideella krafter och fantastisk solidariet människor emellan kunde vi ändå göra vårt för att hylla den människa som varit en del av tjejernas liv. Det kanske bara är ett namn på en tröja, men det kommer alltid att betyda så mycket mer. Med allt detta i bagaget kunde tjejerna ändå komma bort från allt en liten stund. Ett par dagar bort ifrån allt, där inga onda saker finns, utan bara glädje och gemenskap. Och det är väl kanske det som är viktigast av allt. Att få vara med varandra, att bara få vara. I mitt liv har jag många gånger tagit min tillflykt till planen, för där finns inga problem. Det finns bara dig själv, dina lagkamrater och en uppgift att utföra. Inga sjukdomar, politik, betyg eller annat. Och när allt kommer omkring så är det kanske det som är den viktigaste lärdomen jag kommer att ge ut i alla mina år som tränare. Att kunna släppa omvärlden och att uppskatta livet runt omkring. Det slår lätt allt rullespel, första-fas kontringar, kombinationer och övergångar.

Tjejerna ska vara grymt stolta över sina dagar på åhus strand i år. Det är inte den första och förhoppningvis inte den sista gången vi är där nere. Vi har knytit nya band med våra nya lagkamrater, hittat nya vänner och fått nytt förtroende för varandra. Vi har hittat oväntade förmågor hos andra som vi aldrig kunnat tro fanns, skrattat så vi fått träningsvärk och mått så bra man bara kan må när man är med andra människor. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma fina spår in i höstens säsong, för även om vi kommit en lång väg så finns det givetvis nya äventyr framför oss!

Årets låttips är "vår tid" med Lars Winnerbäck, något som i denna stund känns väldigt rätt efter dagarna som varit. På återseende!

Hälsningar Anton

Publicerad: 2025-07-20 22:29

Sammanfattning av USM

Sun, 23 Mar 2025 22:38:44 GMT

Då var vi till slut i mål med det stora äventyret som är USM.

Jag har bara 7000 tecken, men vi börjar ändå från början! Västervik och första gången alla var sjuka. Ett steg som vi av flera anledningar kunnat hoppa över. Dels på grund utav det skicket laget var i, Mykoplasma härjade i hela Mönsterås och på ren envishet och vilja var det vissa som tog sig till spela (kanske mot bättre vetande) men också på grund av motståndet som vi överhuvudtaget inte hade någon glädje av att möta. Helgen präglades av snytpapper, alvedon och att vi konstant straffades för varje litet misstag vi gjorde. Sargade och trötta fick vi till slut sista matchen mot Tingsryd och äntligen kunde vi spela handboll, på vår egen nivå. Matchen blev så olidligt jämn och jobbig, precis som idrott kan och ska vara, och för första, men absolut inte sista gång fick vi en uddamålsförlust i bagaget. Riktigt riktigt surt, men tavlan är svår att övertala.

I steg två var det Skåne som gällde, i den nya krångligare formen som nu steg två spelas i, med hundra olika kval och placeringsmatcher etc. I en ohyggligt högljudd hall mötte vi ett Eslöv som från första början satte ett tempo på matchen som vi var långt ifrån att hänga med i. läget var mest förvirrat och lamslaget och tjejerna fick inte till särskilt mycket varken fram eller bak. Tempot, atmosfären, förväntningarna man hade på sig gjorde att första dagen inte alls blev särskilt kul. Däremot kunde lite strossande på Emporia och en jacuzzi i den fantastiska lägenhet vi fått låna av Uffe ändå ge lite återhämtning som tacksamt togs emot. Det som återigen skedde var att precis som i steg ett så var det morgonmatcher som gällde, vilket absolut inte är vår grej. avkast 9.30 efter en resa från Malmö ledde till en okristligt tidig uppstigning. Dagen blev inte heller denna gång något vidare och förlust med 5 bollar i bägge matcherna efter att återigen spelat mot våra antagonister i Tingsryd.

Två månader senare var det steg 3 och här var blandade vi och gav men aldrig riktigt brände loss. Spelet kom aldrig riktigt till att stämma, timingen var fel, Motsåndarnas bollar var stolpe in, våra stolpe ut. Lykke och Vega spelade i princip alla matcherna på varsin kant utan att byta och tacksamt var det när trötta och frustrerade 9metare avlöste varandra på bänken. Vi gjorde absolut bra saker, men bleknade i jämförelse med våra motståndare.

Så kom till slut steg fyra. Som coach med allt detta i bagaget visste väl ändå om att sista steget ska vara det jämnaste och oftast de roligaste att spela. Det var då de dålig nyheterna började avlösa varandra. Den ena spelare sjuk efter den andra. På lördagens morgon 8.00 ringer ytterligare en spelare och meddelar att de uteblir. Kvar står 8 (!) tappra spelare. Åka? inte åka? kommer besvikelsen bli större än skaderisken? kommer vi orka genomföra alla matcher? Kommer vi överhuvudtaget ha en positiv känsla när vi åker hem eller kommer vi ångra att vi ens lämnade kommungränsen? Det var väl lite med en klump i magen vi ändå tog beslutet att åka, trots att vi senast tisdagen pratat ledarna emellan att vi INTE skulle åka med bara en avbytare.

Och visst blev det exakt så klassiskt man kunde tänka sig. Första matchen kämpar tjejerna ordentligt, även om det är otroligt mycket slarv i första halvlek. Vi möter ett Göksten med en spelare som utmärker sig och får resten av laget att blekna, något som vi inte riktigt lyckas stoppa. Vad som däremot märks är att alla är här för att göra jobbet. Alla tar för sig i kampen, i försvaret, alla försöker göra mål vilket allt till slut kommer att göra! För det är på riktigt ett lag som står på planen. De är ett gäng tjejer som har gått ett halvår sen alla sprang runt och snöt sig i halvtid i Västervik. Det är ett lag som nu har fått flera valmöjligheter i anfallsspelet. Det är ett lag som nu fått känslan för tempo i matchen, där vi kan spela på tiden i utvisningar, dra upp tempot när vi märker att moståndarna latar sig, osjälviskt spela bollen vidare när vi kan, just för att göra mål! Att första matchen snöpligt slutar lika sved i ärlighetens namn, för vi var det bättre laget och hade inte första halvleken haft så många tekinska fel så hade det varit vi som tog bägge poängen.
Kvällen fortsatte i riktig laganda på Prison Island i Västerås och var en riktig fullträff! alla kämpade järnet och det var otroligt bra samarbete i de 3 minilagen som vi lyckades skapa. Tjejerna tävlingsanda är det minsann inget fel på utan man kan tävla utan att bli varken fartblind eller översittare, även om det verkligen inte är kul att förlora.

Sen kom då till sist sista dagen. Sista matcherna i USM som F14. Först ut var Vintrosa som med sin 12 man starka trupp kunde rulla runt ordentligt på sitt manskap, men som även hade obehagliga upplevelser i vårt försvar när de inte alls var med på den mängden energi det krävdes för att komma igenom. Gick man fel eller inte satsade nog stod där en vägg i from av Ruth Reise som under hela dagen var obeveklig. VARJE chans som hon fik att låsa någon tog hon och gudarna ska veta att det var många denna dag som önskat att de hade varit någon annan försvarare där just då. Vintrosa har lite mer krut än vi och vi får se oss besegrade även om vi putsar lite på siffrorna i slutet.

Sista matchen var till slut här och nu var det upp till bevis. Slitna, trötta, varma och taggade intog alla sina positioner som så många gånger innan. vid det här laget var det slut på överraskningar och nya taktiska drag, det var helt enkelt att gå ut och göra jobbet. första halvlek blir återigen inte riktigt någon fullträff, vi får inte tag i deras kanter, vi får utvisningar mot oss och hittar inte riktigt rätt. Underläge 7-13 i halvtid så känns det som att luften håller på att gå ur oss. Det som händer sen är nog bland det bästa jag sett tjejerna göra. Vi går ut och fullständigt dominerar matchen fram tills timeouten. 4-0 på tio minuter! alla beslut i försvar är rätt. Alla hjälper varandra, alla vet var de ska vara och gör sitt jobb. visst missar vi framåt, men vi trycker ändå dit bollar! Det är inte förrens efter timeouten som SHK får in ett mål på oss och där någonstans känns tröttheten på allvar. det är nu vi märker att vi spelat dubbelt så mycket som alla andra spelare denna helg. Vi håller flaggan i topp, kämpar och sliter men som så många gånger innan så faller vi precis på målsnöret. 16-17, en ynka boll. lika många som våra avbytare denna helg. Det är med blandade känslor jag sitter här och skriv nu ikväll, men jag vill verkligen lyfta fram den förändring som skett bara sen steg 3. Malva som blivit kantspelare, Alva som blivit M9 på riktigt, Svea och Ebba som verkligen klivit framåt i försvaret och alla andra som verkligen lyft sig! Nu är det verkligen kul igen, och det känns som vi är mer laddade än någonsin! Jag tackar er alla som har medverkat, i synnerhet Jenny som varit min vapendragare genom alla dessa helger! Nu kör vi mot nya äventyr!

//Anton

Publicerad: 2025-03-23 23:38

Välkomna till laget.se – Här finns viktig information!

Wed, 21 Aug 2024 17:33:20 GMT

Välkommen till er nya gruppsida på laget.se! Den blir central i all kommunikation mellan aktiva, ledare, föräldrar och andra intresserade.

För att komma igång direkt med en bra kommunikation i och omkring gruppen finns ett antal viktiga punkter för sidans administratör:

• Logga in och lägga till alla aktiva och ledare under Medlemmar.

• Fylla på kalendern med alla inplanerade aktiviteter. Matcher läggs till via Serier medan träningar och andra aktiviteter läggs till via Aktiviteter.

• Skriv nyheter löpande och berätta om verksamheten. I takt med att nya nyheter läggs till kommer den här nyhetstexten att försvinna.

Om någon i gruppen har frågor om laget.se är man alltid välkommen att kontakta vår support på support@laget.se eller 019-15 44 00.

Varmt välkomna till laget.se!

Publicerad: 2024-08-21 19:33