Årets första förlust, 0-5

Solen strålade, en lätt bris svepte in över Storsjöns västra delar och Gestrike-Hammarbys hemmavall. 2:an mot 3.an. Det var upplagt för fotbollsfest. Men gudarna ville annat denna onsdag. Efter 2 minuters spel får vi en högst diskutabel handsstraff mot oss. Plus ett följaktligt rött kort på en av våra mittbackar. G-H rullar in 1-0 på straffen, vi behåller 4-backslinjen, 4 på mitten och en forward. Kort efter får G-H ett friläge på oss, som förvaltas oantastligt med bollen fint placerad i vår högra burgavel. En olycka kommer ällan ensam. Efter 24 minuter uppstår en tveksam straff i vårt straffområde. G-H-anfallaren är hårt uppvaktad av vår försvarare. Men fortsätter anfallet, går ut till höger om Matsson och skjuter bollen i burgaveln. Domaren blåser straff. Mig veteligen låter man spelet fortsätta om splearen har fördel av bollen, vilket han hade. Men man kan inte blåsa straff efter att spelaren har fortsatt och utnyttjat födelen av bollen. I så fall måste man blåsa straff direkt när situationen uppstår. I andra halvlek får vi mer att säga till om. G-H backar hem och kan utnyttja ett par omställningar på allra bästa sätt. Dagens motsånd var det bästa vi mött hittills i serien och nu fortsätter det. Årsunda 3 på måndag som nu fått upp ångan rejält och på lördagen efteråt (28 juni) seriefinal mot Högbo borta på "cementåkern" Norra IP, som till och med jag hoppas blir bostäder snarast möjligt. Bäst vilja och kämpaglöd för dagen i Haga visade Luke Hourd och Adrian Barzey. Vad är det för speciellt med engelsmän och hårda matcher egentligen? Ligger det nedärvt i genbanken, månntro? Hursomhelst, faktiskt bra inställning!

"When the going gets tough, the tough gets going"

Jocke,