Matchreferat: Enköping-Tyresö

Det var en sådan där dag då man hoppas att allt ska lossna. Hemmahallen var fylld av supportar som aldrig ger upp, de vill se oss ta dessa 2 poäng. Tyresö på andra planhalvan, ett lag vi vet är bra, men ett lag vi också vet att vi kan utmana när allt stämmer.

Och vi började faktiskt okej. Första halvleken var långt ifrån perfekt, men den bar ändå spår av vilja, mod och ett försök att spela den handboll vi pratar om varje vecka. Tyresö mötte oss med sitt 3–3-försvar, högt, aggressivt, nästintill på gränsen hela tiden. Det tog en stund för oss att hitta rytmen. Bollar fladdrade, passningar fastnade, och ibland såg det ut som att vi inte riktigt visste vilken yta som var vår. Men sakta kom vi in i det.

11–16 i paus, och jag kände ändå att ”okej – det här lever vi i”. Vi hade våra perioder där spelet flöt, där vi hittade in bakom deras försvar, där vi spelade bollen vidare i fart. Dahlin, Tikas och Isegren kliver fram och gör 4 mål var, och det märks att de vill vinna, att de bär laget när spelet hackar. Samtidigt gör Hampus en riktigt stark insats i målet, stabil och närvarande, och när Melvin kommer in tar han vid och gör flera fina räddningar. Det ska sägas – målvaktsspelet gav oss chansen att vara kvar.

Men någonstans på väg in i andra halvleken rinner allt ur händerna på oss.
De första 15 minuterna blir en nedräkning – 10–3 till Tyresö – och vi hittar varken lugn, fart eller struktur. Det är som att någon drar ur kontakten. Plötsligt är vi sena i försvar, vi tvingas ta avslut som inte är våra, och de tekniska misstagen fortsätter att skära hål i allt vi bygger upp.

Det gör ont att skriva det, men alla är inte med i matchen. Vissa skjuter alldeles för dåligt, bränner lägen som vi normalt sätter, springer hem dåligt och aktioner i försvar som är under all kritik. Det är lätt att höja rösten i frustration, men tittar man på skottprocenten efteråt får man en smäll man inte kan prata bort. Det är fakta. Vi måste våga vara ärliga – både med oss själva och med varandra.

Det här var vår nionde raka förlust, och de nio säger mer än resultatet på tavlan idag. För när vi står där efter slutsignal, när hallen tystnat och bara eftersnacket i smågrupper återstår, då är det tydligt att vi inte får kollektivet att fungera. Vi pratar om att vara ett lag, men just nu spelar vi inte som ett. Något är fel. Något skaver. Och tills det är åtgärdat kommer vi fortsätta att hamna på fel sida resultattavlan.

Men mitt i det tunga finns det också ljusglimtar.
Samuel Dahlin, Hampus Wallin och Albin Sälling – de visar kampvilja, energi och ett försök att förändra matchbilden. Det syns i deras kroppsspråk, i deras anfall, i deras inställning. De försöker dra med sig andra. Men de kan inte dra hela lasset själva. Vi behöver att fler tar ansvar. Fler måste vilja mer. Fler måste våga kräva mer av sig själva.

För det är där vi faller i dag.
Inte på grund av brist på talang.
Inte på grund av att motståndet är övermäktigt.
Utan för att kollektivet inte fungerar.

Vi avslutar ändå med att hylla de som visade vägen:
Matchens lirare: Philip Tikas
Matchens försvarare: Ludwig Isegren

Det här laget kan så mycket mer. Och en dag kommer allt falla på plats. Men det kräver att alla tar steget. Det kräver mod. Vilja. Och att vi hittar tillbaka till att spela som ett lag – inte som individer på en plan.

Simon Axelsson Lagledare