Referat
Referat: Tyresö/Hanviken Hockey - IFK Mariefred Vets
”Referat”
Det har inkommit mycket åsikter från fungerande analfabeter som inte förstår våra referat och andra som önskar att texterna främst handlade om själva matchen. Somliga menar också att texterna är för långa. Vi välkomnar all feedback och kritiken är givetvis både konstruktiv och motiverad, men om det tar emot så får ni väl vänta tills ”referaten” kommer ut som en lättuggad spelfilm. Nå, jag är inte långsint så här kommer två olika varianter.
Notis
DET SPELADES EN MATCH. ETT LAG FÖRLORADE (TYRESÖ/HANVIKEN). ETT LAG VANN (IFK-MARIEFRED). 1-9 BLEV DET.
Ishockeykåseriet
Veteranishockey är ett ganska roligt spel där ett x antal mogna män försöker jaga ett gummiföremål i 40 minuter och sedan vinner IFK-Mariefred Vetsen med en handfull pytsar, sa Gary Lineker aldrig, men det är inte mindre sant för det.
Temat idag visade sig vara som hämtad ur en av historiens absolut bästa komedier, ”Groundhog Day”, där universalgeniet Bill Murrays karaktär upplever samma dag/sak om och om igen.
För det första så vann vi, vilket börjar bli något av en naturlag. För det andra så hade vi helt oberoende av varandra valt en udda taktik med så kallade ”amerikanska urinvånare”-passningar, som det idag kallas. Gissar nu, men jag tror att bakgrunden till denna passning är att den generellt anses våghalsig och riskfylld. Vi lär oss förstås fort, precis som gamla hundar, så efter 20-30 gratischanser för motståndaren städade vi bort denna avart till förmån för sarg-ut, spelet som vi är betydligt tryggare i. Eller hur Vasa-Kungen? Älskar hur du peggade upp och skickade på ett golfslag för out of bounds. Den som verkligen tog vara på Murrays paradroll och temat "déjá vu", var Sjögren-Roadrunner, som piskade in fyra identiska baljor från slottet och högerkrysset har väl knappast hämtat sig än. Hade inte tiden tagit slut hade han nog satt ett halvdussin till. Snacka om att hitta olja! Som en tjockis i högklackat.
Följande homosapiens fick äran att fira tredje advent i festdressen med IFK-emblem.
I buren T-Rex Berg, mycket på gamla meriter och brist på annat. Ja, jag säger ju att det otacksamt att vara målvakt!
Lagets minst betydelselösa del, (trumvirvel) … ja, ni gissade rätt, backarna, - dom är lite som kvinnor; man kan varken leva med eller utan dom - bestod denne kväll av en handfull mer eller mindre kompetenta nödlösningar. En rolig detalj i sammanhanget var att en icke namngiven spelare, Sebastian ”Divan” du Rietz, lämnat ett ultimatum om ökad speltid och att vår GM under svagt ögonblick gått honom till mötes. Även fan blir religiös när han blir gammal. Gissa vem som av följande försvarsexperter fick äran att tillsammans med Seb spela vartannat byte: 1) ”Doggystyle” 2) ”Gurra-G” 3) ”Vasa-Kungen” 4) ”Hellraiser”. Ledtråd: GM gick helt på BMI framför andra förmågor. Ja, ni gissade rätt.
Framåt hade vi enbart stjärnor, ändock med varierande lyskraft. Förstalinan utgjordes av ”Tönne”-GM-”Trötter” (tydligt här att GM försökte minska pressen på sin egen produktion), andra av (alla underbältet associationer undanbedes) ”Quken”-”Slangen”-”Slowmotion” och sist men för kvällen inte minst, ”Barnen”, (Roadrunner, CCM och Mackan d.y.) som verkligen hade lekstuga, när de satte upp en tomteverkstad i anfallszonen och stod för lejonparten av vår produktion. Våra bortabaljor i tryckt format och i tur och ordning:
Roadrunner, Mackan d.y., Tönne, Slowmotion, Roadrunner, Trötter, Roadrunner, Slangen, Roadrunner. Quken och CCM med ett par ass vardera. Men det kan vara läge att läsa det finstilta i protokollet i det här fallet. Mitt mål var sannolikt snyggast, ett infall av teknisk briljans, men så är jag också estet i grunden varpå jag föredrar att göra få, men vackra mål. Konstnärlig frihet.
Allt är inte guld som glimrar! Isen lämnade en del övrigt att önska, men då vi helt sjuka bolltalanger allihopa (bortsett från backarna) och därtill vana med mälarisen efter nordanvind från barndomen, var det ungefär som att se Maradona joxa trasa på den argentinska prärien -75, när vi väl kuggade i.
Iceberg i baljan var ute efter revanch från senast vi var i krokarna i Tyresö, och det fick han sannerligen. Istället för att släppa två mål på lika många skott inom ramen för 50 sekunder, dröjde det nu hela fem minuter tills att han tyckte var läge att försätta sitt lag i ett underläge. Hans sluga plan var förstås att få till ett väckelsemöte, vilket visade sig bli ett genidrag.
Svårt att undgå Roadrunners fyra fullträffar i fråga om matchens spelare, men frågan är om det inte var mer osannolikt egentligen att jag, Slowmotion, lyckades måla igen, för andra matchen i rad dessutom. Vissa saker går inte att förklara.
I övrigt var det trivsamt att som omväxling möta ett lag som känner till veteranhockeys gentlemannaregler och att domarna hade en perfekt nivå och fingertoppkänsla. Givetvis gick vi inte helt tomhänta beträffande utvisningar. Gurra-G tog en pliktskyldig och harmlös fasthållning för sakens skull. I själva verket tror jag att hans andemening i så här juletider var att förse Tyresö-gossen med lite mänsklig värme, närhet, som den sympatiska humanist han är. Apropå närkamper så var trekvadradsduscharna helt perfekta för teambuildning efteråt. Någon svagsint hade med enkelhet kunnat förväxla det hela med en bastuklubb och då vet man inte hur lyckligt kroppsvaskandet hade slutat. Ingen ont om de K-märka omklädningsrumsbarackerna i övrigt, museumbesök piggar alltid upp. Vi kan alltid trösta oss att vi inte är sovjetiska supertalanger på 80-talet som skulle leva så utan kontakt med omvärlden i 13 månader om året, varpå vi endast hade livnärt oss på Borsjtj och efter duschen krupit ner i våra trunkar för några timmars fulhetssömn innan skrotfysen från helvetet.
Kvällens orsak och verkan var av rörande karaktär, det närmast tårdrypande vi någonsin kommer i ett övrigt känslomässigt avstängt hockeyrum för veteraner. GM-Rydan biktade sig kring sin ovana att dela ut slashingar på träningarna och det enda som krävdes för denna metamorfos var att Gurra-G (humanisten), hans egen lagkamrat hade anmärkningar på det beteendet. Tänk om någon kunnat tala om det för honom redan på skridskoskolan anno 1990. Hur många lemmar och klubbor hade vi kunnat rädda då? Som en parentes kan det nämnas att David Q efter denna insikt inte behöva hamstra fler stickor. Go figure! Något annat som värmde var Dogges vånda och kämpande med en kärleksfull IT-inbjudan till julfesten (avser bara de som pyntat eller avser att pynta sektionsavgiften). Boomers gonna boom, men allting ordnade sig ju! När nöden är som störst, så är hjälpen nära. Så är det med lagidrott. Hoppas vi kan fortsätta öppna upp oss enligt ovanstående på fredag också när det vankas julfest på ett lokalt vattenhål i byn. Då kan vi manipulera känslorna via kemisk väg och stänga haket gråtandes i baröverkropp medan målvakterna spelar balalajka. Vi ses i baren. För ni kommer väl?
Från oss alla till er alla: God jul kosmonauter!
