Välspelad men målsnål ledarmatch på Studan

Det är en påtagligt ledbruten P07-ledare som idag sätter sig vid tangentbordet för att summera tankarna efter gårdagens workshop och ledarmatch i UNIKs Ungdomssektion. Vi började eftermiddagen med att bandydocenten ledde en diskussion på ämnet ”bandyteori för bandyteoretiker”. Klubblokalen fylldes snabbt med bulldoft, kaffeputter och djupsinniga analyser av halvor, styren, kilar, säckar och urvändningar.

Efter ett par timmars torrsim var det så dags att snöra på sig skrillorna och bege sig ut på isen för att försöka översätta de nyvunna teoretiska insikterna till praktiska färdigheter. Röda och blåa tröjor delades rättvist mellan de förväntansfulla spelarna, men eftersom damerna i sällskapet gnällde över att de blåa tröjorna luktade rutten skunk var plötsligt de röda spelarna i numerärt överläge. Efter att ett par övergångar i sista minuten signerats på isen kunde vi i alla fall ställa upp med två lag med åtta utespelare var (kan vara bästa uppslutningen på många år i dessa sammanhang – Kul!).

Bandykulchefen som dagen till ära höll till på sydligare breddgrader, hade skickat med strikta order om att lagen denna gång skulle formera sig ordentligt med uttalade positioner för samtliga spelare. Själv hamnade jag på vänsterhalven och satte genast igång med att köra lite snygga halvsvängar nere vid egen kortlinje. Matchen kom igång och båda lagen satsade hårt på defensiven, och framför allt de blå satte styrspelet på mitten med stor precision och tajming. Även om firma Bergkvist/Wallin i röda laget utmanade gång på gång på sin högerkant var det tufft för något av lagen att komma fram till några högoktaniga målchanser.

På något oförklarligt sätt lyckades till slut ett par rödtröjade skridskofantomer trixa sig förbi den blåa försvarslinjen och matchens första (och skulle det visa sig, enda) mål var ett faktum. Själv höll jag hårt på defensiven på min vänsterkant (eftersom jag bara någon timme tidigare stått och predikat om vikten av att som halv ta sitt ansvar i försvaret), men nu kände jag att det var dags att trycka upp och hjälpa till framåt lite också. Men det skulle jag ju inte ha gjort – vad jag glömde i hastigheten var att jag just åkt skridskor i 25 minuter och inte hade ett uns mer syre i benmusklerna. När jag stormade fram på min kant mötte jag direkt ett enmansstyr i form av en säkggprydd Korpåsare. Inga problem, bara att vända ur tänkte jag och gjorde en snygg bandysväng ut mot kanten… trodde jag. Det var bara det att nervsignalerna från hjärnan inte nådde längre än till axlarna, så fötter och skridskor fortsatte obönhörligt rakt framåt med bolltapp (och en stukad ära) som följd.

En kort stund senare blåste domaren av för välbehövlig halvtidsvila och vi skärpte taktiken genom att flytta runt på samtliga positioner (den klassiska ”hela havet stormar manövern”). Själv fick jag flytta in ett steg i banan och hamnade på backen i stället. Röda laget fortsatte att äga mycket boll och försöka komma förbi på kanterna. På vår vänstra flank hade vi gott stöd av en viss LAIK-fostrad P10-ledare som klev ner och agerade både mittfältare, back och halv när vi övriga inte skötte oss som vi borde i försvaret. De rödas spelövertag kunde för övrigt till stor del härledas till en inlånad ”riktig” bandyspelare i form av Wacker Junior som på egen hand lyckades luckra upp det blåa mittförsvaret. Dock stod en omutbar blå libero (till vardags körandes ambulans) och avstyrde alla målchanser tryggt och säkert.

Sista tio minuterna gjorde de blåa hjältarna en rejäl forcering för att försöka trycka in en kvitteringsboll. De röda svarade med att sjunka djupt med försvaret och försvara målet med näbbar och klor. Vid ett par tillfällen var blå anfallare på väg igenom, men blev bryskt nedriven i straffområdet. Blåa laget ropade så klart efter givna straffar men från domaren hördes inte ett ljud. Troligen hade han somnat eller kört ner i någon vak, eller så hade han helt enkelt glömt pipan i omklädningsrummet. En viss röd härförare erkände efter matchen att det kanske gått lite väl hett till där och att ”hornen växer ut lite när det blir match” (som om vi inte redan viste det…).

Sammantaget en ovanligt organiserad och välspelad ledarmatch (speciellt då defensivt). Och ett riktigt slutkört gäng som tog igen sig i omklädningsrummet efteråt. Efter dusch och ombyte gick en tapper skara vidare för ”After Skate”, medan övriga begav sig hemåt för att slicka såren efter dusten. Denna vinters sista ledarmatch är för övrigt planerad till söndagen den 8e mars (boka redan nu in den i kalendern).

Robert Ekblom Utbildningsansvarig