Kryss i hett derby

Toppderby. Division sex. Solsken. Grannbyar med ambitioner. Läge för YBK att rycka i tabellen eller chans för Veinge att knapra sig ikapp. YBK fullt manskap. Otto in i laget. Mumsigt på förhand. Och så blev det. Hett, frenetiskt, aggressivt, känslofyllt. Första halvlek var tillknäppt, avvaktande och kampfylld. Närkamper, tacklingar och riskminimering. Inget lag vågade sig på kortpassningsspel eller fina uppspel. Att hålla nollan centralt. Inte begå misstag var mantrat. Veinge dock klart bättre. Mer tanke, fler passningar och längre anfall. YBK stack igenom med en kontring eller två men bortalagets eminente målvakt avstyrde. Veinge hade å sin sida halvlekens målchans. Skott i ribban som dunsar ner i marken och ut igen. Mål ropade bortalaget. Inget mål ropade domaren. Från sidan där vi ledare stod var det såklart omöjligt att se men känslan var att bortalaget blev berövade ett bortamål vilket vi såklart njöt av. Svårbedömd situation för alla förutom för en ledare i bortalaget med hökögon som menade att bollen solklart var inne. Veinge tog rättvist ledningen efter 44 minuter då YBK slarvade med bollen. Högerdoja och smack in i nätet. Gamnacke i paus. Vi hade inte skapat mycket och såg taffliga, ängsliga och sävliga ut. Närkamperna okej. I övrigt lika innehållslöst som en Bag in Box efter helgen. Vi repade mod efter paus och gick framåt. Började byta in folk och satsa offensivt. Ner på trebackslinje och rotation bland spelarna. Allt för att få något att hända. Ett problem som vi dock insåg först i efterhand var att vi gjorde alla byten alldeles för tidigt. Matchuret visade 75 minuter när Olek fick order om att hoppa in och taktiken ändrades till ”allt framåt sista kvarten”. Problemet var bara att klockdjäveln visade fel. 15 kvar var egentligen 30 kvar med tilläggstid. Skitsamma. Går det så går det och ingen minns en fegis. YBK ökade trycket och kom ack så nära flera gånger men målvakten avvärjde såväl Axelssons nick som Williams skarv. Bortalaget decimerades till tio man (fick alltså en utvisad – för er som har Facebook men mest kollar bilder…) då en spelare drog på sig sitt andra gula. YBK matade på och Rasmus prickade ribban. Bollen slog ner i marken och YBK ropade på mål. Samma ledare i rödklätt menade att bollen inte var inne och domaren höll med. Såklart omöjligt att se från sidan och vi slet vårt hår. Till sist kom kvitteringen. Otto höll sig framme och stångade in bollen och YBK gick för segern. Oscar sköt och Adam löpte men guldet blev till sand, prästjäveln hade fejkvin i karaffen, vem Mona Lisa var får vi aldrig veta och bollen gick aldrig in. Oavgjort resultat. Deppigt eftersom vi gick för segern men säkert lika deppigt för Veinge som ledde så länge. I slutändan rättvist. En stor eloge till domaren som utan tvekan var bäst på plan. Tacklingarna haglade och situationerna som uppstod var lika svårtydda som en illa utförd tatuering på fyllan i Phuket men ingen skugga skall falla över honom. Veinges ledare högg tag i domaren och påtalade alla påstådda 300 fel som denne gjort men sanningen är att fyrdomarsystem, VAR och microchip i bollen faktiskt inte finns i division sex södra Halland. Medan detta pågick släntrade YBK till omklädningsrummen och deppade lite. Svensson satt med lindat lår. Axelsson led av magsjuka, hälseneinflammation och vadkaka samtidigt som Svenne och Jimmy Ivarsson (för dagen indisponibel pga att en ko i stallet sparkat honom på knäet) diskuterade huruvida det fanns Vanish eller inte i tvättrummet. Sammanfattningsvis fick publiken med sig en bra domare, sjukt goda hamburgare, en inte så välspelad men oerhört het och spännande, dramatisk och pulserande drabbning denna vackra onsdagskväll. Vi är glada för poängen och att vi alltjämt är obesegrade men det hade såklart varit mumma för en hankatt och en solsemester på Mallorca med ett sent segermål. Nu väntar Kristi Flygare, spelledig helg och tid att slicka såren. Vi är Ysby. Vi kommer tillbaka. Kämpa! Herrlaget 0kommentarer

Total hybris

Kornhult en lördag. Strålande solsken, varmt som attan. Gott om publik och gott om såväl kaffekoppar som ölflaskor ej inhandlade på Systembolaget. YBK obesegrat men livrädda för KHFF med skyttekungen alla kategorier Fredrik Junefalk och den obehaglige, duktige, jobbige och spydige Jesper Öhrn på topp. Trodde vi. Junefalk hade ont i ryggen och Jesper spelade mittback. Vi pustade ut när vi såg laguppställningen och vandrade ut för att försöka få något med oss i Skogsderbyt. Det tog en minut sen rörde YBK bollen för första gången och två sekunder senare ledde vi. Hjelm och Thoren är vassa, snabba och rörliga och tillsammans fixade de välbehövlig ledning. KHFF manade på och tryckte framåt. Deras strategi var lika enkel som tydlig. Lägg alla – ALLA – bollar mot motståndarnas mål. Frispark från halva plan – skicka den mot mål. Inläggsläge från 45 meter – skicka den mot mål. YBK med Svensson, söte Westesson och Axelsson i mittlåset nickade undan allt och det som slapp förbi togs tryggt omhand av säsongsdebuterande Börjesson. Nämnde Börjesson är målvakt som bär glasögon under match. Känns inte helt tryggt. När han bad om en keps efter fyra minuter och vi inte hade någon, bad jag en i publiken att låna ut sina solbrillor, men vare sig ägaren av dessa Rayban eller Börjesson själv uppskattade tilltaget. Hemmalaget ägde lite mer av spelet men YBK hade kontroll. Andra målet kom efter att Adam smekt en passning lika mjukt som en katthona smeker sina ungar. Millimeterprecision, tajming som fått Loreen att verka tondöv och vackert som en solnedgång över öknen i Somalia. Därefter bytte matchen karaktär helt och hållet. KHFF var desperata och gick framåt medan YBK spelade lugnt och kontrollerat. Men främst av allt spelades det fotboll med händerna. Under första halvlek kastades det 432 inkast. Spelarna i respektive lag skydde den flera tusen kvadratmeter stora planen lika häftigt som Jimmy Åkesson skyr Babsan i underkläder och Tiger Woods skyr ruffen. Det var som om området utanför planen var magnetiskt och bollen i sig en jättemagnet. Effektiv speltid i första halvlek mättes till 9 minuter och 30 sekunder. Övrig tid (34 minuter och 30 sekunder för alla er födda senare än 1999) befann sig bollen utanför planen. En tänkbar regeländring hade varit sarg. Inte en liten bandysarg utan mer något liknande Berlinmuren. Underhållningsvärdet med andra ord tämligen begränsat. I paus var allt vi pratade om att INTE släppa till något första tio minuterna. Och det gjorde vi inte heller. Ett defensivt byte och in med Olek och sen stängde vi igen. KHFF försökte men kom aldrig nära och istället var det våra kontringar som höll på att resultera. Det stod dock 2-0 fram till sista kvarten och andas ut kunde vi först när Rasmus Liedman sänkte trean bakom ett håglöst hemmaförsvar. Vi jublade och sjöng vår dänga. Thoren gav dagens pris till Emil Axelsson som matchens lirare. Axelssons panna var förmodligen den kroppsdel som rört bollen flest gånger av alla tillgängliga kroppsdelar på hela planen och ölen värd 1599kr i sin Specialutgåva slukades direkt av den halte, skadade men galet tappre Axelsson. Jesper Öhrn vilade med en Loka och undertecknad tykade sig lite mot den för dagen förlorande legendaren. Frågan ”har du fått kontorstjänst”? Uppskattades inte men vem vet – kanske är det ombytta roller i höst. Segern var rättvis men inte självklar. Vi är alltjämt obesegrade och fattar själva inte riktigt hur det gått till. Glada som laxar, dryga som Djurgårdare och med total hybris. Någon dag tar det såklart slut (Genevad/Veinge ser läskiga ut…hoppas de har många skadade på onsdag) men just idag var inte den dagen. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Seger mot Walldia för vältränade YBK

Manfallet var avsevärt inför derbyt mot luriga Walldia. Westesson, Fransson, Liedman jr m.fl. saknades inför drabbningen. Dessutom tvingades coach Nilsson utgå med feber och rusande puls. Inför matchen hade vi stor respekt för motståndet. Ramadani är halast i Halland, Wyke vesselsnabb och Johnsson ett fyrtorn. Vi fokuserade på att vinna kamper, kämpa, slita, vara aggressiva och snabba. Förmodligen var det tidernas sämsta instruktioner. Walldia var bättre på allt. Och vi sög. Vårt närkampsspel totalt obefintligt. Passningstempot så långsamt att lagledare Gabriel hann gå och hämta fyra västar, beställa en kaffe och hämta en halsduk i bilen innan vi hunnit spela bollen från en sida till den andra. Om vi före pratade om att vara intensiva så var vi i realiteten lika aktiva som en komapatient. Om vi före såg oss som hårt kämpande, effektiva fotbollsspelare så var vi på planen mer lika småflickor som försiktigt tassar runt på en sommaräng med fokus på att hitta en krokus på marken utan att smutsa ner sina magnecylvita klänningar. Emil Axelsson var undantaget. Emil sprang, tacklade, kastade sig, gick på förstabollen och när ingen jävel gick på andrabollen gick han på den också. Ett tag var han som Elton Johns Rocket Man – den mest ensamme människan i hela universum. Walldianerna var inte sena att nyttja hemmalagets passivitet. Axelsson vann en höjdduell. Bollen landade gulligt i mitten och resterande YBK:are tittade på den, försökte räkna ut hur den skulle studsa och hann dessutom med att spana in bröllopsparet som anlände till bygdegården bredvid. Walldianerna däremot sprang fram till bollen och klappade iväg den mot ivrige Ramadani. Denne fällde ut sin jättearm och höll undan en flängande Svensson. Löpte som Indiana Jones på väg på mot skatten och placerade rättvist in ledningsmålet bakom Davidsson i kassen. Pausvilan kom som en välsignelse. Vi var tacksamma över att bara ligga under med ett och extremt missnöjda. Jag funderade på någon form av konstruktiv kritik, kanske någon taktisk förändring men kom på att jag inte hade kompetensen till något av det. Istället blev pausens instruktioner riktigt enkla. Lite som nyheterna på Klartext i P3. ”Gör något för helvete. Spring. Titta inte på bolljäveln, försökt ta den istället. Sparka ner någon. Gör vad fan som helst. Bara det händer något. Jaga de jävlarna”. Riktigt högklassigt halvtidssnack måste jag säga. Innehåller både djup, filosofi och fotbollskunnande. Men det blev i alla fall inte sämre. Vi började jaga. Vi var inte bra men vi började springa. Stressa, gå in i kamper och agera. Dessutom bytte vi. In med Leffe (som är Syrian vilket man hör på namnet), in med Olek (som kommer från Ukraina) och in med Jimmy (som äger en bondgård) och dessa tre tillsammans började gruffla, gräva, springa, slita och nöta ner motståndet. Det var inte vackert på något sätt men vi kom in i det. Innan förlösningen skulle dock Filip Svensson genomföra tidernas vackraste fotbollsinats. Maradonas solo mot England kan slänga sig i väggen. Zidanes volley i CL är ingenting och Brolins kasse mot Rumänien är pinsam att ens jämföra med Svenssons insats. Återigen kom Ramadani löpande. Återigen var Svensson motståndare, nu tillsammans med Unosson. Ramadani är lurig som en sköka i natten och vände motsols. Unosson försvann. Svensson kastade sig framåt men Ramadani stannade upp och lurade iväg Svensson. Helt ensam med målet från tre meters håll räknade Walldia, jag, publiken, påven och hela jävla världen hem tvåan. Men inte Svensson. Likt Houdini (alla ni från Hasslöv får nog googla det) snärjde sig Svensson loss. Liggandes och uträknad lyckades han snurra runt och studsa upp tillräckligt högt för att få lite kraft i överkroppen. Med urstark bål vände han i luften och ”rygghoppade” till en gång. Ramadanis skott täcktes bort och ingen trodde sina ögon. Ramadani själv stirrade på Svensson men var till sist tvungen att gratulera honom för hans vackra insats. Vi levde alltjämt och fortsatte jaga. Och så kom målet. William bökade in den. Ett av de fulare målen som någonsin gjorts. Därefter kom Adam Thoren loss och bökade in ännu ett mål. Precis lika fult. Och när man trodde att det inte kunde bli fulare så snubblade Olek sig fram med absolut noll kontroll på vare sig kropp eller boll och skeppade in bollen mot mål. Där fanns Adam som likt en boaorm slingrade sig runt sin försvarare och på något sätt lyckades få en kroppsdel på bollen så att 3-1 var ett faktum. Strax därefter gjorde vi vårt fjärde felaktiga inkast och domare Ström gav åter bollen till Walldia vars kapten vuxet lät meddela att vi borde träna på att kasta inkast. Svensson flinade lätt och lät meddela samma kapten att han kanske borde träna. Matchen var slut. Walldia tyckte vi var dåliga men vi bryr oss sällan. Ibland vinner man och ibland förlorar man. Vi sjöng. Adam fick Cider och Ginger Beer som present för sina mål och sitt slit. Ivarsson meddelade att han spelade 3-0 i matchen och än så länge är YBK obesegrat. Den såg man inte komma. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Valborg, derby och serieledning

Derbyt med stort D. Dagen som får Jimmy Ivarsson att vakna med ståpäls på armarna. Matchen som får man ur huse i hela Ränneslöv och hela Ysby. Ränneslöv mot YBK är känslor, arga gubbar i publiken, kamp, blod, svett och tårar. Just denna säsong dessutom lite extra kryddstarkt med tanke på att matchen spelades på Valborgsmässoafton och att båda lagen var obesegrade fram till avspark. Seger skulle innebära serieledning. Det var premissen. Aprils sista andetag. Såklart kallt. Bucklig plan. Alla Ränneslövare minst två meter långa och 95 kilo muskler tunga. Vi är något mindre. Vår bäste huvudspelare är 172 cm lång och 36 år gammal. Vår kortaste spelare spelar i barnmatchställ. Planen var enkel. Vik för helvete inte ner er! In med Axelsson på mitten för att möta Ränneslövs stål med ännu mer stål. Fransson i backlinjen för att hålla koll på Vedin och fram med Rasmus för att skapa magi längre upp i planen. Hemmalaget spelade precis som förutspått. De slog långt. Öste på med folk i boxen och tacklade på precis allt som rörde sig. Men – det är inte alltid det händer – just idag var vår matchplan 100%. Bollen bakom Ränneslövs stora men långsamma backlinje och väl där bakom hade Otto, William och Rasmus gång på gång lekstuga. På mitten var Axelsson lika effektiv som en fjärde vaccindos och Simon Svanberg kompletterade med löpningar, tacklingar och vilja. YBK satte ettan efter 24 minuter och där och då kändes det ytterst viktigt. Hemmalaget var nu tvungna att kliva på och det skulle gynna oss. Spelet blev än mer intensivt. Tacklingar och satsningar med full kraft och mindre kontroll duggade tätt. Riktigt hetsigt blev det när en Ränneslövare långt efter avslutad situation fick för sig att sparka stenhårt på en liggande Otto Nilsson. Domaren tittade såklart mot bollen som var 200 meter därifrån och tilltaget som utanför ICA gett minst dagsböter blev vare sig straffat med rött kort eller frispark. Otto fick linka ut men YBK körde på. Gång efter gång sköljde vi över hemmalaget som dock stack emellan med fint inläggsspel och nickförsök. En hemmaspelare lyckades skjuta över från två decimeters håll efter en tilltrasslad situation men det var i halvlekens sista sekund och dessförinnan hade YBK redan gjort två mål till. När visslan löd för paus var ställningen alltså tre noll till bortalaget. Axelsson förvarnade om ett tidigt byte pga ömmande baksidor och Otto haltade likt Ringaren i Notre Dame men vill göra ett försök till. Nu gällde det bara att stå emot. Och det fick vi göra. Hemmalaget kastade allt mot mål och rusade likt rabiessmittade vargar mot boll och mål. I YBK rådde det kaos. Alla bytte med alla. Ivarsson gick in, gick ut och gick in igen. Jafar värmde upp på planen och Leffe blödde som en slaktad gris ur munnen efter en närkamp. Till sist visste jag inte vem som spelade var på planen och när inbytte Olek frågade vilken position han skulle ta vände jag mig om och åt en ost som min dotter kommit med. Med mod, kyla, vilja och stabil organisation höll vi undan. När domaren blåste av hade vi faktiskt gjort ytterligare ett mål men domaren valde att ge Ränneslövs minst sagt stabile målvakt frispark efter en nickduell mot en gulklädd som väger 46 kilo före frukost. Vi jublade som dårar. Bortapubliken applåderade och mitt i fiendeland slog vi vår kullerbytta. Vi sjöng så det dånade i omklädningsrummet och flinade lite gött åt Adam som delade ut dagens pris (ett paket dill från Azorerna och en Polsk öl) till Rasmus med orden ”du kämpade bra”. Ivarsson körde hem mysandes och nynnandes på en låt om hur Ränneslöv inte fick fiber förrän 2003 och Filip Svensson tog tag i kvällens festligheter som väntar på Munkavallen. Efter tre matcher toppar YBK tabellen och svävar såklart iväg fullständigt. I omklädningsrummet lovade Kasper Persson plötsligt att göra comeback och allt som allt blev Valborg 2023 ganska hyfsad. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Fredag i Sennan och livet leker

Om man dragit av sitt korsband, fyllt 45 år och bor fint vid havet så finns det massor av bra sätt att fira in fredagen. Man kan vara hemma och njuta av utsikt, vin och familjemys. Man kan ta en promenad till det lokala haket och beställa in en flaska Cava och dela på en alldeles för dyr Moulefrittes eller så kan man helt enkelt dra på sig mjukisbyxor och dunka ner i soffan. Eller så skiter man helt sonika i allt dylikt och åker iväg till Sennans idrottsplats för att coacha Ysby BK i en bortamatch i glamorösa division sex. Välpumpade bollar, fint väder, trevlig idrottsplats och ett motståndarlag som alltid bjuder upp till kamp. YBK kom med seger i ryggen, Oscar Liedman skadad, Axelsson kroniskt sjuk, Olek hemma med nyfödda Emma, coach Karlsson halt, Unosson med vätska i knäet och Fransson blandandes drinkar sakandes alla men oavsett vad var det en stark elva som äntrade planen 18.30 denna fantastiska fredag. Och så var det planen. Det var utan tvekan den sämsta planen jag någonsin skådat. Att spela fotboll på den var lika dumt som att leka tagen på ett minfält i Korea, låta Ulf Kristersson spela center i NBA eller skjutsa en dömd mördare till tandläkaren. Hur som haver. Lika för alla. I Ysby lipar vi aldrig och matchen kunde börja. Det böljade fram och tillbaka. Intensivt. Mycket tacklingar och många närkamper. Vi vann inte en enda. Målchanser åt båda hållen och mysigt väder. Sennan tog ledningen. Fint anfall med inlägg mot bortre stolpen. Vår vänsterback Layth al Masri är 162 centimeter lång och egentligen anfallare. Motståndaren 192 centimeter lång och egentligen asfaltsläggare. Något ojämn höjdduell och ledning för hemmalaget. Därefter kom tvåan. YBK:s försvarsspel var lika förvirrat som en randoms tiktokskadad gymnasielevs världsuppfattning och tvåmålsledningen var ett faktum. Inte helt rättvist men inte heller ologiskt eftersom vi knappt vann en närkamp och än mindre lyckades komma rätt på något av de 200 inlägg som svingades in mot Sennankassen. Lyckligtvis för oss kom reduceringen några minuter före paus. Adam skeppade in bollen på volley och lite hopp tändes för ett allt mer frustrerat YBK. Paussnacket var kort och koncist. Vi är bättre. Vi är yngre. Vi kommer orka. De kommer behöva respirator. Kör på för helvete. Och det gjorde vi. Andra halvlek var spel mot ett mål. Gång på gång sköljde vi över motståndet. Jafar missade öppet mål, Liedman sköt som en galning, Otto jagade som en besatt och William sprang på allt. Till sist kom målet. Otto Nilsson. En legend. Frispark. Stenhårt. Bortre krysset. Kvitterat. Sennan gick på knäna. Vi gick på amfetamin. Lindberg i Sennan stod emot. Sveriges mest heroiske mittback. Ensam krigade han mot YBK:s kollektiva anfallsförsök. Ett enmansförsvar starkt som Berlinmuren. Till sist skickade han William i marken och YBK fick ny frispark. Bollen studsade runt och YBK fick börja om. Till sist landade den hos Rasmus Liedman – vår vänsterfotade gud med en passningsfot lika len som en nyvaxad Mums Zelmerlöf. Rasmus avancerade. Tiden stod stilla. Rasmus avlossade. Ett avslut lika taffligt som ett försök till femitreragg. Men lyckans gudar log mot YBK – ta mej fan på tiden – bollen styrdes på en kastande försvarare in i kassen. Mål. Matchen slut. Seger. Rättvist. Ack så hårt det satt åt. Segersång. Westesson skickade priset som matchens lirare (jordgubbar från Provence för 1900kr kilot och en limited edition Vanilla Coke) till Adam Thoren som återuppstått från de döda och bidrar med löpmeter, assist och mål. Sex poäng på två matcher och en inledning av serien som vi aldrig varit med om tidigare. Vi vet inte vad vi ska tro men å andra sidan är vi inga direkt akademiska typer som spenderar timmar med att reflektera över resultat, prestation och livet. Vinner vi är vi glada. Förlorar vi är vi inte lika glada (och dricker mer öl). Ny vecka. Derby mot Ränneslöv väntar. De är hypade, stora, starka och riktigt självsäkra. Vi är underdogs, lite fina i kanten och riktigt obehagliga att möta. Dessutom är vi löpstarka, ettriga och vägrar oavsett skit som kastas mot oss att lägga oss ner att dö. Kämpa Ysby! Herrlaget 0kommentarer

Visa fler nyheter