Depression i Sperlingsholm

Seriefinal. Borta i Sperlingsholm. Ruffigt. Ogästvänligt. Hårt. Torrt. Och mycket folk. YBK kom med sitt största bortafölje. 93% av byn befann sig i Sperlingsholm. Hemmalaget kontrade med fullsatt hemmaläktare och vändkorsen snurrade friskare än någonsin på idrottsplatsen vid Halmstads norra avfart.

Fokuserat spel från båda lagen. Vi satte punktmarkering på Thydell och stängde högerkanten för hemmalaget. Låg tätt, var aggressiva och kämpade. Hemmalaget spelade lite mer offensivt och hade lite mer boll. Chanser saknades dock. Ställningskrig. Två tungviktare som kände på varandra och värmen i kombination med det höga tempot slet på spelarna.

Pausvilan kom lägligt precis när vi börjat krokna och fallit ner på egen planhalva. Vi stannade utomhus. Att gå tillbaka till det varma, något unket luktande omklädningsrummet var lika lockande som att fira midsommar i en förort till Kabul. Otto hade sprungit som en hund, Emil Axelsson med världens högsta smärttröskel haltade och Adam Thoren slog förtvivlat fast att ”den där mittbacken är fan snabbare än mig”.

Vi bestämde oss för att backa några meter. Den höga pressen började ta på oss och vi hade inte lyckats norpa något uppspel ännu. Axelsson meddelade att han kunde köra på i en kvart till men sen skulle det krävas avlivning direkt.

Domaren blåste igång samtidigt som funktionärerna fick slut på kaffe och fick koka nytt som sedermera serverades ute på läktaren bland YBK-fansen till dessas stora glädje. Service när den är som bäst!
Första halvlek var helt jämn. I andra började hemmalaget ta över. Likt elakartad acne i tonåren tog de över mer av ytan och mer av planen. Vi kämpade och slet men hade svårt att skapa egna chanser. Hemmalagets ledningsmål kom efter en kvart. William bröt förnämligt ett inspel men bollen studsade fel och vi hamnade fel. Fan. Helvetes skit. Gamnackar.

Resten av halvleken fortsatte på samma sätt. YBK stod i skyttegravarna och fäktade för livet. Sperling forsade fram. De hade bud på mer men vi höll tätt. Westesson och Svensson i backlinjen var bättre än hela svenska försvaret i den något mer ointressanta TV - matchen mot Österrike. Rasmus var överallt och hade vår bästa chans när han dribblade sig igenom och tvingade målvakten till en parad. Men det skulle bli värre. Missat uppspel. Närkamp. Frispark för Sperling. Vackert skott. Mål. 0-2. Ville bara gå hem.

Men YBK repade mod. Började gå framåt med lite mer övertygelse och skapade en del chanser. Sista 8 minuterna satsade vi allt på ett bräde och lyckades stånga in ett mål. Fyra minuter kvar och plötsligt match igen. Bortaklacken vädrade blod och vrålade fram sitt tappra bortalag som gick för det. Och det skulle bli dramatiskt. Med en minut kvar fick YBK frispark. Lyfte in allt i straffområdet och Rasmus skeppade in bollen med precision och kraft. Mot mål. Markeringsmissar i stirrigt hemmalag och två millimeter från att Svensson kunde raka in bollen. Det hade varit en dröm, upplevelse i paritet med månlandningen.

Men. Det sket sig. Såklart. En tisdag i Sperlingsholm hade kunnat vara midsommarafton med dans runt stången, fint väder, god sill och kärlek. Istället blev det midsommardag med bakfylla från helvetet efter en fest som regnat bort, en stång som vällt över en försvarslös hund, bortblåsta serveringsfat och en ledsen unge som inte hittar sin berusade pappa som ligger däckad under en lekstuga.

Årets första torsk. Vi deppar. Vi hatar allt. Gav allt vi hade och det räckte inte. I omklädningsrummet luktade det mögel. Vattnet smakade skit. Det kommer regna på midsommar. Nu börjar det bli mörkare igen. Bara ett halvår kvar till årets mörkaste dag. Semestern är fan snart till ända, räntorna är skyhöga och ett paket smör kostar 100 kronor.

Sa någon kämpa Ysby?

Tomas Karlsson Utespelare