Sjukt bittert. Sjukt tråkigt.

YBK tvingades åter omformera sina styrkor. Strikern och lagets nyckelspelare Kalle Karlsson fick kasta in handduken under uppvärmningen och Kasper Persson var avstängd. Det innebar Olsen på ytterbacken, Noak Bolmgren på mittbacken med undertecknad och Simon Axelsson på topp med Pålsson. YBK var rejäl underdog mot Örnia som toppar tabellen med tio raka segrar men på planen märktes det inte. Med vinden i ryggen, fyndigt spel och god frenesi dominerade hemmalaget spelet fullständigt. Abdullah dunkade in ledningsmålet efter fem minuter och YBK fortsatte att gå framåt. Theo fick friläge, Axelsson sköt och coach Emil skeppade sånär in ledningsmålet. Pålsson oroade och Simon Axelsson var fyndig. YBK gick för tvåan men den kom aldrig. Trots press, skott och chanser så höll Örnarna undan och som en blixt från klar himmel klantade YBK sig och skänkte bort bollen till en grönklädd som enkelt skickade in kvitteringen. Lika ologiskt som att Ola Toivonen vinner VM:s skytteliga och lika rättvist som 24 års fängelse för en felparkering. Men likväl kvitterat. Ett deppigt hemmalag gick till vila med oavgjort resultat. Nu väntade motvind och det kändes sjukt bittert att inte vara i minst två måls ledning. Vi lovade varandra att köra vidare och gå för seger. Adrenalinet sprutade och YBK kändes toktaggade vilket också avspeglade sig på planen. Hemmalaget gick framåt och pressade åter ner Örnianerna. Efter 20 minuters press kom ett matchavgörande moment att ske. YBK anföll till vänster och Daniel Pålsson fick plötsligt helt fritt läge efter fint spel. Den normalt så säkre Pålsson fick bara halvträff och målvakten räddade. Spelet vände blixtsnabbt. Snabbt uppspel mot den flinke anfallaren. Coach Karlsson stötte upp men anfallaren hoppade över bollen och ställde Ysbys backlinje. Kapten Olsen skyndade till men för sent och bortalaget tog ledningen. Nu började YBK mattas. Anfallen var alltmer sporadiska och det var som om luften gått ur hemmalaget. Viljan fanns där men energin var låg. Örnia gick framåt och hittade ett väggspel. Med tio minuter kvar kom förödande 3-1. YBK föll ihop. Noak såg gråtfärdig ut. Själv hade jag kramp i hela kroppen. Emil Axelsson haltade ut och Daniel Pålsson tänkte fortfarande på läget som brändes. Bortalaget gjorde två mål i matchens sista minuter och 5-1 blev slutresultatet. Ett resultat som inte alls speglade matchen men som var ett resultat av YBK ineffektivitet och Örnias effektivitet. YBK:s nykomponerade backlinje spelade bra i 80 minuter och hemmalagets anfallsspel var fyndigt och vägvinnande i 70. Allt som allt en godkänd insats mot serieledarna som var värd mer än 5-1 i baken. Just nu är det tungt. Tyngre än tungt till och med. Det är nattsvart. Vi orkar inte titta framåt. Vi orkar inte ens titta bakåt. Nu är det midsommar. Ger mig fan på att det kommer regna. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Kryss mot BOIS

"Låtsades du att du var med i VM" var min stöttande frus första kommentar efter att undertecknad lyckats genomföra 90 minuter efter ett två månader långt skadeuppehåll. Kroppen värkte, krampen låg ständigt på lur och var ack så nära att slå till, tajmingen var usel och passningsprocenten på minus men hur som haver - 90 minuter och ett kryss blev det. YBK möblerade om i laget och satte Svensson på ytterbacken, Rushd på kanten och Noak i mitten. Axelsson gjorde comeback precis som undertecknad men Pålsson och Gunnarsson saknades alltjämt. Första halvlek var dock miserabel. BOIS rullade runt bollen och vi jagade efter den lika oorganiserade som byrackor på vift. YBK:s passningsspel var helt och hållet under isen. Inte ett skott på mål. Inte ett anfall. Under isen räcker inte. Under havsbotten inte heller. Våxtorps etta kom på en kontring som förvaltades mycket snyggt. Ett par minuter senare var det dags igen. YBK tappade boll för femhundrade gången och den här gången orkade ingen ens jobba hem. Öhrn flöt fram. Körde en överstegare och coach Karlsson var borta och därefter var det bara att smeka in bollen i kassen. I paus pratade Snoddas. Lugnt och sansat berättade han om alla fel vi gjorde. Vi var sämre än sämst och det kunde ju bara bli bättre. I andra halvlek började vi tugga igång. Vi spelade inte bra men vi kämpade. Abdullah kom in och vann boll. Axelsson nickade på allt som rörde sig och kollektivet YBK pressade ner BOIS med fysiskt spel, långa inkast och en miljon hörnor. Bolmgren satte reduceringen med kvarten kvar efter kalabalik efter en fast situation. YBK hade vittring. Vi malde på. Flyttade fram med allt vi hade och efter en ny hörna kom Axelsson först och nickade ner bollen till samme Bolmgren som stänkte in kvitteringen. "Anfallare nästa match" väste han när vi jublat färdigt. Båda lagen gick för seger och fick varsin jättechans men ställningen förblev 2-2. Vi var nog mest nöjda eftersom Våxtorp var bättre än oss sett över 90 minuter men vi tackar såklart och tar emot. Ber om ursäkt gör vi däremot som vanligt inte! Nästa match mot Örnia. Serieledaren från Halmstad. Utan Kasper som är avstängd. Den tiden den sorgen... Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Tung torsk mot värsta rivalen

Det var derbyt med stort D. Borta mot kombatanten Ränneslöv. Hett, prestigefyllt och mycket på spel. Byns ära på spel. Simon Axelsson debuterade för YBK men Emil Axelsson och Pålsson saknades kraftigt. Matchens första 20 minuter var Ysbys bästa för året. Kalle snurrade friskt med sin back och hittade Noak perfekt i boxen. Tyvärr seglade skottet fem meter över och det tänkta jublet blev till ett unisont NEJ! Ränneslöv tog över allt eftersom. YBK fick inte tag i spelet och hemmalaget dominerade sista 20. Med fem jävla sekunder kvar fick Ränneslöv frispark. Jag kände på mig att allt skulle skita sig och så blev också fallet. Bollen damp ner i det tomma målet och paussignalen kunde gärna kommit 10 sekunder tidigare. Andra halvlek blev ett spel i ingenmansland. Vi försökte men lyckades inte störa det stabila hemmalaget, de försvarade sig väl och kontrade med bravur. Tvåan kom just efter en kontring med kvarten kvar. Vi deppade men gav inte upp. Istället kastade vi allt vi hade framåt och lyckades skapa lite tryck. Reduceringen kom genom Fredrik Persson som kallt rullade in bollen efter ett friläge men tiden var för kort för att vi skulle hinna med ett sista mål. Ränneslöv vann rättvist. Vi hade behövt ett mål under vår första halvtimme då vi var det bättre laget. Tyvärr var vi alldeles ofarliga och ingen av våra tolv hörnor sårade Ränneslöv mer än en mygga kan såra ett lejon. Ivarsson som är uppvuxen med rivaliteten i blodet deppade monstruöst efteråt. Är orolig för honom. Ni som ser honom får gärna ge honom en spontan kram. Nu väntar 10 dagars uppehåll. Kasper ska på Sweden Rock. Pålsson löptränar och Kalle ska få tolv nya tatueringar. Efter regn kommer sol och det kommer alltid en annan dag! Kämpa Ysby. Herrlaget 0kommentarer

Octopussy is back!

Under säsongen 2015 charmade Harry Bolmgren hela södra Halland med sitt luriga, aviga och fyndiga spel på högeryttern i Ysbys elva. Den gänglige och mycket talangfulle mittfältaren spåddes en lysande framtid och ryktades tidigt till AIK:s ungdomsorganisation när olyckan var framme. I en bortamatch i Halmstad kom Bolmgren fel i en närkamp och hela knäet flyttade sig våldsamt till en ytterst onaturlig position. Skadan kom olägligt och var en tragedi för Bolmgren som vid skadetillfället precis återhämtat sig från ett fall från en tjur med tillhörande hjärnskakning. Nu två år och sexton knäoperationer senare verkar Bolmgren junior på vara på väg mot comeback. Bolmgren med smeknamnet Bläckfisk kommenterar sin stundande återkomst såhär inför ett fåtal journalister på Munkavallen; "Det har aldrig varit någon tvekan egentligen. Jag har hela tiden velat komma tillbaka och nu - äntligen - känner jag att kroppen håller. Det har varit mängder med rehab. Knäböj på Bali, operation i Norge, ytterligare operationer i USA och nu till sist tillbaka till Ysbys gröna matta". Vad kan du bidra med? "Jag kommer ta det lugnt. Jag känner ingen tidspress men om knäet håller och kondisen kommer ifatt så hoppas jag kunna bidra igen. The sky is the limit". Vilka förhoppningar har du? "Först och främst att spelarfruarna är välkomna på våra fester (jag är singel) men också att comebacken går bra. Jag har verkligen längtat! Vi önskar Bläckfisk varmt välkommen tillbaka i Ysby BK! Herrlaget 0kommentarer

Simon Axelsson till Ysby

Mitt under brinnande säsong hämtar Ysby BK in ett spännande nyförvärv då Simon Axelsson skriver på för klubben. Simon som är en LFK-produkt har tidigare representerat YBK men också spelat i Walldia och i Knäred. Axelsson beskrevs i tidig ålder som en av Laholmsfotbollens största talanger och gör nu en sista satsning mot allsvenskan med Ysby som ett steg på vägen. Vi fick tag på Bosse Åkesson som via långa förhandlingar fick affären i hamn sent på fredagskvällen. Hur har tankarna gått senaste veckan gällande Axelsson? "Det har varit mycket upp och ner. Det har varit utvecklingsbidrag som skall betalas till moderklubben, signing bonus till Axelsson och agentavgifter till nån skum typ utanför Preem. Mycket att stå i men till sist fick vi det i hamn". Några summor? "jag vill vare sig bekräfta eller dementera uppgifterna på flashback att vi gick in och betalade parkeringsböter för 2700kr för att få signeringen". Vad kan publiken förvänta sig av Axelsson? "Jag tror att vi kommer se en än bättre Axelsson än vid förra sejouren. En lirare med fina fötter, strålande spelsinne och bra näsa för att snappa upp lösa bollar. Dessutom extremt vältränad. Kommer bli ett lyft". Vilken position kan han spela på? "Det är tränarens uppgift att bestämma men jag ser honom som defensiv innermittfältare och tränaren får helt enlelt lyssna på mig". Axelsson själv gick inte att nå för en kommentar men väntas bli spelklar inom 14 dagar. Herrlaget 0kommentarer

Blankt set mot Laget från havet!

Till hemmamatchen mot luriga Haverdal hade YBK ett antal tunga pjäser tillbaka i truppen. Coach Axelsson tog plats i backlinjen, Noak gjorde efterlängtad säsongsdebut och Kalle var tillbaka efter avstängning. YBK fick problem direkt. Layth skulle göra debut i kiosken men hade vare sig skjuts, grillvana eller någon större erfarenhet av griskött och hela samlingen fick förskjutas i en kvart för att få rätt på Munkavallens magiska burgare. Vi tog det rätt lugnt under samlingen. Pålsson skulle komma sent, Kasper sörplade kaffe och Jimmy Ivarsson blev glatt överraskad när han insåg att han inte alls blivit petad. Vi bestämde oss för att försöka få till lite längre anfall, spela med Noak i fri roll på mitten och låta Rusht likt Håkan Mild, som vanligt löpa box till box. Kalle diskuterade mest folks vanor på nätet och Pålsson dök upp en kvart före avspark och gjorde några små ruscher som uppvärmning. Vi inledde med att försiktigt rulla runt bollen och det tog ungefär två minuter innan vi såg hur Haverdals nummer tio accelererade och gav hela idrottsplatsen hicka. Hans snabbhet var helt sjuk. Han var så startsnabb att en snabb mittback som Emil Axelsson såg långsam ut i en löpduell. Jag och Snoddas tittade på varandra och insåg att det här skulle bli tufft. Själv var jag före matchen sjukt besviken över att ännu inte vara redo för spel. När jag såg tians minst sagt spänstiga löpsteg var jag snarare lättad att jag inte var på planen. Med en Magnumrevolver hade jag kunnat stoppa honom. Annars förmodligen inte… YBK hade inledningsvis flyt. En boll flög mot backlinjen och nummer tio blev fri. Domaren dömde offside lika tveksam som logiken hos en bebis. Vi slog frisparken och anföll på kanten. Dorlind hittade Pålsson som stampade lite på bollen. Gjorde en fint och en spelare försvann. En till och en annan försvann. ”Spela höger” skrek Snoddas. ”Skit i det du” tänkte Pålsson och vände ytterligare en gång. Tre man väck och Pålsson avlossade högerdojan. Pang. Som en handgranat vid målvaktens bortre stolpe. Klass. Drömmål. Hemmaledning. YBK jobbade vidare. Noak hämtade boll och var hela tiden spelbar för hemmalaget. YBK vann boll och lirade ut till Kasper – för dagen kapten, då Olsen satt på bänken och masserade sitt lår. Kapten Kasper drog en vänsterpassning som Kalle kom först på. I friläge med målvakten var Kalle iskall och YBK ledde nu med två kassar. Nu började bortalaget spela upp sig men nummer tio bytte ut sig själv med orden ”jävla skitsport” och Axelsson och company kunde andas ut. Roligaste situationen var när bortalagets ytter fick ett skott rakt i ansiktet och blev avblåst för handboll. I paus var vi positiva. Till och med Pålsson var på glatt humör men hann såklart klaga på matchkläderna och det faktum att svart är för varmt att spela i. Axelsson tuggade tuggummi och Kalle Karlsson drabbades av någon form av septisk chock efter att ha sprungit i djupled minst tre gånger för mycket. Andra halvlek inleddes med en hamburgare från Layth i kiosken. Den smakade lysande. Efter en kvart hade YBK tagit över och Kalle terroriserade bortalagets vänsterback. För backen var Kalle vad Jimmy Åkesson är för Stefan Lövfen. En mardröm som bara vägrar försvinna. Gång på gång kutade Kalle förbi och den tappre men slutkörde backen fick slita ont för att överleva. Efter ett fint anfall på kanten nådde Kalle fram med en passning till Pålsson som dök upp och dunkade in sitt andra för kvällen. Just Pålsson och Kalle gjorde sin första match för året och deras eviga kärleksrelation var lika stark som vanligt. Kalle löpstark, rörlig och hysteriskt ettrig. Alltid på språng och alltid jobbig för motståndarna. Pålsson nickstark och lurig. Skarvar, vrider och vänder. Låter Kalle springa och dyker upp när det som mest behövs. Nu tappade det trötta bortalaget både humör och kampvilja. YBK tog över helt och hållet. Det var spel mot ett mål. Axelsson sprang in fyran efter en perfekt hörna av Kalle som därefter lämnade plats åt Abdullah på planen. Vi på bänken gav Kalle syrgas, insulin och peppande ord. Femman kom också på hörna och Noak fick kröna sin insats med ett fint mål. Kort därefter gav nämnde Noak upp med orden – ”jag känner inte mina ben längre”. På vänsterkanten huserade Theo och stod för matchens mest magiska insats. I en klassisk femtiofemtioduell satsade Haverdals kapten en miljon procent i en närkamp. Den försiktige, hale och avige Teo petade i exakt rätt tiondel till bollen och decenniumets vackraste tunnel var ett faktum. Publiken jublade och kaptenens skam var obehaglig för oss utanför att beskåda. Teo fortsatte framåt och spelade in bollen till William som satte sitt första mål för Ysby sedan ankomsten från LFK. Sex mål mot noll och fint spel under större delen av matchen. Segersång, svettiga tröjor och välförtjänta leenden efter en tung period. Sjukt orättvis förlust mot SBK, mirakel mot Roj Ava och sen en heroisk insats mot Vapnö som tyvärr gav noll och inget i poängkolumnen. Därför var segern oerhört efterlängtad. Dessutom kunde YBK spela ut. Ett antal fina anfall. Klackar, dribblingar och sköna upprullningar. En pigg Pålsson, en Ivarsson som likt en hackspett på en telefonstolpe hackade på allt och alla samt en Dorlind som inte satte en fot fel på hela matchen. Premiärmål för William och pigga inhopp från Teo och Abdullah. YBK jublade och Layth lät meddela att kiosken sålt hamburgare för en kvarts miljon under matchen. Axelsson begav sig iväg på jakt efter en albinoälg och Kasper skrev autografer till suktande supportrar. Abdullad flinade åt den Ysbyitiska traditionen att slå kullerbytta och William ville ta med sig matchbollen hem efter sitt mål. Solen gick ner, vinden låg stilla och någonstans i Sverige satt bortreste Bosse Åkesson och försökte hitta matchresultatet på Google. Vi hänger med! Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

En drake lyfter i motvind!

Ysby reste till Sannarp med en frånvarolista lika omfattande som Clark Olofssons brottsregister. Målskytten Pålsson saknades på topp, kapten Olsen skadad, undertecknad skadad, backvikarie Persson hemma med Ebola och målvakten Dennis borta. Dessutom satt Ysbys bäste, Emil Axelsson med som reservmålvakt eftersom han hade en bristning i ljumsken som omöjliggör spel närmsta veckorna. Anledningen var enkel. Vår ersättare för Dennis – räven Allard – har en något skör höftled och det var osäkert om han kunde stå. Edvin Franzen fick göra årsdebut på backen, Kalle och Oscar lirade på topp och nykomponerade mittlåset Kasper Persson och Filip fick i uppgift att hålla koll på det sargade laget. Om man har fördomar om division sju så kan det lugnt sägas att matchen och tillställningen som sådan helt och hållet infriade dem. Roj Ava började i frenetiskt tempo – de hade minst fem avbytare - och gick framåt i värmen. På sidlinjen stod en icke ombytt truppmedlem som vinkade såväl för inkast som offside och annat. Domaren som skulle spela en minst sagt stor roll under dagen var något orörlig och det vilade en smått aggressiv stämning hos hemmaspelarna mest hela tiden. Efter 20 minuter började Ysby ta över och skapade ett antal fina lägen. Oscar lobbade, Kalles hörnor var ack så nära och det var en tidsfråga innan kassen skulle sitta. När den kom var det oväntat. En hemmaspelare slog en blind hemåtpass till den för stunden extremt trötte Kalle Karlsson som helt fri med målvakten var iskall. Bortaledning och kramkalas. Sen började kaoset. Kalle Karlsson jagade hem för att täcka upp på kanten. Satte en perfekt glidtackling. Domaren blåste frispark och hela den 12 man stora publiken vrålade ”NEJ”. Domaren kände nog för att ”make a point” och visa att han verkligen var stensäker på att bollen INTE träffades först och gav Kalle ett gult kort. Några minuter senare viftade den självutnämnde assisterande domaren med flaggan. Spelet stannade då domaren blåste. Ingen fattade varför. Varpå domaren stegade fram till Kalle som blivit riven – som av en katt – över hela armen. Kalle visade upp armen och självklart blev han utvisad. Ingen fattade något. Assisterande domarens vinkning var ett mysterium. Utvisningen helt osannolik. Plötsligt var det match igen och Roj Ava anade poängchans. YBK bevakade men med 30 sekunder kvar av halvleken gjorde Roj Ava kvitteringsmålet bakom en chanslös Allard. I paus var det deppigt men Ysby lovade varandra att aldrig ge sig och att vänta på rätt läge. Jakob Johlin kom in på kanten och YBK satsade på kontringar. Det var jämt och hårt ute på banan. Roj Ava kastade sig in i närkamper men aldrig med några påföljder. En hemmaspelare kom med dobbarna rakt mot utrusande Allards ansikte och spelet stannade såklart upp. Ett mordförsök är bästa sättet att beskriva situationen. Problemet var bara att domaren inte såg det så. Hur han såg det vet inte ens Gud, Allah eller Buddha. Bollen studsade mot målet och Filip Svensson som enda varelse på hela jordklotet förstod att målet skulle gälla ifall bollen passerade linjen. Svensson trotsade sin trötta kropps alla plågor och rensade. Strax därefter blev Allard överfallen igen. Fyrahundra dobbar rakt mot kroppen. Palaver som slutade med Ysbyspelvändning. Domaren blåste av mitt i fritt anfall. Skälet var att en hemmaspelare låg utanför planen och kved. Nästa gång Roj Ava hade bollen frågade jag domaren om han inte kunde blåsa av, eftersom vi hade slut på vatten i våra flaskor. Han gillade inte det skämtet. Med 20 minuter kvar fick Kasper Persson tyvärr hjärnsläpp och bröstade bollen förbi utrusande Allard. Hemmaledning och minst sagt gamnacke hos Ysby. Undertecknad fantiserade om att tortera Kasper, som i ren frustration höll på att hänga sig i nätet. YBK är dock laget som aldrig, aldrig ger sig. Rusht Massad och Jimmy Ivarsson sprang minst fyra mil tillsammans och YBK fortsatte anfalla. Tog över tillställningen. Jonte missade ett halvt friläge. Oscar brände från fyra meter och Jakob från två. Dessutom skickade Jonte bollen över på ett fint inspel från kanten. Med 10 minuter kvar hoppade en haltande Axelsson in. Vi körde med tvåbackslinje och Axelsson på topp för att kunna skarva fram bollar. Det blev monstersucce. En boll damp plötsligt ner hos Gunnarsson som nickade in kvitteringen med 2 minuter kvar. Snoddas ville byta ut Axelsson igen och gå ner till vanligt försvarsspel. En i publiken skrek att jag skulle lugna spelarna. Jag tänkte fan inte lugna någon. På de jävlarna bara, ropade jag och manade på alla framåt. Med tio man gick vi framåt igen. I stort sett inga backar – bara uppåt med allt och alla. Oscar haltade av med kramp och in kom Axel Nilsson. Jag skickade upp honom på topp. ”Upp och jaga för fan”. Bollen damp ner hos Axel. Han petade den vidare till Gunnarsson som blev totalt nedsparkad i straffområdet. Straff lika uppenbar som att Bamse inte finns på riktigt. Hemmaspelarna protesterade. Domaren kunde denna gång inte låta bli att blåsa och visslade motvilligt i pipan. Protesterna haglade. Lika ologiskt som att fånga flugor med tandpetare. Svensson stegade upp. I förra omgången missade Pålsson straff i slutminuten. Jag vågade knappt titta. En straffmiss till och jag hade förmodligen självantänt. Svensson är mycket. Han är den sämste förloraren i hela världen. Dessutom är han den sämste och mest hånfulle vinnaren i hela världen. Lägg till att han alltid fuskar och inte har en susning om vad fair play betyder. Men just nu är han också min favoritperson i hela världen, eftersom han iskallt rullade in segermålet. Ysby dansade och sjöng. Allt – precis allt – gick emot oss. Men vi vägrade dö. Vi sprang. Vi kämpade och vi gav aldrig upp. Bäst personifierat av Kasper Persson som med 10 sekunder kvar rusade 100 meter med bollen för att få till ett inkast för att därefter rusa 100 meter hem för att vara på plats i backlinjen. Vi är kanske inte bäst. Kanske inte ens näst bäst. Men vi är laget att älska. Vi har godast hamburgare, käkar alltid Halloumi, bjuder på episka drama och kan aldrig någonsin räknas ut. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Mer bittert än någonting annat!

Att sammanfatta det som nyss hände är helt omöjligt. Det var en match i division sju men det var också ett drama, ett 90 minuter långt slag som förlorades av hemmalaget på värsta tänkbara sätt. Utan humor men med sorg. Här kommer matchen. Laguppställningen stark. Endast undertecknad saknades. Att mina ben är friska är numera generellt lika ovanligt som att en bäver delar ut posten. Motståndet respektingivande. Ramadani, Besart och alla Laholmskanoner som skall skjuta skogsfolket till division sex. Ysby underdog. Matchinledningen lovande. Jämnt spel. Sen kommer första smällen. YBK tveksamma i försvaret efter en tappad boll och bortaledning. Ändå visst hopp. Hemmaspelarna taggade. Därefter årets mest sportsliga gest då Besart skänker bort en frispark då han menar att han snubblat och ingen rört honom. Osannolikt nog ställde Ysby till det med bollen i egen ägo och skänkte tillbaka den tämligen omgående. 0 – 2 och ett mål lika onödigt som vinterdäck i Kenya. Jag hann tänka att 70 minuters helvete väntade. Det gjorde det också – men inte på det sätt jag förutspådde. Hörna för YBK. Axelsson nickstarkast i Skandinavien och reducerat. Sen började kaoset. Emil Olsen – mittback och kapten - tvingas byta med sträckning. Med mig inräknat två backar borta. Fem minuter kvar. Axelsson drar baksidan av låret. SBK utnyttjar och sätter trean. Axelsson haltar av. Tre backar borta varav två i samma match. Paus. Tunga huvuden. Helt orättvist att ligga under med två bollar. Vi lovade varandra att ge det en chans. Möblerade om i laget. Kasper och Svensson nya mittbackar. William ovan ytterback och Dorlind kvar på högerbacken. I fem minuter. Sen linkade Dorlind av. Sträckning. Fyra av fem försvarare borta. TRE försvarsskador i samma match. Har det någonsin hänt? Debut för Axel Nilsson på ytterbacken. Inga avbytare kvar. På bänken satt tre spelare med lindade lår, hamburgare i trynet och i stort behov av antidepressiva medel. YBK slet som djur. Började ta över matchen. Teo allt mer aktiv. Pålsson rapp. Kalle livsfarlig. Kasper heroisk i backlinjen med glidtacklingar av världsklass. William duktig och Jimmy Ivarsson totalt orädd och galet kämpande på mitten. Reducering. Fint anfall och Gunnarsson smeker fjäderlätt fram en passning till Kalle som sätter tvåan. Kliniskt som ett snitt med skalpell. Jubel. 25 kvar och hopp. Kort därefter. Kasper missar med en millimeter att nå en boll. Besart obeveklig. 4-2 och ridån ner för det decimerade och trötta hemmalaget. Trodde alla. YBK gick till anfall igen. Låg på och vägrade dö. Pålsson jagade efter en boll. Fälldes och straff. Säkert förvaltad av samma Pålsson. Ett måls underläge och euforisk stämning på Munkavallen. Publiken frustade, vrålade och hejade. SBK skärrat. Tappra YBK jagandes som hundar med vittring. Pålsson blir fri. Helt osannolik offsideblåsning! Ville släppa ett cementblock över domaren. Fem meter på rätt sida. Hur fan kan man se så fel? SBK kontrar – gör mål – domaren blåser igen. Helt osannolik offside. Bollen inte ens slagen framåt. Ville kyssa domaren. Svensson toknära att kvittera. Bollen på mållinjen men vill inte in. Plötsligt från ingenstans. Bollen på handen hos försvarande bortaspelare. Ny straff. Pålsson igen. Jag satte mig i Emil Olsens famn och blundade. Skönt med en tränare som står pall. Pålsson sköt. Missade. Jag dog nästan. Matchen slut. Det var så nära. Så jävla nära. Det hade varit så rättvist. Så himla rättvist. Vi var inte sämre än SBK. Inte på något sätt. Hade lika många målchanser, sjuk otur med skador och med bara lite lite lite tur – hade vi haft en pinne. Omklädningsrummet som en likvaka. Eller kanske som en grav. Själv var jag helt oförmögen att trösta, peppa eller säga något smart. Pålsson bad om ursäkt. Svensson såg helt tom ut i blicken. William låg kvar i gräset och Ivarsson var nära till tårarna. En fantastisk match. En av de bästa jag varit med om som Ysbytränare. Högdramatiskt men utan det vackra slutet. Vi har minst sagt tunga skador i truppen, förlorade på grymmast möjliga sätt och att ta nya tag känns inte helt aktuellt. Att titta framåt är menlöst. Att ta med sig det positiva lika omöjligt som att lära en grävling räkna till 100. Nu lägger jag mig och gråter. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Mer bittert än någonting annat!

Att sammanfatta det som nyss hände är helt omöjligt. Det var en match i division sju men det var också ett drama, ett 90 minuter långt slag som förlorades av hemmalaget på värsta tänkbara sätt. Utan humor men med sorg. Här kommer matchen. Laguppställningen stark. Endast undertecknad saknades. Att mina ben är friska är numera generellt lika ovanligt som att en bäver delar ut posten. Motståndet respektingivande. Ramadani, Besart och alla Laholmskanoner som skall skjuta skogsfolket till division sex. Ysby underdog. Matchinledningen lovande. Jämnt spel. Sen kommer första smällen. YBK tveksamma i försvaret efter en tappad boll och bortaledning. Ändå visst hopp. Hemmaspelarna taggade. Därefter årets mest sportsliga gest då Besart skänker bort en frispark då han menar att han snubblat och ingen rört honom. Osannolikt nog ställde Ysby till det med bollen i egen ägo och skänkte tillbaka den tämligen omgående. 0 – 2 och ett mål lika onödigt som vinterdäck i Kenya. Jag hann tänka att 70 minuters helvete väntade. Det gjorde det också – men inte på det sätt jag förutspådde. Hörna för YBK. Axelsson nickstarkast i Skandinavien och reducerat. Sen började kaoset. Emil Olsen – mittback och kapten - tvingas byta med sträckning. Med mig inräknat två backar borta. Fem minuter kvar. Axelsson drar baksidan av låret. SBK utnyttjar och sätter trean. Axelsson haltar av. Tre backar borta varav två i samma match. Paus. Tunga huvuden. Helt orättvist att ligga under med två bollar. Vi lovade varandra att ge det en chans. Möblerade om i laget. Kasper och Svensson nya mittbackar. William ovan ytterback och Dorlind kvar på högerbacken. I fem minuter. Sen linkade Dorlind av. Sträckning. Fyra av fem försvarare borta. TRE försvarsskador i samma match. Har det någonsin hänt? Debut för Axel Nilsson på ytterbacken. Inga avbytare kvar. På bänken satt tre spelare med lindade lår, hamburgare i trynet och i stort behov av antidepressiva medel. YBK slet som djur. Började ta över matchen. Teo allt mer aktiv. Pålsson rapp. Kalle livsfarlig. Kasper heroisk i backlinjen med glidtacklingar av världsklass. William duktig och Jimmy Ivarsson totalt orädd och galet kämpande på mitten. Reducering. Fint anfall och Gunnarsson smeker fjäderlätt fram en passning till Kalle som sätter tvåan. Kliniskt som ett snitt med skalpell. Jubel. 25 kvar och hopp. Kort därefter. Kasper missar med en millimeter att nå en boll. Besart obeveklig. 4-2 och ridån ner för det decimerade och trötta hemmalaget. Trodde alla. YBK gick till anfall igen. Låg på och vägrade dö. Pålsson jagade efter en boll. Fälldes och straff. Säkert förvaltad av samma Pålsson. Ett måls underläge och euforisk stämning på Munkavallen. Publiken frustade, vrålade och hejade. SBK skärrat. Tappra YBK jagandes som hundar med vittring. Pålsson blir fri. Helt osannolik offsideblåsning! Ville släppa ett cementblock över domaren. Fem meter på rätt sida. Hur fan kan man se så fel? SBK kontrar – gör mål – domaren blåser igen. Helt osannolik offside. Bollen inte ens slagen framåt. Ville kyssa domaren. Svensson toknära att kvittera. Bollen på mållinjen men vill inte in. Plötsligt från ingenstans. Bollen på handen hos försvarande bortaspelare. Ny straff. Pålsson igen. Jag satte mig i Emil Olsens famn och blundade. Skönt med en tränare som står pall. Pålsson sköt. Missade. Jag dog nästan. Matchen slut. Det var så nära. Så jävla nära. Det hade varit så rättvist. Så himla rättvist. Vi var inte sämre än SBK. Inte på något sätt. Hade lika många målchanser, sjuk otur med skador och med bara lite lite lite tur – hade vi haft en pinne. Omklädningsrummet som en likvaka. Eller kanske som en grav. Själv var jag helt oförmögen att trösta, peppa eller säga något smart. Pålsson bad om ursäkt. Svensson såg helt tom ut i blicken. William låg kvar i gräset och Ivarsson var nära till tårarna. En fantastisk match. En av de bästa jag varit med om som Ysbytränare. Högdramatiskt men utan det vackra slutet. Vi har minst sagt tunga skador i truppen, förlorade på grymmast möjliga sätt och att ta nya tag känns inte helt aktuellt. Att titta framåt är menlöst. Att ta med sig det positiva lika omöjligt som att lära en grävling räkna till 100. Nu lägger jag mig och gråter. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Ysby skrällde på Sperlingsholms IP

Det var ett taggat Ysby som for till den fullständigt icke idylliska idrottsplatsen i Sperlingsholm. Axelsson fick spela mittback istället för skadad undertecknad. Dorlind fortsatte på ytterbacken och på bänken fanns nyss hemkomne Kalle Karlsson och comebackande Oscar Färe. William var tillbaka från avstängning och tog plats på bänken också han. Vi hade förberett oss under veckan genom att prata om Skuggans fysiska spel, tränat på att hålla intensiteten uppe och fokuserat på kampmomentet. Under försnacket fokuserade vi åter på detta. Det viktigaste var att hålla intensiteten uppe, inte vika oss för Skuggans hårda spel och att vinna mittfältet. Vi vrålade som dårar och gick ut för att möta laget som tillsammans med Skottorp förmodligen får anses vara våra största rivaler. Skottorp har vi haft ganska lätt för de senaste åren och önskar att de låg i vår serie igen men mot Skuggan har det alltid varit jämna bataljer med ofta dramatiska slut. För två år sen sjöng Otto när han satte 3-2 på straff i slutsekunden. I premiären ifjol var vi utspelade och i 2017 års sista match gjorde Pålsson segermålet på säsongens sista spark. När Mourinho håller sitt försnack inför ett derby mot City kan man tänka sig att i alla fall majoriteten av budskapet blir till verklighet. Om två eller tre instruktioner missas kan man också tänka sig att Mourinho blir galen. Vårt snack blev till 0% verklighet. Vi var lika intensiva som en komapatient. Lika fysiska som schackspelare och lika kampvilliga som en pacifist (alla ni i Hasslöv – det betyder antivåldsbejakare) med vit flagga och vattenpipa. Skuggan sprang. VI gick. Skuggan passade. Vi sparkade. Skuggan tacklade. Vi blundade. Det var inte bara ganska dåligt. Det var jättedåligt. Som tur var så hade Ysbys backlinje vaknat på rätt sida. Kasper var het som ett strykjärn, Axelsson var överallt, Olsen kvick som en vessla och Dorlind iskall som Peter Forsberg vid straffen. Dennis räddade, Skuggan missade och YBK var inte ens nära. Därför kom Ysbys ledningsmål oerhört oväntat. Svensson drog på från 30 meter. Ett skitskott. Bollen nådde inte fram men studsade en meter från målvakten och plötsligt var planens kullar det bästa jag visste. Bollen ändrade helt riktning och ställde hemmamålvakten. Stort jubel och kramkalas! Dock blev det inte bättre och det var endast tur och Skuggans oförmåga att hänga dit bollen som räddade Ysby. I paus skällde jag och Snoddas. Det är inte ofta det händer men nu fanns det inget positivt att säga. Ordern var enkel. Spring för helvete! Andra halvlek blev också bättre. Ysby började kämpa. Axelsson var helt dominant. Han var inte en back i division sju. Han var en arg Andreas Granquist. Rusht som hela tiden slitit hårt vann mer och mer boll och var Ysbys nyttigaste spelare. Jonte började röra på sig och Hjelm kom in på kanten och hade ett farligt inlägg. Kvitteringen från Skuggan kom via ett fint inlägg och kändes grymt. Att se offside som ensam domare är svårt men frågan är om inte Stevie Wonder sett att Skuggans spelare var minst två meter på fel sida. Snöpligt minst sagt. Ysby gick för segern och skickade in både Färe och Kalle. Kalle fick pingislunga efter två minuter men lyckades mirakulöst nog hitta nya krafter. Det var som om fyra månaders strandliv och alkohol i Asien aldrig hänt och YBK etablerade visst tryck. Jonte kom nära med en volley men det svängde fram och tillbaka. Skuggan lite bättre men YBK inte längre passiva. Färe tacklades och Rusht begav sig ut på sin tredje löpmil i jakt på ett segermål. Coach Karlsson fattade ett snabbt beslut och bytte ut Hjelm mot Ivarsson som efter en tuff match blivit utbytt långt tidigare. Detta för att få Färe långt fram i banan och utnyttja hans huvudspel. Det blev ett lyckodrag när Färe med sex minuter kvar nickade in ledningsmålet. Karlsson myste åt sin egen förträfflighet. Fem minuter senare myste han inte längre. Ivarsson som bytts in med ordern ”skydda backlinjen” vann bollen 35 meter från mål. Det som hände sen vet ingen. Inte ens Ivarsson. Helt obevakad satte han en lös bredsida hemåt mot egen målvakt. Det fanns bara två problem med detta. Ett; bakom honom fanns tre desperata hemmaspelare som inte orkat jobba hem. Två; passningen var extremt exakt och mjukt slagen. Precis på läppen till en av de tre. Jag trodde jag skulle dö. Satte mig på knä och skrek på ett något omoget sätt ”manligtkönIvarsson”. Den helt friställde anfallaren närmade sig Dennis och sköt förbi honom. Bollen rullade i stolpen. Chockade hemmaspelare rensade undan. Ivarsson ruskade av sig traumat och gnetade vidare med en fin brytning och sen var matchen slut. Hemmalagets tränare kastade flaggan i desperation och besvikelse. Vi jublade. Tackade domaren extra mycket eftersom hörnan på vilken Färe gjorde mål var helt feldömd och gjorde kullerbytta mot publiken. En fantastiskt skön seger. Inte helt rättvist men det skiter vi i. Vi har sex poäng och har den bästa starten i en serie sedan 2010 då jag tog över som tränare. I omklädningsrummet kramade vi Färe, tråkade Ivarsson och hyllade Dennis och Axelsson för deras insatser. Dorlind hade kramp överallt, Bosse saknade en jacka och Kalle lät hälsa att löpträningen börjar på söndag med minst fem intervaller mellan baren och toaletten på Mårtensson. Kämpa Ysby Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter