Rickard Carlsson slutar sin karriär

Tack!

Funderade länge på hur jag skulle börja detta inlägg. Det finns en massa mer eller mindre lämpliga ord att inleda med, men det känns viktigt att börja på bästa sätt. Väga varje ord noga och välja rätt. Och då är nog tack det bästa ord att börja detta inlägg med. Så jag börjar med just det. Alltså: Tack!

Tacksamhet är nämligen det första som slår mig. Tacksamhet för att fått ha otroligt roligt. För att ingå i ett större sammanhang än bara mig själv. För att få vara en kugge i ett större maskineri. För att få hjälpa till att driva ett lag framåt. För att hjälpa till att föra människor framåt......... Det är stort i min värld. Det är stort att inse att man är beroende av andra och att det mesta här i livet blir så mycket roligare när man skapar något TILLSAMMANS med andra. Det är stort att få dela såväl fantastiska som mindre fantastiska stunder med andra. Tänk om man vore ensam om allt, vad trist livet vore.

När man håller på med en lagidrott som innebandy så är ju en viktig del av paketet att just gilla att göra saker tillsammans. Och det gör jag. Älskar innebandy och att göra saker tillsammans med fantastiska människor. Ni, gänget i GAIS innebandy är rakt igenom fantastiska människor som jag gillar otroligt mycket och som jag är tacksam för att ha fått spela innebandy med de senaste fem säsongerna. Det har rakt igenom varit en förmån. Bättre förening på denna nivå finns helt enkelt inte. Så enkelt är det.

Men nu är tiden som innebandymålvakt förbi. Efter två decennier, vaktandes en innebandykasse, är det dags att lägga av. Min tid räcker helt enkelt inte till för att hålla på med innebandy i denna omfattning längre. Jag känner att jag har spelat på lånad tid de senaste åren där min familj har fått låna ut väldigt mycket av sin tid. Nu är det payback time som gäller för min del. Familjen går alltid först, så är det. Men med det sagt så ska jag verkligen erkänna att det samtidigt är med en stor portion vemod jag lämnar planen. För sanningen är den här: finare människor att ha omkring sig i ett lag, yngre som äldre GAIS:are, finns inte på denna jord. En av de saker jag själv värdesätter så högt är att få vara med i ett lag fyllt av grabbar som med åldersmässigt bred marginal kunde vara mina egna barn. Vara med som spelare, inte ledare. Att få göra saker och sträva mot samma mål tillsammans med er under de förutsättningarna är som sagt stort och något som jag verkligen värdesätter. (Och nej, jag kommer inte spela på en annan nivå och ”lattja” istället. Det är ingenting för mig.)

Känner att detta inlägg får en sentimental touch men det får ni ta. Det är i grund och botten bara kärlek. Och trots att det ”bara” är innebandy så är det för mig så mycket mycket mer än innebandy.

Ni känner mitt fighterhjärta, pannben och envishet och inget av det kommer någonsin försvinna. Jag kommer inte heller att försvinna från GAIS utan i någon form, på något sätt, engagera mig i GAIS Innebandy även i fortsättningen. Ska berätta hur (när jag vet mer) vid senare tillfälle.

Tack! / Rickard