Referat: IFK Mariefred Vets - Sollentuna HC

Mina damer och herrar, alla hens and furrys, här kommer säsongens första matchreferat! Slow clap, någon?

Hockeypremiärer kan vara lite som Forrest Gumps chokladaskar - det är svårt att sia om vad man kommer att få. Vår premiär var inget undantag, men först lite bakgrundsinformation så att ni inte harvar i blindo som Stevie Wonder. Hösten i hallen har varit ovanligt intensiv med den sedvanliga fördelningen på intermatcherna mellan yngre och äldre eller mellan män och MÄN. Stundom har tillställningarna, bortsett från kvalitéen, liknat riktig hockey, som om ingen någonsin hade hört talas om veteranhockeyregler eller att man åtminstone helt dragit slutsatsen att man personligen inte berörs av dessa. Den utan skuld kan kasta första stenen. Det har lappat och lagats, plåstrats och tröstats och en särskild otursföljd gosse ligger nära nog 20000kr back på enbart klubbor som smulats sönder till flisor efter ren häxjakt till överfall som en konsekvens av dennes stillastående hårnålsfinter. Även ett tillsynes fredligt fredskrismöte i form av AW sjösattes för att bryta status quo, men till ingen nytta. Och det är bara november. Kanske försöker de yngre framtvinga ett generationsskifte tidigare än väntat eller om det är så att flera oss äldre helt sonika kommit i klimakteriet och därför blivit lite extra … ja, humörbetonade. Tur är i alla fall att hallen numer består av fyra väggar, så att vi får tampas i fred. Jag tror att det hursomhelst skulle vara enklare att hitta Jimmy Hoffa än att finna en frivillig domare som skulle klara uppdraget med psyket intakt. En glädjande nyhet att presentera har vi också. Vi har fått en materialare. Vår alldeles egna. Leif.

Nog om detaljer.

Beträffande själva holmgången mot Suddens gamla gäng då? Jodå, tackar som frågar. Matchtruppen fylldes snabbt upp och lagets tre snyggaste lämnade återbud i god tid innan, vilket i ett av fallen kan berott på ett plötsligt infall av självinsikt. Annalkande mognad? Fjolårets MVP, Hellraiser, vek in sent efter påstådd förkylning. Stackaren. Efter att målvaktsdivan Iceberg velat klart kring sin medverkan mönstrades följande ögonpar:

Backsidan bestod i brist på annat av följande kvintett:

Gurra-G, Seb, Vasas finest, Jönsson aka Fyrtornet och Doggystyle.

Hoppet framåt, i PeeeeeeDeeeeeee (amerikanskt uttal) och Professor-Basilius frånvaro, landade på följande kedjekombon:

Tönne-GM-Persson, Brunkarn-Roadrunner-Chrissy och som cherry on the top De tre rightarna, vår take på tre musketörer, Quken-Bernie-Trötter. Att se så många felvinklade klubbor i en kedja var som att hitta ett fyrklöver medan man pissar på sig. Den som fattar fattar.

En del nerver gick att skåda och trissan hade svårt att finna tejp. Kvällens poängmaskin, Seb, (2+2), fick efter tio friska hål på gästslipsen. Tönne fyllde sedan på med tvåan innan gästernas fattigmanskopia av Sundin (en av få S-lirare med handleder och givetvis i tröja nummer 13) reducerade. Trötter och Chrissy langade in varsitt innan mellanvisslan, den senare beståendes av en snygg bulls eye på målvaktens flaska som flög ända över sargen för att sedan landa out of bounds. Det är en första gång för allt i livet, sa någon god på läktaren. Sollentuna avstod mellanspolning ifjol för att komma hem snabbare, så i år frågade vi inte. Hemmaplansfördel är en hemmaplansfördel är en hemmaplansfördel. När vaktisen var klar med sitt manglade vi vidare och även om det sumpades somligt, så var saken snart klar efter att Seb och Trötter löst biffen efter Lill-Suddens andra för motståndarna. 6-2 stavas siffrorna och de 21,5 i publiken kunde gå lägga sig med vetskapen om att vi är obesegrade i år. Skotten klart till oss medan gästerna toppade utvisningsligan. Alltid värmer det nån.

Fransosen och DJ-Basse levererade i sekreteriatet (merci Nico et al.), men en premiär är alltid en premiär så det finns saker att skruva på. Precis som detta tvåplus reff, men gå bry. Alla icke-boomers kan be AI fylla upp resten.

Vamos Mankan!

The Big head of Media

Joel Keskinen Utespelare