Ysby skrällde på Sperlingsholms IP

Det var ett taggat Ysby som for till den fullständigt icke idylliska idrottsplatsen i Sperlingsholm. Axelsson fick spela mittback istället för skadad undertecknad. Dorlind fortsatte på ytterbacken och på bänken fanns nyss hemkomne Kalle Karlsson och comebackande Oscar Färe. William var tillbaka från avstängning och tog plats på bänken också han. Vi hade förberett oss under veckan genom att prata om Skuggans fysiska spel, tränat på att hålla intensiteten uppe och fokuserat på kampmomentet.
Under försnacket fokuserade vi åter på detta. Det viktigaste var att hålla intensiteten uppe, inte vika oss för Skuggans hårda spel och att vinna mittfältet. Vi vrålade som dårar och gick ut för att möta laget som tillsammans med Skottorp förmodligen får anses vara våra största rivaler. Skottorp har vi haft ganska lätt för de senaste åren och önskar att de låg i vår serie igen men mot Skuggan har det alltid varit jämna bataljer med ofta dramatiska slut. För två år sen sjöng Otto när han satte 3-2 på straff i slutsekunden. I premiären ifjol var vi utspelade och i 2017 års sista match gjorde Pålsson segermålet på säsongens sista spark.
När Mourinho håller sitt försnack inför ett derby mot City kan man tänka sig att i alla fall majoriteten av budskapet blir till verklighet. Om två eller tre instruktioner missas kan man också tänka sig att Mourinho blir galen. Vårt snack blev till 0% verklighet. Vi var lika intensiva som en komapatient. Lika fysiska som schackspelare och lika kampvilliga som en pacifist (alla ni i Hasslöv – det betyder antivåldsbejakare) med vit flagga och vattenpipa. Skuggan sprang. VI gick. Skuggan passade. Vi sparkade. Skuggan tacklade. Vi blundade. Det var inte bara ganska dåligt. Det var jättedåligt. Som tur var så hade Ysbys backlinje vaknat på rätt sida. Kasper var het som ett strykjärn, Axelsson var överallt, Olsen kvick som en vessla och Dorlind iskall som Peter Forsberg vid straffen. Dennis räddade, Skuggan missade och YBK var inte ens nära.
Därför kom Ysbys ledningsmål oerhört oväntat. Svensson drog på från 30 meter. Ett skitskott. Bollen nådde inte fram men studsade en meter från målvakten och plötsligt var planens kullar det bästa jag visste. Bollen ändrade helt riktning och ställde hemmamålvakten. Stort jubel och kramkalas!
Dock blev det inte bättre och det var endast tur och Skuggans oförmåga att hänga dit bollen som räddade Ysby. I paus skällde jag och Snoddas. Det är inte ofta det händer men nu fanns det inget positivt att säga. Ordern var enkel. Spring för helvete!
Andra halvlek blev också bättre. Ysby började kämpa. Axelsson var helt dominant. Han var inte en back i division sju. Han var en arg Andreas Granquist. Rusht som hela tiden slitit hårt vann mer och mer boll och var Ysbys nyttigaste spelare. Jonte började röra på sig och Hjelm kom in på kanten och hade ett farligt inlägg.
Kvitteringen från Skuggan kom via ett fint inlägg och kändes grymt. Att se offside som ensam domare är svårt men frågan är om inte Stevie Wonder sett att Skuggans spelare var minst två meter på fel sida. Snöpligt minst sagt. Ysby gick för segern och skickade in både Färe och Kalle. Kalle fick pingislunga efter två minuter men lyckades mirakulöst nog hitta nya krafter. Det var som om fyra månaders strandliv och alkohol i Asien aldrig hänt och YBK etablerade visst tryck. Jonte kom nära med en volley men det svängde fram och tillbaka. Skuggan lite bättre men YBK inte längre passiva. Färe tacklades och Rusht begav sig ut på sin tredje löpmil i jakt på ett segermål.
Coach Karlsson fattade ett snabbt beslut och bytte ut Hjelm mot Ivarsson som efter en tuff match blivit utbytt långt tidigare. Detta för att få Färe långt fram i banan och utnyttja hans huvudspel. Det blev ett lyckodrag när Färe med sex minuter kvar nickade in ledningsmålet. Karlsson myste åt sin egen förträfflighet. Fem minuter senare myste han inte längre.
Ivarsson som bytts in med ordern ”skydda backlinjen” vann bollen 35 meter från mål. Det som hände sen vet ingen. Inte ens Ivarsson. Helt obevakad satte han en lös bredsida hemåt mot egen målvakt. Det fanns bara två problem med detta. Ett; bakom honom fanns tre desperata hemmaspelare som inte orkat jobba hem. Två; passningen var extremt exakt och mjukt slagen. Precis på läppen till en av de tre. Jag trodde jag skulle dö. Satte mig på knä och skrek på ett något omoget sätt ”manligtkönIvarsson”. Den helt friställde anfallaren närmade sig Dennis och sköt förbi honom. Bollen rullade i stolpen. Chockade hemmaspelare rensade undan. Ivarsson ruskade av sig traumat och gnetade vidare med en fin brytning och sen var matchen slut.
Hemmalagets tränare kastade flaggan i desperation och besvikelse. Vi jublade. Tackade domaren extra mycket eftersom hörnan på vilken Färe gjorde mål var helt feldömd och gjorde kullerbytta mot publiken. En fantastiskt skön seger. Inte helt rättvist men det skiter vi i. Vi har sex poäng och har den bästa starten i en serie sedan 2010 då jag tog över som tränare.
I omklädningsrummet kramade vi Färe, tråkade Ivarsson och hyllade Dennis och Axelsson för deras insatser. Dorlind hade kramp överallt, Bosse saknade en jacka och Kalle lät hälsa att löpträningen börjar på söndag med minst fem intervaller mellan baren och toaletten på Mårtensson.

Kämpa Ysby

Tomas Karlsson Utespelare