Det vackraste

Dramatik. Hets. Frenetiskt tempo. Arga motståndare. Och ett lyckligt slut. Kan man begära mer av livet? Vi börjar med det väsentliga. En fulländad målning av Picasso kan vara vacker. En solnedgång över havet i juni kan vara hänförande. En vällagad entrecote kan vara en fröjd för sinnena och en musikal på West End i London kan vara en upplevelse utöver det vanliga. Men inget – absolut inget – kan vara, vare sig vackrare, mer hänförande, mer fröjdefullt eller en bättre upplevelse än att se Adam Thorens vänstervolley segla in i bortre gaveln med två minuter kvar att spela i toppmötet mot HGH. Vi jublade som om vi vunnit VM-guld, firade som om vi överlevt ett fall från 9000 meter eller dragit hem tolv miljarder på Eurolotto. Eufori, glädje och total hysteri!

Matchen var tät, intensiv och av hög klass. HGH klart det bästa laget vi mött än så länge men vår första halvlek var lika magisk som Julia Roberts leende och Brad Pitts blick bakom luggen (se där, jämställdhet är viktigt). Vi gick framåt gång på gång och sårade HGH med bra passningsspel, vassa hörnor och ettrigt pressande. HGH stack igenom med en kontring och Davidsson i kassen dubbelräddade till publikens stora jubel.

Dessförinnan hade Svensson missat att raka in bollen i tom kasse efter att kommit ack så nära med tåspetsen. Liedman hade kommit nära med en frispark och flera gånger om räddades bortalaget av små marginaler. Men till sist kom baljan. Otto dribblade. Backen gick och köpte en grillad med bröd och Ottos inspel var precist, kliniskt och samtidigt mjukt som smält smör i solen. Liedman senior stötte in ledningen som stod sig i paus.

Andra halvlek blev en kamp. HGH pressade på. Jagade kvittering och ville mycket. YBK hade dock bästa chansen när laget tilldömdes straff men Liedman missade. Där och då svintungt. Kampen tilltog, tacklingarna blev hårdare och med kvarten kvar handlade det bara om riskminimering och att överleva. Det gjorde vi. Fram till dess att klockan stod på 88 minuter. Då duttades bolldjäveln in i mål på något bisarrt och ologiskt sett. Ingen såg vad som hände men likt en flipperkula med kognitiva problem, irrade bollen runt i målområdet och letade sig in i maskorna. HGH hade momentum och rusade efter bollen för att hänga tvåan.

Vi hängde mot repen. Vi pustade efter andan. Vi var i brygga. Och alla väntade sig ett sista dråpslag, en sista stöt. Vid det läget hade jag kunnat betala 5000kr för att domaren skulle blåsa av matchen. Men det var då det. Det som hände därefter var värt fem miljoner. YBK grävde sig ut från eget straffområde och lyckades lyfta upp spelet. Likt Jesus under påskveckan, Houdini nedkastad i floden fastbunden i ett granitblock och likt en mot alla odds överlevande förrymd papegoja i Arjeplog, reste vi oss från dödsriket och hittade en väg ut.

Axelsson läste spelet och satte en djupledsboll mot Adam. Lagets joker och lagets mest oberäknelige spelare som kan vinna en pokerrunda utan att ens titta på sina kort. Alla andra i hela världen hade dribblat sig framåt eller försökt få bollen mot sin starka fot. Ingen i hela världen hade tänkt ”skit i det, jag hänger den med fel fot”. Men det gjorde Adam. Från 25 meter. På halvvolley. Med vänsterfoten. Sträckt vrist. Ljudet när foten träffade bollen var ljuvare än Celine Dion någonsin sjungit och likt en handgranat slog bollen ner vid målvaktens stolpe. Mål! Seger! Himmelriket!

Efter matchen sjöng vi och gav såklart Adam dagens pris (en polsk öl från gruvan utanför Poznan som bara tillverkats i 712 ex. och en påse bilar som någon vunnit på Våxtorps marknad) samtidigt som HGH:s ledare snurrade runt den stackars domaren. I minst tio minuter stod den stackarn omringad av såväl spelare som ledare och någon testosteronstinn herre ur publiken som kallade honom för pajas. Själva flinade vi gött åt synen men led såklart med domaren.

Det är numera alltid samma sak tydligen. Av någon anledning tror vuxna män att man kan bete sig hur som helst mot en stackars domare som tar sig tiden att för en ringa slant lämna hemmet för att döma division sex, efter en hel jävla arbetsvecka. Sån skit håller vi inte på med i Ysby! Ibland vinner vi och då är vi glada som attan, får hybris och firar med öl eller vin. Ibland vinner vi inte och då är vi tjuriga som attan, slänger medvetet tejpen utanför papperskorgen, tycker att livet suger och sen kör vi hem.

Vi har ingen spelarbuss till bortamatcherna, vi har ingen digital whiteboard för taktikgenomgångar och vi kör ingen Mourinhostil vid sidan av planen. Vi har godaste hamburgarna i Halland, vi spelar i Bosse Åkessons gulsvarta lag och vår målvakt är brevbärare. Vi är Ysby BK. Alla andra kan gå hem!

Tomas Karlsson Utespelare