Referat: IFK Mariefred Vets - Järfälla HC

Referatet som vi alla föreställde oss inför bataljen mot Järfälla i distriktsmästerskapet kretsade kring flippmackor, old school-dragningar och slappers i krysset, snygga spelare om med en cigg käften åkte åttor runt motståndarna och närde de aldrig sinande drömmarna om tv-puckshögar, NHL-drafter och VM-guldfirande på Plattan. Verkligheten tar som bekant inga gisslan, vilket fick snart fick erfara. Den tretton man starksvaga gruppen som kom till spel skulle snart inleda sin Golgatavandring inför en handfull hemmasupportar på Bruksvallen i Åker, där vi för kvällen fick hålla till, långt ifrån fame and glory. Eller som en förlupen Järfällaspelare inför matchen försynt uttryckte det på en öde ishallsparkering: ”Vet du om man ändrat spelort, för det är ingen här?”.

Efter att Kling och Klang, hockeysektionens allra finaste styrelsemedlemmar som denna kväll tvingats till sekretariatet, som ett straff för tidigare synder – karma is a bitch! – dribblat klar med tekniken i form av matchklockan, var vi gång.
Vi befann oss snart i underläge, men första perioden blev en jämn historia efter att Filip ”För fin för att träna” Roglar, förnedrat gästernas slips genom det femte hålet. Sedan inträffade ett riktigt sliding doors-moment när en utav våra mindre begåvade spelare fick det serverat för sig på en silverbricka likt de kungliga avkommorna med sina stekta sparvar. Han laddade. Länge nog för att det skulle hinna hamna i tidningen innan skottet ens far av. Han blundade, bad och när allt annat sådant som tid och rum runt omkring frös till, kunde vi med spänning följa puckens färd mot kryssribban med endast en häftig ljudeffekt som resultat. Varför måste det alltid finns ett problem, för att parafrasera George Costanza, den evige förloraren. Hade Fru Fortuna velar annorlunda med de berömda marginalerna, hade det varit helt ovisst om semifinalplatserna inför andra, även om vi nog faktiskt här ledde på stilpoäng. Coachen har del att jobba med och vi vill härmed efterlysa en målskytt av rang!

Vad som sedan hände är svårt att säga, men kanske jinxade vi för det själva i omklädningsrummet innan när vi gick laget runt och försökte bräcka varandra i vem som på riktigt har sämst psyke. Vår variant av den Monty Python-sketchen där de champagnesippande gossarna i vita smokings tävlar i sämst uppväxt.

Våra tuffa, cyniska motståndare, med sitt unga lag, sprang snart ifrån och om domare kom ut till andra period mentalt eller redan satt i bilen på väg hem låter vi vara osagt, men istället för veteranregler tillämpades nu prison rules, vilket så klart har sin charm också. Eller som någon i vårt lag formulerade det: ”Vill de vara såhär ´nära´ får de fan fria också!”. Vi skyller dock inte på något, för vi väljer ju själva att försöka vara estetetiskt attraktiva i vårt utförande framför de fyra närmast sörjande på läktaren, samtidigt som vi försökte verkställa teorierna om dåligt psyke i praktiken. Vi gratulerar således Järfälla till avancemanget.

Avslutningsvis vill vi informera alla oroliga som hört av sig kring den försvunne powerforwarden som vi efterlyste senast. Bortsett från vissa förkylningssymptom mår han under omständigheterna bra.

Härnäst laddar vi för den redan episka bortaturen hos Camelerna på Zinken, och då det ryktas om bjudöl i sann södermalmsanda torde intresset för medverkan vara rekordstort från spelarhåll. Några utomstående har i varje fall signat upp som både materialare, cheerleaders och massörer för att få åka till city och läppja på glasen. Helvete, nu är vi bara en bussjävel och Lasse-Kongo från att kunna skicka en hel jävla delegation på tjuvjakt i Stockholm på lördag. Jobba!

Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare