En drake lyfter i motvind!

Ysby reste till Sannarp med en frånvarolista lika omfattande som Clark Olofssons brottsregister. Målskytten Pålsson saknades på topp, kapten Olsen skadad, undertecknad skadad, backvikarie Persson hemma med Ebola och målvakten Dennis borta. Dessutom satt Ysbys bäste, Emil Axelsson med som reservmålvakt eftersom han hade en bristning i ljumsken som omöjliggör spel närmsta veckorna. Anledningen var enkel. Vår ersättare för Dennis – räven Allard – har en något skör höftled och det var osäkert om han kunde stå.
Edvin Franzen fick göra årsdebut på backen, Kalle och Oscar lirade på topp och nykomponerade mittlåset Kasper Persson och Filip fick i uppgift att hålla koll på det sargade laget.

Om man har fördomar om division sju så kan det lugnt sägas att matchen och tillställningen som sådan helt och hållet infriade dem. Roj Ava började i frenetiskt tempo – de hade minst fem avbytare - och gick framåt i värmen. På sidlinjen stod en icke ombytt truppmedlem som vinkade såväl för inkast som offside och annat. Domaren som skulle spela en minst sagt stor roll under dagen var något orörlig och det vilade en smått aggressiv stämning hos hemmaspelarna mest hela tiden.

Efter 20 minuter började Ysby ta över och skapade ett antal fina lägen. Oscar lobbade, Kalles hörnor var ack så nära och det var en tidsfråga innan kassen skulle sitta. När den kom var det oväntat. En hemmaspelare slog en blind hemåtpass till den för stunden extremt trötte Kalle Karlsson som helt fri med målvakten var iskall. Bortaledning och kramkalas.

Sen började kaoset. Kalle Karlsson jagade hem för att täcka upp på kanten. Satte en perfekt glidtackling. Domaren blåste frispark och hela den 12 man stora publiken vrålade ”NEJ”. Domaren kände nog för att ”make a point” och visa att han verkligen var stensäker på att bollen INTE träffades först och gav Kalle ett gult kort. Några minuter senare viftade den självutnämnde assisterande domaren med flaggan. Spelet stannade då domaren blåste. Ingen fattade varför. Varpå domaren stegade fram till Kalle som blivit riven – som av en katt – över hela armen. Kalle visade upp armen och självklart blev han utvisad. Ingen fattade något. Assisterande domarens vinkning var ett mysterium. Utvisningen helt osannolik. Plötsligt var det match igen och Roj Ava anade poängchans. YBK bevakade men med 30 sekunder kvar av halvleken gjorde Roj Ava kvitteringsmålet bakom en chanslös Allard.

I paus var det deppigt men Ysby lovade varandra att aldrig ge sig och att vänta på rätt läge. Jakob Johlin kom in på kanten och YBK satsade på kontringar. Det var jämt och hårt ute på banan. Roj Ava kastade sig in i närkamper men aldrig med några påföljder. En hemmaspelare kom med dobbarna rakt mot utrusande Allards ansikte och spelet stannade såklart upp. Ett mordförsök är bästa sättet att beskriva situationen. Problemet var bara att domaren inte såg det så. Hur han såg det vet inte ens Gud, Allah eller Buddha. Bollen studsade mot målet och Filip Svensson som enda varelse på hela jordklotet förstod att målet skulle gälla ifall bollen passerade linjen. Svensson trotsade sin trötta kropps alla plågor och rensade. Strax därefter blev Allard överfallen igen. Fyrahundra dobbar rakt mot kroppen. Palaver som slutade med Ysbyspelvändning. Domaren blåste av mitt i fritt anfall. Skälet var att en hemmaspelare låg utanför planen och kved. Nästa gång Roj Ava hade bollen frågade jag domaren om han inte kunde blåsa av, eftersom vi hade slut på vatten i våra flaskor. Han gillade inte det skämtet.

Med 20 minuter kvar fick Kasper Persson tyvärr hjärnsläpp och bröstade bollen förbi utrusande Allard. Hemmaledning och minst sagt gamnacke hos Ysby. Undertecknad fantiserade om att tortera Kasper, som i ren frustration höll på att hänga sig i nätet.
YBK är dock laget som aldrig, aldrig ger sig. Rusht Massad och Jimmy Ivarsson sprang minst fyra mil tillsammans och YBK fortsatte anfalla. Tog över tillställningen. Jonte missade ett halvt friläge. Oscar brände från fyra meter och Jakob från två. Dessutom skickade Jonte bollen över på ett fint inspel från kanten.
Med 10 minuter kvar hoppade en haltande Axelsson in. Vi körde med tvåbackslinje och Axelsson på topp för att kunna skarva fram bollar. Det blev monstersucce. En boll damp plötsligt ner hos Gunnarsson som nickade in kvitteringen med 2 minuter kvar. Snoddas ville byta ut Axelsson igen och gå ner till vanligt försvarsspel. En i publiken skrek att jag skulle lugna spelarna. Jag tänkte fan inte lugna någon. På de jävlarna bara, ropade jag och manade på alla framåt. Med tio man gick vi framåt igen. I stort sett inga backar – bara uppåt med allt och alla. Oscar haltade av med kramp och in kom Axel Nilsson. Jag skickade upp honom på topp. ”Upp och jaga för fan”. Bollen damp ner hos Axel. Han petade den vidare till Gunnarsson som blev totalt nedsparkad i straffområdet. Straff lika uppenbar som att Bamse inte finns på riktigt. Hemmaspelarna protesterade. Domaren kunde denna gång inte låta bli att blåsa och visslade motvilligt i pipan. Protesterna haglade. Lika ologiskt som att fånga flugor med tandpetare.
Svensson stegade upp. I förra omgången missade Pålsson straff i slutminuten. Jag vågade knappt titta. En straffmiss till och jag hade förmodligen självantänt. Svensson är mycket. Han är den sämste förloraren i hela världen. Dessutom är han den sämste och mest hånfulle vinnaren i hela världen. Lägg till att han alltid fuskar och inte har en susning om vad fair play betyder. Men just nu är han också min favoritperson i hela världen, eftersom han iskallt rullade in segermålet.

Ysby dansade och sjöng. Allt – precis allt – gick emot oss. Men vi vägrade dö. Vi sprang. Vi kämpade och vi gav aldrig upp. Bäst personifierat av Kasper Persson som med 10 sekunder kvar rusade 100 meter med bollen för att få till ett inkast för att därefter rusa 100 meter hem för att vara på plats i backlinjen. Vi är kanske inte bäst. Kanske inte ens näst bäst. Men vi är laget att älska. Vi har godast hamburgare, käkar alltid Halloumi, bjuder på episka drama och kan aldrig någonsin räknas ut.

Kämpa Ysby!

Tomas Karlsson Utespelare