Klubbchefen har ordet

Jag tänkte dela med mig om min resa hela vägen till Hovås.

Jag började spela ishockey när jag var fem år. Det var inte mitt eget initiativ, utan morfars. Han tyckte att det var viktigt att jag höll på med något, och mina föräldrar lyssnade. Det jag fått berättat för mig var att jag var arg och sur under de första åren. Jag var inte lika bra som de andra, och alla andra åkte runt med en självklarhet jag inte hade. Trots det så verkade det finnas en gnista i mig som gjorde att jag kom tillbaka, träning efter träning. Kanske var det föräldrarnas stöd, morfars eller mitt eget. Men inom sinom tid försvann ilskan och formades till glädje för sporten.

Jag spelade hockey till att jag var 18. Men redan när jag var 16 började något skava allt mer. Kulturen i omklädningsrummet, jargongen och den hårda tonen gjorde att jag inte passade in i mallen. Jag var en mjuk person, tystlåten, tog inte mycket plats, och kände mig alltmer främmande i ett sammanhang som krävde motsatsen. Samtidigt under den perioden blev jag skadad, och min morfar gick bort. Det blev en tomhet, en kritisk tid i mitt liv, och ishockeyn följde honom på ett sätt. Det var en lång process. Jag spelade ishockey, men jag började sakteliga lämna sporten, utan att riktigt veta vart jag var på väg. Jag hade långa dialoger med min mamma om vad som skulle hända härnäst, och min mamma sa: ”Du har ju alltid varit en liten teaterapa". Och i mitt naiva sinnestillstånd sa jag att jag skulle bli skådespelare.

Jag hittade teatern på det mest förunderliga sätt man kan tänka sig. Utan förkunskaper, utan bakgrund, utan en aning om vad jag gav mig in på. Plötsligt stod jag där på ett scengolv med strålkastarljusen i ansiktet och skulle göra ett scenprov, en monolog, inför en grupp människor som hade hållit på med teater hela sina liv och som dessutom skulle bedöma mig. När jag tänker tillbaka på den tiden förstod jag nog inte riktigt vad jag höll på med, men jag kom in på gymnasieskolan med inriktning teater, och det bar iväg till en karriär jag aldrig hade förutsett. Jag höll på med hockey lite under min gymnasietid, men som jag beskrev innan så la jag sedan av när jag var 18. Det som slog mig direkt inom teatern var inkluderingen. Alla behövdes. Ingen kunde göra en föreställning ensam, utan det var samspelet som skapade något. Misstagen var inte katastrofer som man fick reprimander för, utan material. Något som råkade hända på scen kunde bli en scen som inkluderades permanent i en föreställning. Det var lek. Det var en mer processorienterad värld snarare än en resultatbaserad, och det präglade mig djupt och gör än idag. Tanken att man alltid kan utvecklas, att processen i sig är poängen, att slutprodukten aldrig är viktigare än resan dit, är underbar. Under tio år arbetade jag inom teatern, med ytterligare utbildning på folkhögskola, som skådespelare, regissör och teaterpedagog med inriktning mot barn och ungdomar.

Sedan tog livet en ny vändning. Jag började arbeta på ICA, något som kanske verkade som ett abrupt skifte men som i praktiken handlade om att få en stabil inkomst och skaffa familj. Åtta år senare, med en driftledarroll i bagaget, var jag klar med det. Jag ville göra något annat. Jag skulle ta mig tillbaka till idrotten. Inte för att jag saknade sporten i sig, utan för att motivet var glasklart: jag ville förändra de normer och kulturer som jag själv upplevt som problematiska. Den machokultur jag lämnat som 18-åring hade satt sina spår på något sätt, och den behövde utmanas.

Jag började studera vid Göteborgs Universitet, inom idrottsvetenskap med inriktning på tränarskap. Tre år senare hade jag en kandidatexamen, och inom om ett år masterexamen. Parallellt med studierna ville jag förändra kulturen. Och beslutet landade att jag skulle engagera mig i flickhockeyn. Om det var någonstans jag verkligen kunde påverka och forma en miljö utifrån mina egna värderingar, så var det där. Det började smått, med att träna två tjejer under IF Mölndal Hockeys regi. Nästa säsong var Gothenburg Queens ett faktum, ett allianssamarbete mellan sex föreningar vars tjejer saknade egna tjejlag att spela i. Syftet var att stärka tjejhockeyns plats i Göteborgshockeyn och ge tjejerna en plattform likvärdig den som funnits länge i fotboll, handboll och innebandy. Förra säsongen var vi 72st på pappret. Under den akademiska perioden öppnade sig också möjligheter jag inte hade räknat med. Jag fick föreläsa om nivåindelning, nivåanpassning och talangutveckling för föreningar och distrikt runtom i Sverige, och genom min praktik på RF-SISU Västra Götaland fick jag en ytterligare möjlighet att arbeta som idrottskonsulent. Det gav mig en förståelse för hur idrotten ser ut på systemnivå, inte bara utifrån ett enskilt lag.

Det jag försökte bygga i Queens var inte ett vinnande lag i första hand. Det var en miljö. Rolig, trygg, social, individanpassad och tillgänglig för alla, oavsett ambitionsnivå. Vi hade inga närvarokrav, utan förlitade oss helt på tjejernas egna initiativ och driv. De fick känna autonomi kring vilka träningar och matcher de valde, och den friheten skapade något oväntat: Genuint engagemang inifrån. Gothenburg Queens etablerade sig som ett tufft lag att möta. Ur det sammanhanget har det sedan vuxit fram spelare till TV-puck, U16-landslag, Frölundas och Järnbrotts Damjunior. Det är så klart inte bara min förtjänst, eftersom mycket av arbetet har tjejerna gjort i sina egna miljöer och bygger på deras driv. Det har också funnits andra intressenter som påverkat tjejerna. Men någonstans har jag kanske påverkat deras tillvaro till det bättre, och kanske har jag fått någon att fortsätta idrotta som annars skulle slutat, och det är ju en fin tanke att tänka ibland. Men det är inte egentligen det som varit starkast hos mig. Det är hur tjejerna förändrades som människor under denna period. De som till en början var försiktiga har med tiden blivit unga vuxna som vill ta ett socialt ansvar för varandra och som äger sin egen hockeyutveckling.

Nu tar jag steget in i Hovås HC som klubbchef med en idrottsvetenskaplig utbildning och en praktisk erfarenhet i ryggsäcken, och jag bär med mig en övertygelse som formats under alla de här åren: idrotten måste motiveras utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Att skapa goda samhällsmedborgare och bidra till folkhälsan måste vara högsta prioritet. Allt annat är framtidsbekymmer. Vi kan inte förutspå talang. Vi kan se vilka som är bra just nu, men vi vet inte vilka som kommer bli bra, och det är heller inte viktigt för mig. Det handlar om tillgänglighet och om miljö. Om någon slutar idrotta av fel skäl så försvinner inte bara en spelare. Det försvinner en människa, och det kan påverka hälsan och samhällsengagemanget för den individen, och om tillräckligt många slutar kan det till och med påverka på nationell nivå. Det är den ekvationen jag vill jobba med i Hovås HC. Nästa år tar vi ytterligare steg framåt i, mitt tycke, en av Göteborgs mest moderna ishockeyföreningar.