Match 2 - Vetlanda borta & att krama killar man inte känner

Jag sitter på jobbet den där onsdagen när det plingar i telefonen. Lagom eftermiddagspigg efter lunchen funderar jag på om jag ska prioritera en dubbel espresso innan jag vänder på luren, men jag prioriterar det senare först och sneglar ner på skärmen. Henrik Kensén. Keso. Öppnar messenger och ser att senaste kontakten var 2014, innan det 2010. Båda gångerna gällande handboll, förstås.

Keso är min gamla tränare från C- eller B-ungdomsåren och lämnade Vintrosa och Örebro för studier söderöver för många, många år sedan. Han undrar ivrigt om vi ska spela i Vetlanda till helgen. Visst är det så och även om det är tidigt på säsongen är peppen lite låg då en stor majoritet av laget har förhinder. Jag bekräftar och kastar skämtsamt ut frågan om han inte ska vara med, han bor ju ändå i Nässjö. Svaret kommer lika snabbt som som när en vilsen 13-åring första gången upptäcker explicita vuxensidor på internet och tre timmar senare är övergången klar.

När vi rundar av på jobbet på fredagseftermiddagen står jag och en kollega i solskenet på parkeringen och sammanfattar vad vi ska hitta på kommande helg. När jag berättar mina lördagsplaner tittar han på mig som om jag sagt att jag ska ritualslakta kattungar och använda skinnen som badshorts. Han rynkar på näsan.
- Åka bil i 3+3 timmar, med en trupp ni är relativt säkra på inte räcker, för att kramas med killar ni inte ens känner? Varför?

Jag rycker på axlarna. Där och då har jag nog inte ett svar som låter vettigt vare sig i tanken eller i praktiken. Men så slår det mig att det här referatet kanske inte kommer handla om vem som gjorde vilket mål i vilken minut i vilken ordning. Det kanske kommer handla om något mycket viktigare än så. Det kanske aldrig ens kommer kvalificera sig som ett referat?

När vi når Vetlanda på lördag förmiddag har det regnat på tvären så gott som hela vägen och träden vi passerat har på övertygande vis rollspelat plockepinn. Vi börjar komma i ordning i omklädningsrummet och när Keso och kort därefter Beckis ansluter från helgvistelse i Växjö är dagens trupp komplett. En trupp där den stora majoriteten aldrig spelat en match ihop. En trupp där åldersspannet spänner från 16 - 43 och en trupp där flera av bekantskaperna ändå är mer eller mindre nya.

Matchen går igång ganska trevande. Vid nästan 5 minuter spelat gör VHF sitt andra mål och har 2-0. Vi reducerar via Lill-Olle och Keso och VHF gör ytterligare ett par. Det går ganska trögt för båda gängen att komma till avslut och vid 10 spelat står det bara 4-2. Vi byter lite mål med varandra och Weize och Mini nätar även dem. Vid ca 19 spelat håller vi fortfarande jämna steg med snåla 7-5 på resultattavlan.

Här går Weize för sitt andra mål och går i clinch med nr 44 i VHF, Viktor Andersson, som besitter aningen stabilare kroppshydda än vår något gängligare skytt. Landningen tar illa och Weize får se resten från sidan med lindad fot. Här tar VHF lite mer grepp om matchen och börjar så sakteliga dra ifrån. Våra nior krigar på bra, men vi kommer inte riktigt till de lägen vi önskar. Bristen på samspelthet gör att de tekniska felen i stunder hopar sig och VHF är riktigt duktiga på att straffa oss här.

Här cementeras matchbilden en aning för resten av matchen. Vi kommer inte riktigt till och på varje mål vi får in gör VHF i princip tre. Vi håller dock humöret uppe och gör det bästa av det vi har, tiden ut. När vi efteråt sitter i omklädningsrummet är stämningen ändå relativt god. Visst. Vi hatar som alla andra att förlora, men vi är ändå förhållandevis nöjda. Vi hade rätt kul, vi gjorde det vi kunde med det vi hade och vi kan någonstans acceptera att 5 niometersspelare, varav en egentligen är V6:a, som i princip aldrig gjort en match ihop tidigare får göra lite fler tekniska än annars.

Det finns en rad i en låt från ett band som formade en stor del av mina sena tonår. En textrad som på något sätt legitmerar att 12 personer som bitvis knappt känner varandra har åkt tre timmar bil till det mörkaste av Småland för att sannolikt åka på lite däng, och den lyder ungefär såhär;

”I’ve got some friends, some that I hardly know. And we’ve had some times, I wouldn’t trade for the world.”

Missförstå mig rätt, Jag byter gärna bort en dyngförlust i det mörkaste av Småland, men när man som kollegan säger åker 3+3 timmar för att kramas med killar man inte känner så är det för kärleken till sporten vi kallar handboll. Kärleken för de där idrottsminnena och sölandet i omklädningsrummet efteråt eller på den där pizzerian på vägen hem. Även om vinst alltid är prio är det någonstans ändå inte det, och ibland handlar det bara om att få lagra något nytt och kul i minnesbanken, att återse en gammal vän, eller att få bära moderklubbens matchtröja igen för första gången på över 30 år.

Protokoll VHF - VIS

Kuriosa

Vi mönstrar 11 man och 1 ledare, VHF 13 man och 4 ledare.

Vi har 8 målskyttar, VHF har 10.

Flest mål levererar nr 4 i VHF, Emil Ljungberg, med 9 baljor.

Vi tilldöms 2 straffar varav 1 sitter, VHF tilldöms 3 varav 3 sitter.

Vi får 4 utvisningar fördelat på Liljegren och Keso. VHF samlar på sig 3 st.

Vi nyttjar 1 TO, VHF ingen.

Beckis står för dagens räddning när han tar ett kantavslut stenhårt rakt i ögat.

Calle pajar även han foten i en oklar hemlöparsituation. Tack och lov ingen fraktur.

Lill-Olle visade på oanade kvalitéer då han efter en kamp om boll helt enkelt plockade med sig bollen med skrevet helt utan att använda händerna, med uppspelta fniss från damerna på läktaren till följd. Vi har nu skrotat den gamla akronymen och kallar honom för StorOlle istället.

Skytteliga totalt 25/26
SnyggOlle - 8
Svampen - 7
Weize - 7
Mini - 5
Cabbo - 4
Bängen - 3
Keso - 3
Nokko - 2
Bodin - 2
StorOlle - 2
Julle - 1
Schlätta - 1
Strössel - 1
Stollen - 1
Liljegren - 1

Varav straffmål 25/26
Weize - 1

Utvisningsminuter 25/26
Keso - 4
Liljegren - 4
Bängen - 2
Julle - 2