Halta, lytta, avstängda, hängiga men ändå vinnare

Vi skrapade ihop vad vi hade och det räckte. Ysbys trupp är inte direkt lik Manchester Citys eller AC Milans. Laget är bra och stabilt men vi fyller knappt ett väntrum på en vårdcentral när vi samlas allihop. Därför är vi såklart extra känsliga när frånfallen blir för stora. Och så var det idag. Halva laget hade rest till Stockholm för att gå på festival, Axelsson var skadad och Leffe avstängd. Mer än halva startelvan indisponibel. Så vad göra? In med Yossef som värvats in från Kornhult för att debutera, tränare Karlsson in på mittfältet utan korsband och med halva kroppen tejpad. Unge Hampus Einarsson fanns också med och Jafar tog en startplats till höger. Kappe murare in som reserv och Jimmy Ivarsson redo att avlasta trots att ha både blivit sparkad av ko och blivit opererad de senaste två veckorna. Det såg skakigt ut. Och det var skakigt. Som tur var hade Skottorp inte norra Europas vassaste trupp på pappret men gamle Leandersson på topp är lurig och de gröna kämpar alltid hårt oavsett vilket lag de ställer upp med. Matchen som sådan är svår att beskriva. Egentligen nästan helt omöjlig att göra rättvisa. För publiken säkert underhållande men kvalitetsmässigt lika tveksam som en t-shirt köpt på NewYorker för 39kr. YBK tog ledningen efter att Otto skickat in bollen. Skottorp kvitterade. Deras vänsterytter lekte med Ysbys försvar och gång efter annan valsade han igenom. Ren tur vi inte släppte in fler. YBK satte 2-1 men Skottorp kvitterade igen. Det var mål eller målchans mest hela tiden och båda lagens försvarsspel var någonstans mellan svagt och obefintligt. Skottorp gick framåt. YBK:s Svensson hade inte sina bästa minuter i livet. Vår stadige mittback som i övrigt är vår livlina och vårt hopp i backlinjen spelade bollen rakt till en hemmaspelare som satte trean och kort därefter nickade Svensson bollen mot eget mål och vips var vi i dubbelt underläge. Medan Svensson grät och lipade försökte vi andra peppa igång laget. Otto Nilsson tog tag i taktpinnen och vi öste på framåt. 3-4 kom efter att hemmalagets målvakt glömt att bollen studsar ganska högt och Adam vandrade in med den i tom kasse. Svensson hade torkat tårarna och höll sig framme på en retur för att sätta kvitteringen. Paus. 4-4. Otto vansinnig över insatsen. Skamligt dåligt emellanåt men vi hade i alla fall en pinne. Andra halvlek var inte mycket bättre men vi ägde i alla fall spelet. Satte tre bollar till och vann med 7 mål mot 4 och andades ut. Otto blev tvingad av Leandersson att be en motståndare om ursäkt för en tackling. Domaren skällde på Leandersson och Otto fattade inte riktigt vad som hände. En hemmaspelare sänkte Davidsson i kassen och hotade sen random Ysbyspelare med stryk men förutom ovanstående var halvleken tämligen lam och intetsägande. Tränare Karlssons korsband var lika av som före matchen och förhoppningsvis var detta sista gången han behövdes på planen. Döttrarna kramades och Otto flinade. Lagledare Gabbe gav just Otto den traditionella vinflaskan och idag får vi tacka för coach Nilsson för tre poäng då han mer än någon annan gick i täten för hela den halta, lytta, ihopskrapade men ändå tappra gula armén. Stort tack till alla som dök upp oavsett skick, matchvana eller träningsfrekvens! Det var inte vackert, inte bra och inte spektakulärt. Men det var tre poäng trots två måls underläge! Snyggt jobbat! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Depression i Sperlingsholm

Seriefinal. Borta i Sperlingsholm. Ruffigt. Ogästvänligt. Hårt. Torrt. Och mycket folk. YBK kom med sitt största bortafölje. 93% av byn befann sig i Sperlingsholm. Hemmalaget kontrade med fullsatt hemmaläktare och vändkorsen snurrade friskare än någonsin på idrottsplatsen vid Halmstads norra avfart. Fokuserat spel från båda lagen. Vi satte punktmarkering på Thydell och stängde högerkanten för hemmalaget. Låg tätt, var aggressiva och kämpade. Hemmalaget spelade lite mer offensivt och hade lite mer boll. Chanser saknades dock. Ställningskrig. Två tungviktare som kände på varandra och värmen i kombination med det höga tempot slet på spelarna. Pausvilan kom lägligt precis när vi börjat krokna och fallit ner på egen planhalva. Vi stannade utomhus. Att gå tillbaka till det varma, något unket luktande omklädningsrummet var lika lockande som att fira midsommar i en förort till Kabul. Otto hade sprungit som en hund, Emil Axelsson med världens högsta smärttröskel haltade och Adam Thoren slog förtvivlat fast att ”den där mittbacken är fan snabbare än mig”. Vi bestämde oss för att backa några meter. Den höga pressen började ta på oss och vi hade inte lyckats norpa något uppspel ännu. Axelsson meddelade att han kunde köra på i en kvart till men sen skulle det krävas avlivning direkt. Domaren blåste igång samtidigt som funktionärerna fick slut på kaffe och fick koka nytt som sedermera serverades ute på läktaren bland YBK-fansen till dessas stora glädje. Service när den är som bäst! Första halvlek var helt jämn. I andra började hemmalaget ta över. Likt elakartad acne i tonåren tog de över mer av ytan och mer av planen. Vi kämpade och slet men hade svårt att skapa egna chanser. Hemmalagets ledningsmål kom efter en kvart. William bröt förnämligt ett inspel men bollen studsade fel och vi hamnade fel. Fan. Helvetes skit. Gamnackar. Resten av halvleken fortsatte på samma sätt. YBK stod i skyttegravarna och fäktade för livet. Sperling forsade fram. De hade bud på mer men vi höll tätt. Westesson och Svensson i backlinjen var bättre än hela svenska försvaret i den något mer ointressanta TV - matchen mot Österrike. Rasmus var överallt och hade vår bästa chans när han dribblade sig igenom och tvingade målvakten till en parad. Men det skulle bli värre. Missat uppspel. Närkamp. Frispark för Sperling. Vackert skott. Mål. 0-2. Ville bara gå hem. Men YBK repade mod. Började gå framåt med lite mer övertygelse och skapade en del chanser. Sista 8 minuterna satsade vi allt på ett bräde och lyckades stånga in ett mål. Fyra minuter kvar och plötsligt match igen. Bortaklacken vädrade blod och vrålade fram sitt tappra bortalag som gick för det. Och det skulle bli dramatiskt. Med en minut kvar fick YBK frispark. Lyfte in allt i straffområdet och Rasmus skeppade in bollen med precision och kraft. Mot mål. Markeringsmissar i stirrigt hemmalag och två millimeter från att Svensson kunde raka in bollen. Det hade varit en dröm, upplevelse i paritet med månlandningen. Men. Det sket sig. Såklart. En tisdag i Sperlingsholm hade kunnat vara midsommarafton med dans runt stången, fint väder, god sill och kärlek. Istället blev det midsommardag med bakfylla från helvetet efter en fest som regnat bort, en stång som vällt över en försvarslös hund, bortblåsta serveringsfat och en ledsen unge som inte hittar sin berusade pappa som ligger däckad under en lekstuga. Årets första torsk. Vi deppar. Vi hatar allt. Gav allt vi hade och det räckte inte. I omklädningsrummet luktade det mögel. Vattnet smakade skit. Det kommer regna på midsommar. Nu börjar det bli mörkare igen. Bara ett halvår kvar till årets mörkaste dag. Semestern är fan snart till ända, räntorna är skyhöga och ett paket smör kostar 100 kronor. Sa någon kämpa Ysby? Herrlaget 0kommentarer

Seger mot Dalen och resa till Dödsstjärnan väntar

Hemmamatch. Chans till serieledning vid väl spelade kort. Fint väder, mycket publik och Simlångsdalen som motståndare. Ett lag som spöade oss med stora siffror på försäsongen. Men att vinna på försäsongen är lika menlöst som att dansa bäst på genrepet. Serien är ju själva balkvällen och YBK skulle inte låta de blå gå hem med balens drottning, denna torsdag när juni är som bäst. Hemmalaget började i frenetiskt tempo och spelade ut hela sitt register. För den som inte visste att matchen var del av division sex så avslöjade inget heller om att så vore fallet. Anfall efter anfall av högsta klass och det ena drömmålet efter det andra. Ena gången drog vi upp ett långt anfall med massor av passningar innan vi rakade in bollen i mål och andra gången sköt Otto så hårt att om målvakten lyckats få en näve på bollen så hade han tvingats till amputation. Motståndarna var irriterade, på efterkälken och lade lika mycket energi på att klaga på domaren som på att spela fotboll. Vi flinade gött, Otto passade på att sola lite på vänsteryttern innan han drog in ännu en raket. Rasmus Liedman behandlade bollen ömt och varsamt, lite som en 10-åring klappar sitt nya marsvin på julafton och smekte passningar åt alla håll och kanter. Total utspelning. 5-0 i paus. Kunde varit mycket mer. Publiken applåderade. Dalen surade och vi gick flinande in till välbehövlig vila. Vi pratade om att fortsätta fokusera, gå framåt och göra processen kort med motståndet även i andra halvlek. Vad bortalaget pratade om vet jag inte men deras snack var förmodligen bra mycket bättre än vårt. För i andra halvlek var det ombytta roller. YBK bytte i paus ut Axelsson inför tisdagens viktiga etoppmatch och huruvida det påverkade laget eller inte kan ingen svara på men helt plötsligt spelade YBK en helt annan typ av fotboll. Eller fotboll. En helt annan typ av idrott. Hade det åter varit julafton hade tidigare nämnda marsvin varit ihjältrampad av en avundsjuk lillebror som bara fått mjuka paket. Det påminde mer om en promenad på äldreboende än löpsteg i någon idrott och tempot var så lågt att om matchen sänts på TV så hade alla tittare börjat fippla med fjärrkontrollen i tron att bilden fastnat. Vi slog bort boll efter boll. Dribblade istället för att passa och var lika rörliga som klimataktivisterna som sittstrejkar på motorvägen. Dalen började trycka in mål och kom närmre. Vi gjorde ett däremellan men trots att Dalen fick en man utvisad var vi klart sämre än motståndet i andra halvlek. 6-3 skrevs segersiffrorna till efter att bortalaget vunnit andra halvlek med 3-1. Vi sjöng lite pliktskyldigt. Rushd gav flaskan till Svanberg som gjort mål och vi tog tre poäng. Första halvlek var en soluppgång över Faraos Pyramider (de ligger i Egypten, alla ni som bara kollar Tiktok) medan andra halvlek var en tandlös byracka i ett plåtskjulläger, jagandes en råtta i Uzbekistan precis efter svälten 1947. Hur som haver. Vi vann. Vi ska åka till Sperlingsholm och möta det tydligen oslagbara Sperling/Skuggan i en seriefinal. På ett sätt en fest. På ett annat sätt, en entré in i dödsstjärnan utan vare sig Skywalker eller Han-Solo vid sin sida. Men skitsamma. Allt kan hända. Vi kommer sälja oss dyrt. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Det vackraste

Dramatik. Hets. Frenetiskt tempo. Arga motståndare. Och ett lyckligt slut. Kan man begära mer av livet? Vi börjar med det väsentliga. En fulländad målning av Picasso kan vara vacker. En solnedgång över havet i juni kan vara hänförande. En vällagad entrecote kan vara en fröjd för sinnena och en musikal på West End i London kan vara en upplevelse utöver det vanliga. Men inget – absolut inget – kan vara, vare sig vackrare, mer hänförande, mer fröjdefullt eller en bättre upplevelse än att se Adam Thorens vänstervolley segla in i bortre gaveln med två minuter kvar att spela i toppmötet mot HGH. Vi jublade som om vi vunnit VM-guld, firade som om vi överlevt ett fall från 9000 meter eller dragit hem tolv miljarder på Eurolotto. Eufori, glädje och total hysteri! Matchen var tät, intensiv och av hög klass. HGH klart det bästa laget vi mött än så länge men vår första halvlek var lika magisk som Julia Roberts leende och Brad Pitts blick bakom luggen (se där, jämställdhet är viktigt). Vi gick framåt gång på gång och sårade HGH med bra passningsspel, vassa hörnor och ettrigt pressande. HGH stack igenom med en kontring och Davidsson i kassen dubbelräddade till publikens stora jubel. Dessförinnan hade Svensson missat att raka in bollen i tom kasse efter att kommit ack så nära med tåspetsen. Liedman hade kommit nära med en frispark och flera gånger om räddades bortalaget av små marginaler. Men till sist kom baljan. Otto dribblade. Backen gick och köpte en grillad med bröd och Ottos inspel var precist, kliniskt och samtidigt mjukt som smält smör i solen. Liedman senior stötte in ledningen som stod sig i paus. Andra halvlek blev en kamp. HGH pressade på. Jagade kvittering och ville mycket. YBK hade dock bästa chansen när laget tilldömdes straff men Liedman missade. Där och då svintungt. Kampen tilltog, tacklingarna blev hårdare och med kvarten kvar handlade det bara om riskminimering och att överleva. Det gjorde vi. Fram till dess att klockan stod på 88 minuter. Då duttades bolldjäveln in i mål på något bisarrt och ologiskt sett. Ingen såg vad som hände men likt en flipperkula med kognitiva problem, irrade bollen runt i målområdet och letade sig in i maskorna. HGH hade momentum och rusade efter bollen för att hänga tvåan. Vi hängde mot repen. Vi pustade efter andan. Vi var i brygga. Och alla väntade sig ett sista dråpslag, en sista stöt. Vid det läget hade jag kunnat betala 5000kr för att domaren skulle blåsa av matchen. Men det var då det. Det som hände därefter var värt fem miljoner. YBK grävde sig ut från eget straffområde och lyckades lyfta upp spelet. Likt Jesus under påskveckan, Houdini nedkastad i floden fastbunden i ett granitblock och likt en mot alla odds överlevande förrymd papegoja i Arjeplog, reste vi oss från dödsriket och hittade en väg ut. Axelsson läste spelet och satte en djupledsboll mot Adam. Lagets joker och lagets mest oberäknelige spelare som kan vinna en pokerrunda utan att ens titta på sina kort. Alla andra i hela världen hade dribblat sig framåt eller försökt få bollen mot sin starka fot. Ingen i hela världen hade tänkt ”skit i det, jag hänger den med fel fot”. Men det gjorde Adam. Från 25 meter. På halvvolley. Med vänsterfoten. Sträckt vrist. Ljudet när foten träffade bollen var ljuvare än Celine Dion någonsin sjungit och likt en handgranat slog bollen ner vid målvaktens stolpe. Mål! Seger! Himmelriket! Efter matchen sjöng vi och gav såklart Adam dagens pris (en polsk öl från gruvan utanför Poznan som bara tillverkats i 712 ex. och en påse bilar som någon vunnit på Våxtorps marknad) samtidigt som HGH:s ledare snurrade runt den stackars domaren. I minst tio minuter stod den stackarn omringad av såväl spelare som ledare och någon testosteronstinn herre ur publiken som kallade honom för pajas. Själva flinade vi gött åt synen men led såklart med domaren. Det är numera alltid samma sak tydligen. Av någon anledning tror vuxna män att man kan bete sig hur som helst mot en stackars domare som tar sig tiden att för en ringa slant lämna hemmet för att döma division sex, efter en hel jävla arbetsvecka. Sån skit håller vi inte på med i Ysby! Ibland vinner vi och då är vi glada som attan, får hybris och firar med öl eller vin. Ibland vinner vi inte och då är vi tjuriga som attan, slänger medvetet tejpen utanför papperskorgen, tycker att livet suger och sen kör vi hem. Vi har ingen spelarbuss till bortamatcherna, vi har ingen digital whiteboard för taktikgenomgångar och vi kör ingen Mourinhostil vid sidan av planen. Vi har godaste hamburgarna i Halland, vi spelar i Bosse Åkessons gulsvarta lag och vår målvakt är brevbärare. Vi är Ysby BK. Alla andra kan gå hem! Herrlaget 0kommentarer

Sista dansen i Hasslöv

Jag fick sista dansen Efter säsongen 2023 kommer undertecknad äntligen (tycker nog de flesta) lämna Ysby BK. Under typ 200 säsonger som coach och spelare har jag vunnit två matcher på Hasslövs blåsiga idrottsplats och allt som oftast lämnat Lugnarohögens granne med sänkt huvud, skam och grusstänk på bilen. Dock inte denna säsong. YBK kom dit som trea i serien. Lämnade som serieledare. Boom! Seger med 9-0 efter en total utklassning. Tre poäng. Palmgren kan åka på konferens, Alm kan sota en skorsten och Hasko kan starta en herrklubb. Seger! Äntligen. Det var egentligen ingen match. Stackars Hasslöv hade ungefär 500 avhopp till matchen och ställde upp med ett pojk och juniorlag. Imponerande att så många ungdomar valt att spendera sina ungdomsår i HAIS. Föreningen går en ljus framtid till mötes och bemötandet har alltid varit trevligt, hjärtligt och fair oavsett vem som styrt och ställt. Hasslöv är helt enkelt en bra plats att vara på. Med det sagt. Vi körde över dem. Rasmus Liedmans vänsterfot kan förföra Adriana Grande genom att vicka lite på sig och William Hjelm kan springa ifrån en kula avfyrad från en magnum i motvind samtidigt som Otto Nilsson kan skjuta bollar i mål lika självklart som Greta säger ”how dare you”. Om matchen finns lite att skriva om. Såklart är vi glada över segern och målkavalkaden. Vi är också jätteglada över att vår försvarsbjässe Filip Svensson självmant tog ett byte i paus. Han hade gjort två mål – båda på nick – och ingen jävel i hela universum hade orkat med honom ifall han lyckats hänga ett hattrick från mittbacken där han huserar. Några ord måste också sägas om våra försvarare i övrigt. Edvin Westesson har en sak gemensamt (han spelar mittback bredvid Filip) med vår vänsterback Leyth ”Leffe” Almasri. Båda har fått sparken från LFK då de misskött sig. Leffe har tydligen varit överjävlig på alla sätt och Westesson har erkänt att han i ungdomen var lika omogen som en banan på Liedl under sin tid i kommunens stolthet. Hos oss är de kungar. Westesson är hård som granit, snabb som en vessla och sådär underbart mixad mellan arrogant och stenhård som gör att flickorna på sidan ler skälmskt. Leffe på vänsterbacken är ettrig som en bålgeting i en honungsburk och springer överallt, hela tiden. Ena sekunden är han på vänsterbacken och nickar bort en boll (till sak hör att Leffe är cirka 123 centimeter lång) och nästa sekund är han framme och pressar Hasslövs målvakt till en värdelös utspark vilket leder till ett mål. Gemensamt för de båda är därmed INTE att de fått kicken från LFK. Snarare är minsta gemensamma nämnare att de båda är typexempel på vinnartyper och lagspelare. Sådana som sällan får bilden i tidningen eller publikens applåder men som istället vinner tonvis med respekt hos sina medspelare och som tillsammans utgör både vänster och höger förmak i Ysbys hjärta. Leffe fick välförtjänt en flaska vin värd ca 2300kr i den sedvanliga vinstutdelningen. Vi tackar Merlot för sponsringen och hoppas att bokmalen Leffe njuter av sin vinst. Hasslövs publik gjorde allt som en bra publik ska göra. De hejade och stöttade i 90 minuter och fast att jag stod på motsatt sida önskade jag nästan ett tröstmål från hemmalaget. Stämningen ungefär motsatsen till när nötterna från Djurgården (kungen är tydligen Djurgårdare såklart. Går på bidrag och har svårt med grammatiken) och AIK (Niklas Strömstedt är AIK:are och stannade tydligen på vägen för att begrava en mås…) försöker spela fotboll framför ungar med Tiktok och Instagram som största intresse och hobby. Matchen avslutades med att Simon Svanberg snodde en straff av Rasmus Liedman. Ett beslut lika dåligt som att låta en Djurgårdare vara rektor för en grundskola eller låta Biancha Ingross stifta lagar kring arbetsmiljö. Simon missade såklart straffen och hävdade att det enbart berodde på att målet stod snett. Segern innebar serieledning. Men nu börjar det på allvar. HGH hemma. De jagar och är enligt flera som sett dem helt galet bra. Därefter Skogaby där Besart Mazreku såklart gjort comeback. Spelaren som om han ville kunde lira allsvenskt ska såklart möta Ysby…Därefter möter vi seriefavoriten Skuggan/Sperlingsholm. Efter att sett dem två gånger är strategin klart. Hugg dem med kniv innan de äntrar planen! Nåja. Skitsamma. Vi leder serien. Underbart må vara kort men är ändå underbart. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter