William Ankarhake: Blir det någon övergång till SIF? Del 1

I en intervju i flera delar kommer nu det föredetta ungdomsproffset, William Ankarhake, att tala ut om proffslivet och en eventuell övergång till SIF. Varsågoda!

Ålder: Jag är en man i mina bästa år - 27.
Position: Trivs väl egentligen som bäst högt upp till vänster med en lite halvt fri roll. Men kan spela på alla offensiva positioner.
Klubbar: Råby IF, Hargs BK, Nyköpings BIS, Celtic FC (Skottland), Åtvidabergs FF, Brisbane (Australien), Lillehammer (Norge), Wellington (Nya Zeeland), Audace (Italien).
Favoritplagg: Det bästa du kan klä dig i är ett stort leende!
Meriter:I yngre dar spelade jag med Bissarnas P94:or. Vi vann alla serier vi var med i och kom på en femteplats i Gothia Cup. Jag blev utsedd till ‘Årets Spelare’ två år i rad före bolltrollare som exempelvis Adam Lundqvist, Erik Lind och Simon Esséus som precis som jag, även blev kallade till ett par landslagsläger. Tack vare mina prestationer där blev jag inbjuden till klubbar som bland annat AIK och IFK Norrköping vilket var häftigt i den unga åldern. Att fått tillhöra ett av Sveriges bästa pojklag och dessutom varit en tongivande spelare där är något jag både är väldigt glad och stolt över.

Utöver det har jag två ligaguld och två cupguld från min tid som ungdomsproffs i Celtic. Cupfinalen mot Glasgow Rangers är något jag aldrig kommer att glömma. Det var flera tusen på läktaren och att höra Celticfansen sjunga You’ll Never Walk Alone och gå fram och tacka dom efter matchen var magiskt. Hela grejen med att bli igenkänd på stan, ta selfies och skriva autografer var såklart nånting man drömde om som liten grabb. Minns även att vi gjorde bra ifrån oss i Ajax Cup i Amsterdam som var en utav världens bästa ungdomsturneringar. Vi spelade mot lag som Ajax, Bayern Munchen, Anderlecht, Fluminense och även Kinas landslag där jag gjorde mål och blev matchens lirare. Det kändes enormt att ta emot det priset i en sån stor turnering med mycket folk på läktarna och att det livesändes på Eurosport.

Finns många roliga meriter som jag skulle vilja nämna här men för att ta några till så skulle det väl kunna vara att jag vunnit Juniorallsvenskan och DM med Åtvidabergs FF. Tror jag gjorde upp mot 20 påsar den säsongen och slutade i toppen av skytteligan. Jag blev även uppflyttad och tillhörde klubbens a-lag under tre års tid som då spelade i Allsvenskan och slutade på åttonde plats tre år i rad. Det var ett stabilt allsvenskt lag som hade fina spelare som Anton Tinnerholm, Magnus Eriksson och Viktor Prodell.

Sen att jag blev kallad till samtliga landslagsläger för spelare födda 94 från jag var 15 till 20 år är ju ett kvitto på att jag faktiskt presterade rätt bra. I landslaget fanns bland annat spelare som Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson, Emil Krafth, Simon Tibbling, Darijan Bojanic och Alexander Fransson för att nämna några.
Sen så var det såklart väldigt häftigt som en ung talang att bli inbjuden på provspel av klubbar som Inter, Leicester, Stuttgart och Stoke. Det är både fina minnen och meriter som jag tagit med mig.
Favoritlag: Djurgården och Manchester United
Detta visste ni inte om mig:
Jag gjorde faktiskt även en kort sejour i ett lag som heter Björsäters SK där jag fick min tröja pensionerad och upphängd i klubbhuset till motiveringen “Klubbens bästa spelare genom tiderna”,
Känns både lite larvigt men samtidigt rätt mäktigt att den tröjan kommer hänga där för all framtid. Det är ju också en av mina största meriter helt klart, haha!

Wille! 2015 intervjuade jag dig för Nyköpings BIS hemsida och om dina tankar bland annat om den kommande säsongen i division 1. Nu sitter vi här och 6 år har gått och den här gången intervjuas du som en av flera provspelare för Stigtomta IF. Vad har du gjort sen den där dagen i april 2015?

Haha, från att ha slängt upp en alldeles för självgod meritlista så måste ju folk undra hur det kommer sig att jag numera endast är en “provspelare” i Stigtomta IF?
- “The rise and fall of William Ankarhake”
Jag själv skulle nog kanske benämna mig mer som en “hålla igång spelare”.

Det har ju hänt mycket sen sist! Jag lämnade Nyköpings BIS 2015 och skrev på för ett lag i den australiensiska andraligan vilket var ett fantastiskt äventyr. Att byta ut den långa kalla svenska försäsongen till sol, surf och strandhäng gjorde mig gott. Jag hade ett bra kontrakt och njöt varje dag i Australien. Efter det var jag en sväng i Norge där jag personligen gjorde en rätt bra säsong med tio mål och tio assist på 19 matcher vilket mynnade ut i att Sogndal från norska högstaligan visade intresse. Jag valde då istället att ta sikte på ett nytt äventyr och hamnade i Wellington på Nya Zeeland. Livsstilen i både Australien och Nya Zeeland är något jag verkligen uppskattar.

Dessvärre åkte jag på en allvarlig skada under en ligamatch i Wellington då hela min baksidemuskel gick av. Karolina Klüft hade samma skada och var borta i två år. Jag fick beskedet att jag aldrig mer skulle kunna spela fotboll igen. Efter att ha levt som en professionell fotbollsspelare sedan jag var 16 år och att vid 24 års ålder få det beskedet var såklart en stor smäll. Jag gjorde min operation och började kämpa och slita med min rehab. Samtidigt flyttade jag till Stockholm och började plugga en TV produktionsutbildning. Två år efter min skada på Nya Zeeland var jag återigen tillbaka på fotbollsplanen. Emot alla odds gjorde jag comeback i Coppa Italia mot ett lag från Serie B. Jag hade fått ett erbjudande från ett lag i Rom vilket jag tackade ja till och chansade och åkte till Italien. Tyvärr så blev säsongen inställd i Italien efter tre månader pga av corona vilket gjorde att jag åkte hem igen. Jag tog min examen nu i december och har fått jobb på Viasat samtidigt som jag driver en egen podcast vilket nu har gjort att jag satsar mer på en civil karriär och lagt fotbollen lite åt sidan.

Jag har trots allt haft en ganska fin karriär och är tacksam för allt jag fått uppleva. Mitt första fotbollsminne är från VM 2002 och matchen mellan Sverige och Nigeria. Sverige vann med 2-1 och Henrik Larsson gjorde två mål. Jag kollade direkt upp i vilket lag han spelade i och det visade sig att han var hemmahörande i Celtic FC, ett lag från Glasgow i Skottland med extremt mycket fans.. Där och då bestämde jag mig. - En dag ska jag spela i Celtic.
Jag blev såklart även väldigt fascinerad av Fredrik Ljungberg som blev lite av en idol redan då. Att tio år senare skriva på för Celtic, kliva in på Celtic Park och även spela med Fredrik Ljungberg är smått overkligt. Jag har utöver det spelat i fem olika länder. Mött världsstjärnor och fått vänner från hela jorden. Fotbollen har gett mig mycket och även fast jag är 27 känns det som att jag haft en karriär som om jag vore 37. Jag är ändå nöjd och glad över allt jag uppnått och fått uppleva.

Fortsättning följer..

Johan Wallin Sekreterare