Matchreferat: HK Torslanda borta

Sen bortamatch mot HK Torslanda, ett lag vi haft det riktigt tufft mot tidigare, inte minst senast när de gästade oss hemma. Ändå åker vi ner med en bra känsla. Träningarna inför matchen har varit fina, fokuserade och intensiva, och det fanns något i gruppen som kändes rätt. En tro på det vi gör och på att vi tagit steg sedan sist. När matchen blåses igång får vi också kvitto på det. Vi startar bra, spelar med mod och fart, och efter nio minuter leder vi med 4–6. Där och då känns det som att vi är med på riktigt. Vi gör det vi pratat om, vi är där mentalt, och allt känns möjligt.

Men sen… ja, vad fan sker egentligen. Det är svårt att beskriva med ord hur matchen bara glider oss ur händerna. Torslanda gör 14 mål i rad. Fjorton. Vi gör noll. Det är en sådan period som gör ont långt efter slutsignalen. Jag vet inte hur jag ska formulera mig, för det här var ärligt talat förnedrande. Vi försöker bryta mönstret, byter spelare, roterar, tar timeouter, men ingenting hjälper. De som kommer in från bänken i första halvlek bidrar tyvärr inte med något som förändrar bilden. Det som gör mest ont är att det inte ens handlar om att vi blir totalt utspelade i spelet. Vi kommer till bra lägen, vi gör fina saker i anfallsspelet – sådant vi tränat på – men vi skjuter… och skjuter utanför. Jag tror vi har åtta–nio avslut i rad utanför ramen. Inte räddningar, inte stolpar, utan helt enkelt utanför. Nästan så att man hade accepterat det om deras målvakt gjorde världens bästa insats, men nu är det vi själva som sätter krokben för oss.

Halvtid, 20–9. Det är en tung känsla i omklädningsrummet. I pausen är vi ärliga mot varandra. Alla fattar att matchen är förlorad, ingen går runt och lurar sig själv. Men vi pratar om att ändå vinna andra halvlek, att stå upp för oss själva och göra det vi tränat på. Att lämna hallen med någon form av stolthet kvar. Och det gör vi ändå. Andra halvlek är bättre, mer kontrollerad, mer ansvarstagande. Framåt kliver Axel Abrahamsson och Albin Sälling fram och styr spelet på ett bra sätt, och det är skönt att se att några verkligen tar tag i det när det blåser som mest.

Jag vill också lyfta målvakt Hampus Wallin i första halvlek, som faktiskt gör det bra trots att han lämnas väldigt ensam där bak. I andra halvlek kommer Melvin Gustafson in i mål och gör en fantastisk insats. Han radar upp kvalificerade räddningar, gång på gång, och ger laget energi. Fullt rättvist blir han utsedd till matchens lirare i vårt lag, och det är han väl värd.

Slutresultatet skrivs till 34–25, med halvtidssiffrorna 20–9 som säger det mesta om var matchen avgjordes. Enköpings-Posten citerar William Lund efter matchen, och det är svårt att inte känna igen sig i hans ord: ”Det är återigen så att vi faller på våra egna misstag. Vi gör det bra första 10 minuterna och vi kör över dom. Vi får träff på allt, försvar, målvakt och i anfallsspelet. Sen fallerar allting och vi bränner alla lägen vi får. Helt plötsligt kan vi inte spela handboll längre.” För övrigt börjar man nästan undra om det enda telefonnumret Enköpings-Posten har sparat är Williams…..

Men om vi ska vara helt ärliga: ska vi fortsätta ha sådana här perioder kommer den sista delen av säsongen bli väldigt tuff. Vi har flera långa och svåra bortamatcher kvar, och de spelare som ska vara våra ledande spelare gjorde inte sitt jobb i dag. Det går inte att komma ifrån. Samtidigt finns det inget annat val än att gå vidare. Nu väntar lite välbehövligt ”julledigt”, och sedan står serieledarna i Lund på tur – på bortaplan. Det kommer krävas något helt annat av oss då. Vi hörs.

Simon Axelsson Lagledare