Referat
Referat: IFK Mariefred Vets - Sollentuna HC
Årets sista gemensamma dusch!
Och vilken dusch sen … kall för Sollentuna, honung för oss!
Förutsättningarna för DM-finalen för veteranerna var helt i linje för nivån där vi verkar. Träningarna upphörde två veckor innan nedsläpp, motståndarna sköt upp matchen med anledning av påsklov (som även pappor i Sollentuna tydligen har), förbundet fuckade upp bokningen i hallen i Tumba, så att inga omklädningsrums fanns att tillgå, vaktmästarna såg förbryllade ut och några stackars konståkare fick maka på sig när den stora, ”spontana” finalen hastigt skulle sjösättas. Tacka vet jag de lösningsorienterade vaktmästare i Tumba, yrkets egna enhörningar eller åtminstone kårens albinoälgar, för i normalfallet, med en vanligt vaktis, hade finalen lösts genom ett parti landhockey på trottoaren i Tumba centrum. Som löken på laxen hade förbundet kommunikationsmissat till den grad att pokalen, veteranernas egen Lord Stanley (en 10-cm hög metallimitation från Buttricks), blivit kvar i ”kansliet”, om det överhuvudtaget finns en pyst eller ett kansli.
Undantaget som bekräftade regeln var vi – helvete vad vi är bra ändå! – som likt Danmark i fotbolls-EM -92 avbröt semestern, korkade igen flaskan, fimpade ciggen och dök upp med all den klass och shajning som det anstår överlägsna hockeyveteraner. Fan! Vi kanske måste ge Vallentuna rätt: vi är för bra! För rättvisans skull så måste vi, utöver vaktisarna och oss själva, också plussa hallen, för vår referensram, #27 ”PeeDee”, hockeyvakabonden som sett lika många ishallar som det totala antalet av KISS-basisten Gene Simmons lägrade kvinnor (ca. 10000 enligt egen uppgift), var positivt överraskad. Gummimattor! Låg sarg! Flera duschar med varmt vatten! Rena lyxen.
Sollentuna basunerade ut i katakomberna att de skulle gå segrande ur striden. Bookisarna på svartabörsen höll inte med, kanske med tanke på våra två senaste inbördesmöten där vi moonwalkat hem matcherna 6-2 och 7-0. Oddset på oss var inte spelbart ens för någon pengatvättande yrkestorsk på Valla, som ville rengöra sina blodspengar på någon dopad elitloppsåsna med grisfösare i röven. Ni fattar. Ett stort favoritskap således, vilket kan slå åt båda håll, fråga bara Tommy Salos stjärnor till lagkamrater från mjölkdrink-OS-matchen 2002. Apropå white russian—helvete så gott! Minns The Dude från Big Lebowski, för ungefär så såg vi ut när vi bakfulla och ovårdade, i flipflops, hawaiiskjortor, nätbrynjor, jeansshorts och träskor steg in hallen. Looksmaxxing á en valfri leksing anno 1982.
Det största oron utöver uppehållet och dagsformen var nog ändå av psykologisk karaktär, då vi omöjligt kunde förutspå hur ”T-Rex”-slipsen Thomas skulle reagera på att vi denna gång även hade ”Vivaldi” ombytt på bänken för att höja konkurrensen. Målvaktspsyket är ett enigma, så här gamblade vi friskt.
Han var som tur inte ”rostig” och stod för en gedigen insats som det anstår seriens största vinnare till målis. Att motta tre frilägen i avgörande lägen får anses vara godkänt. Det samma kan man dock inte säga om alla övriga, men tur då att vi som kollektiv ändå har en hyfsad lägsta nivå, till skillnad från Trump exempelvis. Så här mitt i segeryran (6-2) vore det ju också tråkigt att fokusera på det negativa och kasta gubbar under bussen, så vi nöjer oss med följande: många var kassa och att vissa av oss var kassare, till den grad att ingen MVP delas ut. Några som åtminstone hamnade i tryck som målskyttar var (eventuellt i tur och ordning): ”Tönne”, ”Trötter”, ”The Body”, ”CCM” och ”Slangen” med dubbla strutar.
Finaler vinner man, så hur det såg ut kanske kan kvitta, men visst hade vi kunnat bjuda på lite mer flär och finess nu när vi dessutom hade nedsläpp på en familjevänlig tid och flera tagit med sig återväxten för att njuta av showen. Då det utöver segern inte hände något särskilt roligt alls, om vi bortser från en uppochner vänd Anja Persson-imitation signerad en icke namngiven försvarsspelare, som ofrivilligt bjöd på en ”Sälen i sätesbjudning” med gott kamikazeglid, så är det i sammanhanget det stora bortaföljet över generationsgränserna som vi gläds oss. Tack!
Det var väl det hela. Säsongen är slut och vi förblev obesegrade. Nästa år får vi väl ställa upp i både SM, VM och OS för veteraner så att vi får bekänna lite färg. Nu väntar sommarfysen med lättöl och chips och dipp, samt ”Slangens” efterlängtade lagfest som planerats i drygt ett år. Tar för givet att även våra mest hängivna supportrar är välkomna! Åtminstone alla groupies och golddiggers.
Återstår endast att skicka några tröstande ord till våra åldermän i laget som eventuellt tvivlar kring fortsättningen av hockeykarriären nästa säsong, ty det är ett spel för ungdomen. Det gjorde Gretzky också när pappa-Walter låg på honom om fortsättningen efter 99-sässen:
”Dad, you don´t understand. Every year when I go to the training camp they are bigger, faster, stronger and I´m year older.”
Lite oklart hur detta skulle vara till någon tröst nu, för hans slutade ju mycket riktigt där och då, men då kan alla ni som närmar er 50-strecket åtminstone vara bättre än honom på den punkten, att inte sluta och ge upp. Därtill så är ni vetsmästare både i den bästa serien för yngsta veteraner och i distriktet – det är inte ”The Great One” även om han kan ha vunnit något annat. Jag ska direkt uppdatera mitt eget CV i alla fall. Dessutom har vi ju snart ett alumnilag för +45-serien också, så det är bara att åka till México och inscenera ungdomsserum rakt i lemmen för ett evigt hockeyliv.
Skål kosmonauter! Tack och hej! Syns i baren, bolaget och vårdcentralen, för visst måste vi vara fler nu som har annalkande gikt/portvinstå?
//Mediapoeten
