En julsammanfattning av kämpaglöd och lärdomar

Att kliva upp i Allsvenskan som nykomling är ett steg fyllt av drömmar, förväntningar och en brutal verklighet. När säsongen drog igång fanns det en tydlig energi i laget, en känsla av att vara redo att mäta sig med något nytt. Lagkapten Elliot Ryderdahl beskrev det tidigt som “otroligt inspirerande att få ta steget upp i Allsvenskan med det här gänget”, och den känslan delades av hela truppen – nya matcher, nya utmaningar och en ny nivå att förhålla sig till. Ingen var naiv inför uppgiften, men viljan och tron var stark. Samtidigt är Allsvenskan obarmhärtig, och det har vi fått erfara. Efter 14 spelade matcher står vi med 14 förluster, och det är siffror som smärtar, både för oss runt laget och framför allt för killarna som varje dag kliver in i hallen och ger allt de har. Poängmässigt har utfallet varit tyngre än många hade kunnat föreställa sig. Elliot är ärlig när han säger att han är förvånad över hur tabellen ser ut just nu, men också tydlig med att det inte går att fastna i det som varit. “Vi måste vinna nästa match hela tiden och inte älta för mycket”, säger han, och den inställningen speglar hela gruppen. För trots att poängen saknas har det inte saknats prestationer. Tvärtom. Vi har varit nära, flera gånger. Väldigt nära. Vår topprestation kom hemma mot Aranäs, en match där vi visade vad vi faktiskt kan när allt klaffar – tempo, mod, disciplin och hjärta. Ändå slutade det med förlust, med en enda boll. Det sammanfattar mycket av vår höst. Små marginaler, avgörande detaljer och en lärdom om vad som krävs för att vinna matcher på den här nivån. Flera matcher har sett likadana ut. Vi är med, vi slåss, vi tar ledningar eller håller jämna steg, men vi har ännu inte lyckats hålla ihop det över 60 minuter. Varför blir det så? Det handlar om rutin, om beslutsfattande under press, om att vara lika noggrann i minut 58 som i minut 8. Hampus Wallin sätter ord på det när han säger att vi är med och slåss periodsvis men måste hitta kontinuiteten, för laget är alldeles för bra för att stå på noll poäng. Samtidigt pekar han på något minst lika viktigt – kämparglöden. Trots 0 poäng kommer alla ner till träningarna och ger 100 procent. Det är lätt att gräva ner sig i en sådan här situation, men det här laget vägrar ge sig. Poängen ska hem. Den mentala belastningen ska inte underskattas. Det har varit tufft. Förluster sliter, frustration bubblar upp och det har förekommit tjafs. Men mitt i allt detta finns en grupp som sliter för varandra som galningar. Ingen har lämnat. Ingen har gett upp. Det är stort. Psykologiskt är det en enorm utmaning att fortsätta tro när belöningen uteblir, men gnistan finns där, även om den ibland är svårare att hålla vid liv. Elliot beskriver det träffsäkert: det är lätt att ha gnistan när det går bra, betydligt tyngre när det går dåligt. Samtidigt finns det inga genvägar i Allsvenskan – ger vi inte 100 procent så får vi inget med oss, och det är både en utmaning och en drivkraft. Stödet runt laget har haft en avgörande betydelse under hösten. Samuel Dahlin riktar ett tydligt tack till alla som följer och stöttar, och menar att det är just det stödet som får laget att fortsätta kriga i både motgång och medgång. Engagemanget från omgivningen har varit påtagligt, särskilt under en säsong där det verkligen behövts, och det har burit laget genom många tunga stunder. Det här är en fin grupp killar. En grupp som tränar otroligt hårt, som utvecklas varje vecka och som lär sig dyrbara läxor i ett högt tempo. Vi ska vara stolta över den första delen av säsongen, inte för resultaten, utan för arbetet, inställningen och sammanhållningen. Samtidigt ska vi vara ärliga – vi är inte nöjda. Vi vet att det finns mer i det här laget, och vi vet att poängen kommer att komma. Hampus säger att han ser absolut mest fram emot den dagen då vi kammar hem våra första poäng, för den kommer att lyfta hela gruppen, och efter allt slit tycker han att laget är värda det. Efter jul väntar en ny halvlek av säsongen. Med mer erfarenhet, fler lärdomar och samma obändiga vilja. Resan i Allsvenskan har varit tuff, men den är långt ifrån över – och så länge den här gruppen fortsätter tro, kämpa och stå upp för varandra, finns det all anledning att se framåt. Herr 0kommentarer

Matchreferat: HK Torslanda hemma

Det här var en sådan kväll man helst vill spola tillbaka, men som ändå måste berättas. Hemmamatch mot HK Torslanda slutade i förlust, 26–36, efter 8–19 i halvtid. Siffror som svider, och som tyvärr speglar matchbilden alldeles för väl. Första halvlek var, utan att överdriva, bedrövlig. Efter 15 minuter stod det 3–11. Tre mål. På en kvart. Åtta mål på en hel halvlek. Det är svårt att ens hitta orden. Jag vill egentligen inte se statistiken över tekniska fel och märkliga aktioner, för känslan från sidan var nog tydlig nog. Det såg stundtals ut som ett gäng kossor på grönbete – utan riktning, utan skärpa och utan beslutsamhet. Hur det kunde bli så här är nästan omöjligt att förklara. Vi försökte väcka laget genom att byta runt – varenda spelare fick chansen. Men det var som att ingen riktigt ville ta jobbet. Ingen klev fram när det behövdes som mest. Det är tungt att se från bänken. I halvtid var snacket rejält. Nu måste något ändras. Killarna själva sa att de skämdes, och det förstår jag. Det gjorde ont att höra, men samtidigt fanns det något ärligt och viktigt där. Andra halvlek blev åtminstone bättre. Inte bra, inte tillräckligt – men bättre. Vi höjde oss, fick mer fart och visade i perioder att vi faktiskt kan spela handboll. Det kändes skönt, även om det inte gav några poäng med oss den här gången. Matchens lirare gick helt rättvist till Ludwig Isegren, som stod för fyra mål och tog ansvar när mycket annat hackade. Joel ska också nämnas – han jobbade och slet kopiöst i försvaret, brottades med i princip hela motståndarlaget och fick alldeles för lite hjälp av sina kollegor där bak. Våra målvakter stod för flera räddningar, men när vi inte får igång anfallsspelet spelar det tyvärr ingen roll i längden. Nu väntar ett litet uppehåll från matchandet. Vi fortsätter träna och laddar inför Vinslöv borta – ett lag som, precis som vi, bara har inkasserat förluster hittills. Det säger en del om var vi befinner oss. Det här har varit en tung första del av säsongen. Men någonstans, mitt i allt det uppgivna, finns ändå en tro på att det kan vända. Det kräver mer arbete, mer ansvar och mer vilja – från alla. Frågan är inte om vi kan spela bättre. Frågan är när vi bestämmer oss för att göra det. Herr 0kommentarer

Matchreferat: IFK Ystad hemma

En onsdag kväll i vår egen hall, fylld av förhoppningar, förväntningar och den där gnagande känslan av att nu kanske det är vår tur. IFK Ystad stod för motståndet, och med tanke på hur det såg ut senast vi möttes – den där otroliga plumpen som fortfarande svider lite extra – var revanschlusten större än på länge. Och inledningsvis såg det faktiskt ut som att vi skulle få den. Första halvlek blev ett kvitto på att vi kan, att vi vill, och att det finns något där att bygga på. Vi höll dem inom räckhåll hela vägen, halvtid 14–17, och känslan var pigg, hungrig. Försvaret var solitt nästan hela matchen, men framför allt i första där vi lyckades störa dem som vi planerat. Pressen, duellerna, kommunikationen – allt satt betydligt bättre än i tidigare matcher. Framåt vågade vi ta avslut som vi ibland tvekar på. Vi sköt, vi sprang, vi tog ansvar. Samuel Dahlin tog ledarrollen redan från start och dundrade in sex mål totalt – flest i första halvlek – och gjorde sin kanske mest mogna match för säsongen. Han bar laget i perioder, tog initiativ, och visade att han tar steg åt rätt håll trots den tunga perioden. Efter matchen sa han till Enköpings-Posten: “Poäng skulle betyda så mycket för oss just nu.” Och det är svårt att inte känna varje ord där. För det skulle verkligen det. Gustav Borén stod för en gedigen insats och blev rättvist utsedd till matchens lirare. Fyra mål framåt, stenhårt jobb bakåt. Men så kom andra halvlek. Och det som inte får hända… händer. Igen. Några minuter där vi tappar rytmen fullständigt och plötsligt står det 17–24. Det går fort, alldeles för fort. Det ser ut som att all energi rinner ur oss. Framåt saknas både tempo och mod, vi får inga räddningar med oss, och Ystad får alldeles för lätta mål. Försvaret fortsätter ändå göra ett stort jobb, men när vi inte får något att stämma framåt blir det omöjligt att hålla ihop helheten. Slutresultatet skrivs till 23–32. Och jag ska vara helt ärlig: jag vet verkligen inte vad jag ska säga längre. Det börjar bli en märklig blandning av frustration, uppgivenhet och ändå en vilja att fortsätta försöka. Vi har 13 raka förluster nu. 13. Det tär på spelare, ledare och inte minst på den publik som fortsätter stötta oss och hoppas att vi snart ska få ta våra allra första två poäng i Allsvenskan. De förtjänar så mycket mer än det här. Men samtidigt… vad gör man? Vi får resa oss igen. Vi får göra det enda man kan göra i idrott när allt känns tungt: fortsätta komma tillbaka, fortsätta försöka, fortsätta tro på att det vänder någon gång. Och vi behöver inte vänta länge på chansen att visa det. Redan om tre dagar står vi här igen, hemma i vår hall, mot HK Torslanda. En ny kväll, en ny möjlighet. Kanske är det då vi äntligen får känna hur det är att knyta näven efteråt – tillsammans. Herr 0kommentarer

Matchreferat: Tumba borta

Bortamatch mot IFK Tumba Handboll som slutar med förlust 32–28 efter 12–12 i halvtid. Vi kom till matchen med en riktigt bra känsla efter en stark träningsvecka, och det kändes i hela gruppen att “idag är det dags att ta våra första poäng”. Det märktes redan i uppvärmningen att vi var påkopplade, och det syntes från första avkast. Vi startar matchen väldigt bra, där Hampus fullständigt stänger igen i målet och langar räddning efter räddning. Framför honom står ett försvar som jobbar stenhårt tillsammans, pratar, hjälper, kliver rätt – precis som vi har pratat om. Defensivt tar vi ett stort steg framåt den här matchen och det är något vi verkligen ska bära med oss. Vi vinner faktiskt spelet 6–6, det är där vi är som starkast och där vi ser som mest stabila ut. Men när Tumba börjar spela 7–6 förändras matchbilden, och vi fick inte riktigt grepp om det spelet som vi hade velat. Trots det så är det inte deras system som fäller oss. Vi skapar chanser, vi kommer till lägen, men vi är inte tillräckligt kliniska. “Vi måste vara ärligare mot oss själva i avsluten, vi får inte ge bort så många lägen”, är känslan som sitter kvar efter matchen. Det är inte viljan det brister på – inställningen är helt rätt – utan det är skärpan. Sen händer det som tyvärr inte går att komma runt: för många tekniska fel. Det blir lite som att “alla måste göra sitt misstag” och på den här nivån blir man straffad direkt. Det är där matchen glider oss ur händerna. Individuellt finns det mycket att lyfta. William Lundh kliver fram rejält och blir matchens lirare med sina 8 mål. Ludwig Åse fyller på med 6 mål och är ständigt ett hot. Det är också riktigt kul att se Joel kliva in tillsammans med Elliot, den tryggheten de skapar gör stor skillnad för laget. “Det känns stabilare när vi har dem på banan”, och det är något hela bänken kände av. Det som gör mig mest stolt är ändå känslan i gruppen. Ingen hänger med huvudet, ingen skyller ifrån sig. Det fanns en känsla av “vi är nära nu”, och det tror jag alla som såg matchen kunde känna. Nu väntar en tuff period med tre matcher på sju dagar, och det är precis sådana veckor som bygger lag. Vi tar med oss lärdomarna, vi skruvar på detaljerna och vi fortsätter jobba. Vi ses i Borgen. Herr 0kommentarer

Matchreferat: HK Drott borta

Vi åkte ner till Halmstad redan på fredagen för att få rätt uppladdning inför lördagens möte med HK Drott. Vi kom dit med en tydlig revanschlust efter att ha förlorat hemmamatchen tidigare i höstas, en match vi tappade helt på grund av en svag halvlek. Det var något vi pratat mycket om – att spela en gedigen match i 60 minuter. Och ärligt talat tycker jag att inställningen fanns där från start. Matchen slutar 33–27 efter 17–13 i halvtid, och det är ett resultat som svider eftersom vi faktiskt gör en bättre insats än vi gjort på ett tag. Drott gör ett ryck i första halvlek, men vi visar moral och kommer tillbaka, skapar momentum och är nära att ta oss förbi dem – men vi orkar tyvärr inte hela vägen. Det är just där matchen rinner oss ur händerna. Vi saknar skärpan i avgörande lägen, missar för många ”lätta” avslut och tar ibland märkliga beslut som ett rutinerat lag som Drott direkt utnyttjar. Vi ger dem för mycket enkla mål, och mot ett topplag straffas det direkt. Målvaktsspelet blir inte vad vi behöver idag. Absolut inte enbart deras fel – vi hjälper dem inte tillräckligt bakåt – men i den här serien krävs det att målvakterna kliver fram, och det fick vi inte den här gången. Framåt är det ändå flera som visar framfötterna. Axel Abrahamsson gör flest mål med sina 6. Tätt bakom kommer Philip Tikas på 5, tillsammans med William Lundh och Ludwig Åse som gör 4 vardera. Philip blir matchens lirare igen, och det är helt rättvist. Han har gått från en tuff start på säsongen till att nu ligga före många andra i sin utveckling. Man ser hur han vuxit den senaste tiden – både i sitt självförtroende och i sitt ansvarstagande. Det finns också positiva bitar som vi tar med oss. Vårt offensiva försvar ger bra utdelning och vi får träff på de spelare vi pratat om på förhand. Det var dessutom väldigt glädjande att se Elliot tillbaka på planen – hans trygghet i försvarsspelet märks direkt. Och Wedholm, som gör sin första match för säsongen, kommer in med en energi och ton vi verkligen har saknat. Samuel Dahlin sammanfattar matchen bra: ”Den kändes sådär. Jag tycker att vi är bra påställda och emellanåt spelar bra handboll, både bakåt och framåt. Men vi har dippar i matchen likt vi haft några gånger tidigare och det blir för kostsamt även denna gång. Drott utnyttjar våra dippar bra.” Han lyfter också det positiva: ”Vårt offensiva försvar gav bra utdelning och det är kul att se Elliot tillbaka och Wedholm bidrog med härlig energi.” Gustav Wedholm berättar: ”Vi har en bra attityd till matchen och kommer ut välförberedda. Tyvärr brister vi i en period där någon miss framåt blir ett enkelt mål bakåt, och då är det svårt att komma ikapp. Vi kan inte ge bort enklare mål om vi ska vinna matcher.” Han fortsätter: ”Extremt tungt, för vi är jävligt bra som enhet idag. Jag tycker vi har momentum i andra halvlek och är nära att ta ledningen.” Om sin egen comeback säger han: ”Otroligt glad att vara tillbaka. Vi är en bra grupp individer och det är alltid lika kul att ta på sig tröjan. Jag hoppas bidra ännu mer kommande matcher.” Och där står vi – en insats som är bättre än siffrorna visar, en match där vi är med hela vägen, men där vi inte lyckas kapitalisera på våra lägen. Framsteg, absolut. Men inte tillräckligt för poäng. Vi tar med oss utvecklingen, vi tar med oss energin och vi tar med oss lärdomarna. Nu handlar det om att vässa detaljerna och se till att nästa gång räcker vår prestation i 60 minuter – inte 50. Herr 0kommentarer

Visa fler nyheter