Hjärtinfarkten var nära.

Det var inte långt ifrån att hjärtat stannade och man hade blivit liggandes i Bäckebo i onsdags kväll.

Efter tjejerna bytt om och jag gjort av med dom sedvanliga tejprullarna så klev vi ner längs den långa trappan ner till planen.
Det var en taggad trupp, men kanske lite mer nervöst än vanligt på vissa håll.
Vi saknade väldigt många och några av tjejerna fick spela på positioner dom aldrig spelat på förr.

Domaren blåste igång matchen och vi var igång.
Det var stundtals lite rörigt i första. Vi hamnar lite fel i positionerna. Men det kunde vi ganska enkelt styra upp från båset. Dom lyssnade och justerade.
Första ser ganska bra ut.
Vi leder matchen med 2-0 i paus.

När andra startar så har Bäckebos mycket trevliga ledare gjort om lite i laget och det ställer till det för oss. I matchen mellan ledarna så kontrar vi med att ändra om lite själva. Och det ger fin effekt.
Men vi slarvar lite för mycket. Petar lite för mycket. Och Bäckebo gjorde motsatsen.
Med ett par minuter kvar så står det 4-4 på tavlan.
Men som jag sa till tjejerna igår så har dom något som jag beundrar.
Det är så oerhört lätt att hänga med huvudet när man tappar en ledning. Än värre när man tappar ledningen tre gånger.
Men inte dom här tjejerna.
Dom krigar med huvudet högt i 90 minuter oavsett resultat.
Och med minuten kvar så lyckas vi trycka in 5-4.

Vinna stort är kul. Vinna med 5-4 i slutminuten är underbart.

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen.
Det är ett underbart gäng man får äran att försöka leda.

Vi kör vidare...

Henrik Sjöberg-Gustafsson Tränare