Tack för allt, William Lundh!

Efter vårt historiska år i Handbollsallsvenskan är det dags att tacka William Lundh för hans insatser i Enköping HF röda tröja. William kom till oss inför säsongen och blev snabbt en viktig del av laget. Under sitt år i föreningen har han inte bara varit vår målspruta och skyttekung, utan också bidragit med energi, glädje och en härlig personlighet som satt avtryck både på och utanför planen. Vi är självklart ledsna över att säga hej då efter bara en säsong, men samtidigt stolta över att ha haft William som en del av laget under detta historiska år för föreningen. Nu väntar nya utmaningar när han väljer att fortsätta sin resa i HK Aranäs. Så här säger William Lundh själv om tiden i Enköping HF: "Det ska självklart bli tråkigt att lämna Enköping, en fantastisk förening och ett riktigt gött gäng som jag har fått chansen att vara del av. EHF har för min egen del gett mig en ordentlig nytändning till handbollen och lite därför jag kände att lämna för fortsatt spel i allsvenskan var det rätta valet för mig nu. Den här säsongen blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men jag själv är ändå väldigt tacksam för den!" Vi tackar William för alla mål, hans engagemang och den passion han visat under året i våra röda färger – och önskar honom stort lycka till framöver. Tack för allt, William! Herr 0kommentarer

Matchreferat: GF Kroppskultur borta

Det blev en riktig handbollsfest när vi under helgen reste till Uddevalla för bortamötet mot GF Kroppskultur. Med närmare 2000 personer på läktarna, öltält utanför arenan, trummor som ekade och en inramning som verkligen andades handbollsglädje, bjöds vi in till ett arrangemang av högsta klass. Från första stund kände man att det här skulle bli något extra och vi ville verkligen visa publiken att vi var ett lag att räkna med. Vi kom till matchen med en tydlig matchplan och valde att testa en helt ny spelstil defensivt med två punktmarkeringar för att plocka bort deras två främsta hot. Och det fungerade. I första halvlek störde vi Kroppskultur ordentligt och gjorde det svårt för dem att få flyt i sitt spel. Hade vi bara vårdat bollen bättre och undvikit några av de bolltapp som smög sig in, hade vi mycket väl kunnat gå till pausvila i ledning istället för underläge 17–13. Bakåt stod Melvin Gustafsson för en stark första halvlek mellan stolparna och gav oss chansen att hela tiden vara med i matchen. Känslan var tydlig, vi var verkligen där och krigade. I halvtidssnacket var budskapet enkelt: fortsätt göra jobbet. Vi visste att hemmalaget skulle försöka förändra något för att få fart på sin offensiv, och vårt fokus låg på att minska misstagen, spela tydligare och fortsätta stå upp i kampen. Tyvärr fick vi en tung start på den andra halvleken. Kroppskultur gick snabbt ifrån till 24–16 och där stängdes matchen i praktiken. De första tio minuterna efter paus var vi inte riktigt med, och därefter kunde hemmalaget kontrollera tempot. De gick även över till 7–6-spel vilket gav dem flera enkla mål, samtidigt som vi hade det tufft både i försvarsspelet och med målvaktsräddningarna. Bolltappen fortsatte dessutom att straffa oss, inte minst genom några svåra och ibland märkliga inspel till mittsex. Samtidigt ska det sägas, vi mötte seriens kanske formstarkaste lag, ett lag som gått som tåget hela säsongen. Vi visste att det skulle bli en rejält tuff uppgift, särskilt i den här fantastiska handbollsinramningen. Framåt stod Ludwig Isegren, Samuel Dahlin, William Lund och Joel Eneroth för merparten av våra mål. William Lund utsågs dessutom till matchens lirare igen, man börjar nästan tappa räkningen på hur många gånger det blivit nu. Well done! Melvin Gustafsson ska lyftas för sin första halvlek i målet, medan det blev betydligt svårare för våra målvakter efter paus när hemmalaget fick upp tempot. Trots förlusten med 39–28 åker vi ändå hem från Uddevalla med en helt okej känsla. Det fanns mycket som var bra, mycket att bygga vidare på, och lärdomar att ta med oss framåt. Nästa helg väntar ny bortamatch när vi reser till Tyresö. Vi ses där! Herr 0kommentarer

Matchreferat; H43 Lund hemma

Hemmamatch mot H43 Lund slutade med förlust 27–34, efter 13–19 i halvtid. En sådan där match som ändå lämnar fler nyanser än vad siffrorna kanske visar. Den här gången upplevde jag matchen på lite ovanligt håll. Medan killarna kämpade hemma i hallen befann jag mig själv uppe i Dalarna och följde allt via Handboll Play. Det gör något med känslorna, pulsen från bänken, ljudet från hallen och energin runt laget går inte riktigt att ersätta genom en skärm. Därför får också mycket av orden efter matchen komma från spelarna själva, från dem som faktiskt stod mitt i det. Och deras bild är ganska samstämmig. Vi är absolut med i matchen första 20 minuterna. Vi spelar med tålamod, kommer till bra lägen och håller oss till det vi pratat om inför avkast. Men där någonstans hittar H43 ett litet momentum. Vi får inte riktigt de spelstoppen vi söker, och mot ett lag som H43 går det fort när chanserna kommer. Några snabba mål skapar ett avstånd som de sedan lyckas förvalta resten av matchen. Det blev egentligen aldrig riktigt nerv igen efter paus. Vi jobbar oss in bättre defensivt i andra halvlek, men avståndet blir för stort för att hota fullt ut. Melvin Gustafson beskrev känslan efteråt på ett sätt som fångar matchbilden bra. Han menar att insatsen över 60 minuter ändå är stabil, men att bristen på spelstopp i första halvlek gjorde att H43 fick för enkla vägar till avslut. I den andra halvleken sitter försvarsspelet betydligt bättre, vilket också gav laget en tryggare känsla och ett mer fungerande anfallsspel. Matchens lirare blev William Lund, som tillsammans med Samuel Dahlin stod för fem mål vardera. Gustav Boren och Philip Tikas fyllde på med fyra mål var och bidrog starkt i offensiven. William själv lyfter framför allt laginsatsen: Han tycker att laget genomför matchplanen på ett bra sätt och att anfallsspelet i första halvlek skapar många riktigt fina möjligheter. Skillnaden blir att H43 målvakt står för flera avancerade räddningar, vilket gör att gästerna kan rycka innan paus. I andra halvlek sitter försvarsspelet bättre, men samtidigt blir det lite tyngre framåt. Trots förlusten är känslan ändå relativt god, prestationen finns där, även om resultatet inte gör det. Och kanske är det just där vi landar. Det finns matcher där allt känns fel. Det här var inte en sådan. Snarare en kväll där ett starkt motstånd fick ett övertag under tio minuter, och sedan höll det hela vägen. Från Dalarna såg jag ett lag som fortsätter arbeta, fortsätter tro på det vi gör och aldrig slutar försöka ta sig tillbaka in i matchen. Det är en känsla som är svår att fånga i statistik, men lätt att känna igen när man följer gruppen över tid. Nu stänger vi den här matchen och blickar framåt tillsammans. Herr 0kommentarer

Matchreferat; HK Aranäs borta

I vanliga fall brukar jag skriva om en bra träningsvecka, om förberedelser som sitter där de ska och om ett lag som gått igenom varje detalj tillsammans. Så var det inte den här gången. En träning. Femtio procent av laget borta. Sex spelare saknades från det ordinarie matchlaget. Vi satte oss på bussen med elva utespelare, två målvakter – varav en inlånad från U-laget – och en känsla som nog smög sig på oss alla någon gång under veckan: det här kommer bli tufft. Och tufft blev det borta mot HK Aranäs i Allsvenskan. Redan innan avkast bestämde vi oss. Vi byter spelsystem. Vi spelar 7–6 hela matchen. Inget vi brukar göra. Inget som alltid är vackert. Kanske till och med tråkigt, skulle vissa säga. Men ibland handlar det inte om vad man vill – utan om vad man måste göra. När vi klev ut på planen märktes något speciellt. Det var som att killarna hade släppt alla förväntningar. Alla “tänk om”. Alla “borde”. Vi gick ut för att spela så bra vi kunde – och hoppas att det skulle bära. Tränare Adam var tydlig: Fokus på försvar. Tålamod. Och det visade vi. I paus stod det 18–14. Vi var med. Inte perfekta – men med. Lite slarv här och där. Aranäs fick många straffar. Några mål i öppen kasse när vi spelade sju mot sex. Sånt händer, särskilt när man vågar. Men det fanns också perioder där vi verkligen fick matchbilden dit vi ville. Där vårt tålamod och vårt försvarsspel gjorde att Aranäs tappade rytmen. De blev frustrerade. De blev stillastående. Vid ett tillfälle kokade det över så pass att deras tränare skrek från bänken och till slut fick syna det gula kortet. Det säger något. Vi var inte bara där för att överleva – vi påverkade matchen. Vi störde dem. Vi fick dem att se mänskliga ut. Matchen slutade 38–30. En förlust på pappret. Halvtid 18–14. Men känslan efteråt var något helt annat än bara siffror. Vi var med så gott som hela matchen. Vi krigade med det vi hade. Vi höll oss till planen. Och även om man aldrig är nöjd med en förlust, så var det här ett helt annat lag än i matchen innan mot Tumba. Ett lag som tog ansvar. Ett lag som stod upp för varandra. Samuel Dahlin gjorde kanske sin bästa match för säsongen. Han sköt som ett odjur och landade på nio mål – fullt välförtjänt utsedd till matchens lirare. Gustav Wedholm gör också en stark insats och bidrar med stabilitet när det behövs som mest. Men det stannar inte där. Alla ska ha applåder. Filip Andersson gör sin debut i målet och kliver in utan att tveka. Några räddningar direkt. Mod. Närvaro. Glädje. Sånt smittar. Och sånt bygger lag. Det var inte veckan vi ville ha. Inte förutsättningarna vi önskade. Inte resultatet vi siktade på. Men det var ett lag som växte. Nästa helg väntar H43 Lund hemma. Vi ses i borgen. Herr 0kommentarer

Matchreferat; Tumba hemma

Det här var en kväll som gör ont på riktigt. Hemma mot IFK Tumba gör vi vår kanske sämsta insats för säsongen, och det är svårt att förstå hur det kan bli så när så mycket kändes rätt innan. Uppvärmningen var bra, känslan i laget var bättre än på länge och det fanns inget som tydde på det som skulle komma. Ändå är vi aldrig riktigt där när matchen drar igång. Redan efter tio minuter känns det som att matchen nästan är avgjord. Vi kommer snett in, får jaga direkt och även om vi lyckas hitta en bättre period innan paus, där vi visar att det faktiskt finns något i oss, så räcker det inte. Halvtidssiffrorna 11–17 ger ett visst hopp, men det försvinner snabbt. Efter paus är vi tillbaka i samma mönster igen och matchen rinner oss helt ur händerna. Det som gör det extra tungt är jämförelsen. Borta mot Tumba var vi med hela vägen och förlorade knappt, med några få mål. Nu skiljer det fjorton bollar. 23–37 hemma. Det är siffror som svider. Deras målvakt ska ha stor beröm, han var riktigt bra, men samtidigt kan vi inte komma ifrån vår egen verklighet – vi har svårt att göra mål och det har följt oss under hela säsongen. Vi har ofta sagt att vi blickar vidare mot nästa match. Det har blivit ett återkommande mantra i år. Men kanske är det inte det vi behöver just nu. Kanske behöver vi istället stanna upp och verkligen reflektera över varför det blir så här, för det här är inte första gången vi hamnar i de här plumparna, och det är något vi måste våga ta ansvar för. Individuellt fanns det ändå ljusglimtar. Axel Abrahamsson utsågs till matchens lirare, Ludwig Isegren till matchens försvarare och våra bästa målskyttar för kvällen var William Lund, Axel Abrahamsson och Samuel Dahlin. De insatserna betyder något, även när helheten brister. Nu är det också klart. Vi åker ur och nästa säsong väntar division 1. Det gör ont att skriva, men det är verkligheten. Samtidigt är det här också början på något nytt. Vi går in i den period alla lag hamnar i, där truppen byggs om och framtiden formas. Vilka som vill fortsätta resan och vilka som väljer en annan väg återstår att se. När allt är klart kommer kontrakten som vanligt att presenteras på Instagram, så håll utkik där. Det här laget är mer än en match och mer än en säsong. Just nu känns det tungt, tomt och uppgivet – men kärleken finns kvar, och den är ärlig. Och ibland är det precis där man måste börja om. Herr 0kommentarer

Visa fler nyheter