Urban Ekström - Passion för fotboll

Han kallas ofta för Mr Sala FF och har gjort så många matcher i klubben att det med största sannolikhet aldrig blir någon som kommer upp i så många. Vi vet att dagens krönikör är trött på det där snacket om meste SFFare. Urban Ekström vill nog helst ha en låg profil runt sin egen person. Ubbe berättar om passionen för fotbollen och hur snabbt passionen kan försvinna när det händer tråkigheter. Här kommer Ubbes krönika Fotboll för mig handlar till mycket stor del om passion och min passion för fotboll har alltid varit djup och innerlig, främst när det handlar om att träna och att spela matcher. Däremot har jag aldrig riktigt fastnat för att se på fotboll live. Det kan ju tyckas märkligt med tanke på att jag mer eller mindre levt fotboll i nästan 40 år – eller så är det just därför. Jag har under alla år endast mäktat med att se två allsvenska matcher live, en handfull landskamper samt ett par matcher utomlands. På tv har jag däremot alltid sett och ser mycket fotboll. Uppväxt med Tipsextra på lördagseftermiddagarna som så många andra. Fastnaglad i soffan med farsan och bröderna samtidigt som morsan servade världens godaste hembakade kanelbullar – hon gör dem fortfarande och de är ännu oslagbara, omtalade och av absolut världsklass. Farsan har lämnat oss, men finns ändå alltid med. Precis som han alltid var med och såg i stort sett alla matcher jag spelade. De matcher han missade var väl egentligen bara då vi var på fotbollsturnén i Ryssland 1989 - man får ha överseende med det. Jag hann inte tacka honom för allt stöd vilket kan göra mig både ledsen och förbannad. Han var verkligen värd det! Så även morsan! Både farsan och morsan var dessutom väldigt aktiva i SFF under mina pojklagsår då de jobbade i klubbens föräldraförening där de bland annat var med och startade upp Julcupen. Det gjordes till och med ett stort reportage om oss i Sala Allehanda någon gång på 80-talet, med rubriken ”Familjen fotboll” eller något liknande. Farsan var tränare för storebrorsans lag, lillbrorsan lirade med P-74, både morsan och farsan i föräldraföreningen och så jag i P-70. Det var fotboll dygnet runt och året om, så visst var rubriken relevant. Jag kan skratta åt det där reportaget när jag tänker på det idag, men det var förbannat pinsamt där och då. Kompisarna tyckte däremot att det var roligt och lät mig givetvis höra ett och annat och de lär väl ta upp det nu igen, men man får bjuda på det. Reportaget visade ändå tydligt på en sak hos oss i villan hemma på Klövervägen – här fanns passionen för fotboll i allmänhet och för Sala FF i synnerhet. Vem gjorde förresten reportaget? Hasse Godén? Bolle kanske? Vilka var det egentligen som skrev i tidningen på den tiden? – man får kolla med Bergwall… Min passion har även hunnit med att få sig rejäla törnar och till och med näst intill dött ut. Sommaren 2011 frågade Tony Mattsson, dåvarande tränaren för A-laget, mig, Micke Andersson och Jonas ”Dala” Dahlqvist om vi ville vara med och fylla upp träningarna under sommaren då det var lite ont om folk. Självklart gjorde vi det – vi älskade ju fotboll alla tre och det passionerat. Något senare samma år slets så plötsligt min passion för fotboll sönder och samman och i ärlighetens namn ville jag inte mycket annat med livet heller. Jag blev uppringd tidigt en morgon och fick beskedet att min närmsta vän Dala avlidit i en trafikolycka. Livet rasade. Efter hand kämpade jag mig tillbaka till fotbollen men den där passionen och elden som brunnit i mig under alla år ville inte riktigt tända igen. Det blev inledningsvis ett styrelseuppdrag och sedan ett par år som assisterande tränare tillsammans med Micke Andersson. Vi hade fantastiskt roligt och det var en ynnest att tillhöra den kompetenta och på alla sätt fantastiska ledarstaben och spelargruppen. I efterhand och med lite perspektiv har jag förstått, och tyvärr kunnat konstatera, att passionen för fotboll tyvärr inte riktigt funnits där till 100 % sedan den där olycksnatten, men däremot fanns en stark känsla av tillhörighet, värme, vänskap och glädje att vara en del av vårt sammanhang med allt vad det innebar. I slutet på augusti förra året orkade jag äntligen åka och besöka Dalas grav för första gången sedan begravningen. Jag har helt enkelt inte mäktat med det tidigare. Saknaden är fortfarande gränslös och på alla plan och jag vet att Dala fattas och är djupt saknad av väldigt många med mig. Det blev en jobbig timme sittandes på stenmuren framför graven ute i Kila, men det var samtidigt bland det skönaste jag gjort. Kanske kan det ha varit starten på att även hitta tillbaka till glädjen och passionen för fotboll igen – jag hoppas verkligen det. Varför blev du kvar i Sala FF? Jag får fortfarande den frågan trots att det är många år sedan jag la mina Copa Mundial på hyllan. Jag brukar svara lite slentrianmässigt att det var mina egna beslut. End of discussion! Givetvis har jag analyserat själv och även diskuterat tillsammans med andra varför varken jag eller andra (med några få undantag) vandrat uppåt i seriesystemet – eller i vart fall gjort ett ärligt försök. Svaret skulle egentligen behöva innehålla ett antal fler parametrar för att spegla verkligheten än bara det slentrianmässiga. Det handlar om egna beslut, förutsättningar, tillhörighet, vägledning, föreningen, samhället, familj, sociala förutsättningar, etc, etc. Listan kan göras lång och infallsvinklarna oräkneliga och en procentuell fördelning mellan dessa parametrar är givetvis skiftande från individ till individ och olika vid olika tidpunkter i livet. Hur mina procent fördelas behåller jag för mig själv. Som sagt – end of discussion! Det jag med säkerhet vet, är att min passion för fotboll byggdes upp och grundlades under pojkåren och jag bugar mig djupt för allt jag fått uppleva i Sala FF och främst då under mina år som pojkspelare under fantastiska ledare och människor som Hans ”Strömstad” Johansson och Anders Lund. Kanske är det den tacksamhet jag känner till dessa ledare och föreningen som är den största anledningen till mina beslut att tacka nej till de erbjudanden jag fått från andra, både mindre och större, klubbar och som fått mig att fatta mina egna beslut att bli kvar i och leva ut min passion för fotboll i Sala FF. Urban "Ubbe" Ekström Herrseniorer 0kommentarer

Vi är fjärderankade av spelsajten

Vill du tjäna 5000:- så får du sätta 1000:-. Ja under förutsättning att vi vinner serien förstås Idag har oddsen kommit frå.n NordicBet som har spel ända ner i division 4. Favoriter är som väntat Ytterhogdal och vi är rankade fyra till ett odds på 5.00 De tror på Bollnäs fortfarande trots att stjärnan Dido lämnat och degraderade Avesta är också topprankade. Vi möter de lagen i de två första omgångarna, spännande. Här har ni oddsen på alla lagen i vår serie. Ytterhogdals IK 3.00 Avesta AIK 4.00 Bollnäs GIF FF 4.00 Sala FF 5.00 Korsnäs IF FK 8.00 Hofors AIF 14.50 Hille IF 14.50 IFK Mora FK 30.00 Iggesunds IK 30.00 Strands IF 35.00 Dala Järna IK 35.00 Rengsjö SK 50.00 Herrseniorer 0kommentarer

Benny Törnqvist - Röd remsa med vit text

OBS! Tänk på fotbollsgymnasiet! Så stod det på min skolbänk utstansad i en gammal DYMO-maskin redan i fjärde klass under min skoltid i Västerås. Jag ser den framför mig än idag. Röd remsa med vit text. Följaktligen har fotbollen sedan dess varit en röd tråd genom mitt 46-åriga liv. Både som spelare under 37 år och de senaste åren även som ledare. Fotbollen har betytt så oerhört mycket för mig och format mig som människa. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig hade fått tillfälle att göra om jag inte tillhört en idrottsförening. Det började med glädjen att vara med kompisar redan på gräsplätten i bostadsområdet i Västerås. Turen att vara i laget som hade målstolparna lite tätare (trädstammar i skogsdungen) gjorde att man kände sig som en vinnare redan från start då det blev betydligt svårare att göra mål där. Jag växte upp i ett förortsområde i utkanten av Västerås med ganska tuff miljö och hade inga tankar överhuvudtaget på att studera vidare eller resa utomlands. Varifrån idéen på fotbollsgymnasiet kom vet jag inte, för jag visste inte vad en gymnasieutbildning var för något. Ingen av mina tre äldre bröder hade nämligen tagit studenten. Men på något sätt så måste jag fått höra att man kunde studera samtidigt som man fick spela fotboll under skoltiden. Nästan som ett fotbollsproffs. Jag tillbringade åtskilliga timmar på Råby IP´s idrottsplats bara för att jag tyckte det var kul att se bollen stå som en strut i målnätet. Ofta tillsammans med pappa som matade inlägg och serverade boll efter boll. Jag minns speciellt en kväll när vi hade klättrat över staketet, jag och pappa, när idrottsplatsen egentligen var stängd. Det var nämligen fredag och avslutning i högstadiet, och jag gick ut 9:e klass. Då kom det ett gäng ungdomar utanför och jag hörde dom säga ”Hur kan ma vara där inne och spela fotboll en sån här kväll?” Ja, det kan man undra. Men det enkla svaret är att det var det jag tyckte var kul och mitt största intresse. Så, varför inte? Fotbollen har gett mig mina grundvärderingar när det gäller hur man är mot varandra, acceptans för olikheter och mitt sociala nätverk. I ett lag är det viktigt att man respekterar varandra och lär sig samarbeta med andra. Det var inom fotbollen jag lärde mig att man duschar efter fysisk aktivitet, vad en deodorant är, bli en självständig person som tar hand om mina saker, packar väskan och håller koll på tider. Fotbollsrörelsen har fostrat mig minst lika mycket som mina föräldrar. Har du försökt sova någon gång på en luftmadrass tillsammans med 23 andra killar i ett trångt klassrum och någon har ätit något som man inte bör äta när man är på cup eller träningsläger med sitt lag? Det lärde mig att ha både öronproppar och näsklämma på packningslistan inför kommande turneringar…. En av höjdpunkterna för mig under året är Sala FF´s veterancup på nyårsafton. Nyårsafton är helig så länge jag kan spela och blir uttagen till Sala FF´s veteranlag. Att åka bort över nyårsafton finns inte, nyårsaktiviteter i min familj planeras utifrån hur spelschemat ser ut. I omklädningsrummet blir det samma gliringar mellan motståndare och lagkamrater som för 17 år sedan. Det enda som skiljer sig åt är några kilon mer per person. Som jag nämnde tidigare så har jag fått uppleva så mycket roliga platser, historier i och runt fotbollen så det skulle räcka till många krönikor. Det bästa 1:april skämt jag någonsin upplevt är under ett träningsläger i Holland under 80-talet med IFK Västerås. När man är på träningsläger befinner man sig i en bubbla som innebär träning-mat-vila-träning-mat-vila och så värst alert i hjärnan är man inte och att ha koll på dagar och datum finns liksom inte. Detta år infann sig 1:april under lägret och ledarstaben meddelade att ”Imorgon tar vi träningsledigt och åker till det stora kända ölbryggeriet i närheten av träningsanläggningen. Vi kommer att få köpa med oss öl till mycket rabatterat pris. Vi samlas i bussen prick kl 8.00 för de som vill följa med”. Jag har aldrig före eller efter detta speciella tillfälle varit med i en spelarbuss där ALLA är i tid och sitter tysta och glada på sina platser. Klockan 8.01 kliver hela ledarstaben in i bussen, lyfter micken och säger i en stämma. ”April April din dumma sill”. Hahahaha, rena lynchstämningen i bussen när det gick upp för alla spelare vad det var för dag. Det var inga glada fotbollskillar som efter att först vägrat att acceptera att det bara var ett skämt, klev ur bussen för att gå in och byta om för ett fyspass istället…. Jag fick även möjlighet att resatill Sovjetunionen under det sena 80-talet. Med IFK Västerås som jag då spelade för mötte vi helt otroligt skickliga ryska fotbollsspelare som kunde spela i ett rasande tempo med bibehållen teknik. Vi fick dessutom spela inför flera tusen åskådare istället för ett par hundra på Arosvallen i Västerås. Varje kväll efter aktiviteter var det kabaré på hotellet och Lambada dansades friskt på dansgolven, varje kväll. Ryska damer kom och slickade mig i öronen, men jag fattade aldrig, ung och oerfaren som jag var, vad de var ute efter. ”Låt mig vara, jag är här för att spela fotboll”. Jag flyttade så småningom till Sala 1994 och började spela för Sala FF. Jag blev väl mottagen direkt och har genom Sala FF och fotbollen i staden fått ett socialt nätverk och umgänge i Sala. Om jag inte hade haft fotbollen skulle det blivit betydligt svårare och tagit mig mycket längre tid att skaffa vänner och bekanta. Jag hoppas i djupet av mitt hjärta att i dessa tider med människor på flykt och andra utanförskap. Oavsett ålder, ursprung, samhällsklass, åsikt eller läggning att dessa personer också får samma möjlighet som jag fick att skaffa mig nya vänner och därigenom få en bra språngbräda in i samhället genom fotbollen. Det börjar komma ikapp mig mer och med ålderns rätt hur viktigt det är för mig att fotboll ska vara glädje och ej prestation. Jag hoppas att jag har lyckats ge det vidare till mina två barn. Naturligtvis vill man räkna mål och resultat, det är ju det fotboll går ut på och är en grundregel, men det får aldrig ta överhanden när vi pratar om utövande i de lägre divisionerna eller ungdomsfotboll där det sociala och kärleken för sporten enligt mig är betydligt viktigare. Bland det bästa jag vet när jag får tillfälle är att bara åka ut till en IP i exempelvis Linköping, Leksand eller Falerum och se på en träning med de minsta ungdomarna, se glädjen och tankarna på annat än fotboll. ”Oj, titta pappa, en maskros” eller helt lag som stannar till mitt under en match och tittar på ett tåg som swischar förbi strax bredvid planen. Helt underbart. Där har vi framtidens människor som ska vara tillfreds med sig själva, vara självständiga individer, våga ta plats och leda oss in i ett framtida bra och jämställt samhälle. Jag tror på den svenska folkhemsidrotten och fostran av ungdomar där man inte bara tänker på resultat. Må gladaste hen vinna! PS. Jag gick på fotbollsgymnasiet till slut. / Benny Törnqvist Herrseniorer 0kommentarer

Elina Wickström -Vardag tillsammans med Sala FF:s skyttekung

Idag är vår gästkrönikör Elina Wickström flickvän och sambo med nr 12 i vår trupp. Jakob "Jacke" Eklund. Elina jobbar som leg. sjuksköterska och på fritiden är träning som gäller i form av löpning, styrketräning, gruppträningar och långpromenader med hunden Loa.. Vi bad henne att skriva lite om hur det är att vara flickvän till en av våra spelare. Det resulterade i en riktig kärleksförklaring. Här kommer Elinas krönika Att leva tillsammans med Sala FF:s skyttekung, smakar man lite lätt på rubriken låter det kanske lite flashigt. Ska sanningen fram är det ett division 3-lag och Sala FF står heller inte för några exklusiva gåvor respektive resor till "fotbollsfruarna". Något att fundera på? Det tar inte bort min pojkväns förtjänst av sin rubrik, skyttekung. Han förtjänar sin rubrik utifrån det han levererar på planen, poäng. Dock var det inte hans skicklighet i fotboll som fick mig att slutligen besvara hans meddelande. Där får man ge honom beröm i uthållighet att inte ge upp, för jag svarade faktiskt till slut :). Självklart beundrar jag honom ute på planen som jag heller inte är ensam om. Han visar sin talang i form av snabbhet, målsäkerhet, samt att han skapar ett bra klimat bland grabbarna. Här hemma är han min bästa lagkamrat. Vi är ett bra team som har riktigt trevligt ihop men även stöttar varandra när motgångar kommer på besök. Jag uppskattar många av min sambos egenskaper, hans främsta är framförallt att bibehålla lugnet (fast vi vet alla att det kan brinna till i det colombianska blodet ute på planen och onödiga gula kort kan komma flygandes). Dock är han den lugna av oss i förhållandet, vi kompletterar varandra bra då jag gärna ångar på i femmans växel. Andra egenskaper är han ser saker ur ett optimistiskt synsätt, har en livsglädje som smittar av sig och hans närhet skapar trygghet. Det jag vill ha sagt är att han inte bara är en skyttekung utan världens finaste pojkvän och sambo. För mig betyder det att jag fick drömvinsten och har valt den bästa pappan till våra kommande barn. Jag älskar dig Jakob Alvaro Gonzalez Eklund. Herrseniorer 0kommentarer

Calle Spång - Ideéllt arbete vart tog det vägen?

Här kommer ännu en krönikör på vår sajt. Calle Spång före detta spelare i Sala FF och numera ingår han i valberedningen i klubben, Hans krönika oroar och vi hoppas att det finns någon därute som visar intresse för styrelsejobb. Calle Spångs krönika Många idrottsföreningar saknar både ledare och styrelse vad beror det på? Sala FF är inget undantag, ledare för ungdomslag är ofta föräldrar med en idrottsbakgrund, fotboll i detta fall. Inget fel med det, de är kanon bra. MEN dessa föräldrar som ställer upp ’gratis’ för att sitt barn skall få spela i en förening, och sen finns det föräldrar som bara har tid än att skjutsa sitt barn till träningen men har inte tid att hjälpa till varken före under eller efter träningen Tränaren är barnvakt under träningspasset. Jag har varit medlem i Sala FF i 36 år och har varit i stort sätt i alla positioner i föreningen. Spelare, tränare, ledare, ungdomsledare, styrelseledamot valberedningen, sponsor gruppen. Sista 8 åren i valberedningen tillsammans med två FF:are som har flera år i föreningen än mig. Vi har nu jobbat för att få ihop en styrelse som skall driva föreningen i en modern form för framtiden. I en framgångsrik förening behövs det inte bara väl fungerande ungdomslag, juniorlag och seniorlag utan också en fungerande styrelse annars så kommer inte föreningen framåt, styrelsen måste drivas som ett företag i framtiden. Vi i FF saknar idag 2 st ledamöter, en som organiserar dam/flick fotbollen så att det fyllas på med barn i alla åldrar och ledare. Och en ledamot som hjälper till med övrigt styrelse arbete. Den kanske viktigaste posten i en förening ORDFÖRANDE saknar vi lika så. Efter att vi i valberedningen frågat ca 50 tilltänkta för den posten fick vi gå till årsmöte utan att vi har kunnat fånga upp en ordförande. HAR INTE TID är de allmänna svaret. Ideellt arbete en Svensk modell som har fungerat i många år var har den tagit vägen? Hur kommer framtiden att se ut i Sala FF? Det man hör på stan eller på arbetsplatser är. Det där måste ju föreningen fixa. Föreningen vad är det? Jo de är vi, dels vi som betalar medlemsavgift men även en angelägenhet för hela Sala, utan en förening så blir säkert kostnaden för kommunen högre i sitt underhåll av kommunala angelägenheter. Kostnaden för rehabiliteringen kommer att stiga i höjden då barn idag inte rör sig eller aktiverar sig på fritiden om det inte är med i en förening. På den tiden när ideellt arbete fungerade som det är tänkt så var det aldrig brist på ledare, tränare eller styrelsemedlemmar som tog hand om föreningen som den var deras egen. De kände en tillhörighet i att arbeta i föreningen. Det kunde finnas fler föreningar som höll på med samma idrott i en stad av Salas storlek och det räckte till med både utövare, ledare och tränare. ALLA HADE TID trots att det gick åt flera arbetare på alla arbetsplatser så tog man sig tid till att hjälpa till på fritiden med föreningslivet på något sätt. Idag när vi har så mycket hjälpmedel i arbetslivet så har vi inte tid med ideellt arbete. Hur tänker de som inte har en liten stund att lägga på något som gynnar barnens fritid. I min uppväxt i Enköping och senare i Sala så fanns det folk som ställde upp fast man inte hade någon son eller dotter i föreningen. Ja ja vet de var på 60/70 talet. MEN de var lika många på planen och det gick åt lika många runt ett lag och i en styrelse. Men man tog sig tid, prioriterade. Det här kan låta som en gammal bitter gubbe som tycker det var bättre förr. Men så är det inte jag är bara orolig över vart föreningslivet är på väg. Kommer vi inte att i framtiden kunna gå och se vår förening i någon aktivitet? Fotboll, ishockey, handboll. Handbollen har redan fått känna på detta, hockeyn är nära, fotbollen är på väg. Blir det bara individuella sporter kvar där det inte krävs något annat än sin egen träning. Titta på IFK Sala där finns det fortfarande ideellt arbete. Det krävs att man prioriterar och planerar så fungerar det. Hjälp våra ledare låt dem vara tränare inte barnvakter. Hjälp till med styrelsearbetet eller som ledare den dag du slutar som spelare. Tänk på så mycket man får igenom en förening Ge tillbaka till föreningen. Ni som vill hjälpa till sitt inte och vänta på att någon ber er om hjälp ta steget till föreningen och fråga vad kan jag hjälpa till med? För att jobba i en styrelse som Sala FF behöver man inte vara en fotbollsspelare det finns jobb för alla. Är vi fler som hjälper till så blir det mindre jobb för alla. Calle Spång Sala FF Herrseniorer 0kommentarer

Åke Lantz - Mångfald i träningen

Idag publicerar vi en krönika skriven av en riktig Salaprofil. En riktigt trevlig karl som också är en fantastisk eldsjäl. Han ligger bakom det mesta av alla framgångsrika arrangemang i IFK Sala. Han tycker våra fotbollspelare ska ta ett skridskopass ibland för att få variation i sin träning. Kanske något att fundera på. Här har ni Åkes krönika Hej! Jag heter Åke Lantz, drygt 60 och ett halvt år! Har ett livslångt idrottande bakom mig som inneburit mycket glädje, mycket träning, mycket tävling, många vänner och ett rikt social liv. Redan som mycket liten bestämde jag mig för att bli en ny Sixten Jernberg eller Assar Rönnlund. Mitt hem var fyllt av skidåkning då min pappa var skidledare redan innan jag föddes. Varje lördag och söndag samlades IFK´s alla skidåkare i vårt hem där det inte bara vallades skidor utan också utfodrades med frukost då många av skidåkarna var ungkarlar och inte åt riktigt hemma enligt min pappa om man skulle nå ett bra resultat i spåren. Det innebar att min mamma var ordentligt insyltad också trots att hennes intresse av idrott inskränkte sig till en stor beundran av sprintern Wilma Rudholf som hänförde många med sitt gracila löpsteg på 50 och 60-talet. Jag blev ingen ny Sixten eller Assar trots att jag flyttade till Östersund för en elitsatsning 1975. Jag gjorde dock en hel del bra lopp med en femteplats på Stafett SM som kanske främsta merit men också några DM guld blev det i Skid-Meccat Jämtland. Istället blev det en elitsatsning i löpning efter en överraskande DM seger på 1500 meter 1977! Tiden kanske inte var så märkvärdig Men tidningsrubriken jag fick kan jämföras med Tomas Wassbergs 5 milsseger i Holmenkollen närapå. Det var så att Chefredaktören på Östersundsposten hade två idrotter han vurmade för och det var skidor och friidrott. Jag brukar tacka honom för att det blev löpning istället för skidor och som lite kuriosa i sammanhanget så har jag tre distriktsrekord i Jämtland fortfarande, 3000 meter hinder, 5000 meter och 4x 800 meter stafett. Det jag vill lyfta i min krönika är vikten av mångfald för att lyckas och för att hitta motivation. Jag var i veckan med på en träff som Tomas Kumlin kallat till och som handlade om att samla idrottsminnen från Sala. I den församlingen satt ca 15 st idrottare varav fler fortfarande var aktiva. En hemlighet med det är, tror jag, att alla hade hållit på med flera idrotter under sin aktiva karriär. Den mest meriterade i gänget var nog brottaren Lennart Eriksson som tog brons i VM. Han var duktig fotbollspelare och även i friidrott var han framgångrik. Spelade hockey och bandy. Om jag tittar på hur det ser ut i Sala idag eller idrotten i stort så är det väldigt få som har mer än en idrott på programmet. Det är till och med svårt för en handbollspelare att spela fotboll på sommaren då idrotterna går i varandra. Och detta sker redan i unga år. Detta är förödande för ett livslångt idrottande. Har jag bara hållit på med en idrott sedan 7 årsåldern och tröttnat på det vid 15 år så är det inte lätt att börja med något helt nytt utan man blir ”idrottslös” istället. Jag är också väldigt kritisk till hur många sporter tränar så ensidigt ”sin” idrott i unga år. Det gör man för övrigt även i de äldre lagen för detta sker främst inom lagidrotterna. Om jag skulle vara tränare för ett innebandylag eller fotbollslag så skulle jag lägga in ett fyspass på skidor eller kanske ett pass skridskor i hockeyhallen någon gång. Det är inte ”grennära” som många förespråkar men jag hävdar att träningsmässigt är det absolut inte ett bortkastat pass. Tror dessutom att träningarna skulle bli roligare och mer varierande. Förutom att man får mångfald i träningen så kanske någon upptäcker en annan idrott som kanske är mer passande för den egna kroppen/fysiken/psyket. Då är min fråga om man som tränare är osäker vad detta kan innebära, förlorar jag ett antal spelare, är jag för okunnig i den här andra idrotten eller tror man att det kan skada menligt på lagets prestation. Kanske vi får mindre LOK stöd nästa år? Jag tycker vi i Sala ska rannsaka oss själva och titta på vilka framgångar vi i Sala kan ståta med på nationell nivå. Vad jag vet så har vi inte fått fram någon allsvensk spelare i fotboll (kanske Hanna Ågren, osäker där) trots att så enormt många har deltagit i något lag under sin uppväxt. Vi har haft framgångsrika spelare i några lag men de var produkter uppväxta i andra miljöer (ex Madde Backlund m.fl.) Jag brukar lyfta fram några profiler inom lagidrott som haft Sala som idrottsbakgrund och nått elitnivå och det är Erik Ersberg i Sala Hockey, Collander och Sköldmark Ransta fotboll, Hanna Ågren Sala FF och Rikard Larsson Sala HF. Det finns säkert några fler men det är väldigt få utifrån underlaget som funnits. Tittar man däremot på de individuella idrotterna så finns det betydligt fler, Bröderna Bengtsson på skridsko, nämnda Lennart Eriksson i brottning, Per Wallin i friidrott, Ann Jansson i gång, ett otal Crossåkare m.fl. och där har ju underlaget varit betydligt mer begränsat. Jag brukar också tänka att det gör absolut ingenting att man byter klubb när man kanske nått junior eller senioråldern. Det finns förmodligen mer resurser och träningskamrater där som är på samma nivå men stoltheten finns ju alltid att idrottaren fått sina ungdomsår i en bra idrottsmiljö i Sala. Att vara en plantskola för blivande olympier skulle då vara en morot som tränare och coach. För exempelvis utan Sala Hockey hade förmodligen inte Erik Ersberg nått sina framgångar som han gjort. Jag vet att jag inte kommer att nå så många tränare med mina tankar och en förändring kommer nog inte att ske men tänk om det fanns en vilja att tänka lite större i samarbetet mellan idrotterna i ungdomsåren. Då är jag övertygad att vi skulle få medel till en ny Idrottshall genom allmänna arvsfonden med syftet att i den hallen är det bara föreningar med ett starkt samarbetsavtal som får bedriva sin träning. Då kommer vi med automatik få fler som får ett livslångt idrottande och framför allt inte så många som lägger av som 15-åringar! Åke Lantz Ordf. IFK Sala huvudstyrelse och Fritidsutvecklare i Sala kommun Herrseniorer 0kommentarer

Magnus Jakobsson - Hommage till Silvervallen

Dagens krönikör heter Magnus Jakobsson. En av de stora spelarna i vår historia. Magnus är en poet och skriver så målande så man nästan får tårar i ögonen. Hans rubrik "Hommage" fanns inte med i mitt ordförråd så jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder hyllning eller vördnad och används speciellt av en konstnär för att hylla en annan konstnär. Mycket passande nu när jag vet exakt vad det betyder. Magnus skriver om när Sala FF gick upp i trean med en seger med 7-2 mot Fagersta i sista matchen, visst är det kusligt lika mot när vi gick upp i trean när vi vann med 7-2 mot Arboga i sista matchen. Läs om och njut av Magnus hyllning till Silvervallen Alan Ball blev världsmästare med England samma år som Per Oskarsson visade fillingarna hos farbror Hyland på bästa sändningstid. Alan var en rödhårig, charmant och ettrig humla från Lancashire. Han klappade mig på axeln och log. Blinkade. Han var uppburen manager för ett lag i Engelska ligan. Vi hade ätit en torr köttbit med klotrunt kulpotatis med någorlunda habila haricoverts. Det var en flärdfull bankett på stadshotellet under kristaller och med sedvanliga divalater från landsbygden. Bleka britter blev ryssröda om näsan längs kvällens linje och blicken var ställd åt kors och tvärs. I det skenet är vi alla lika. Det var samma med oss inhemska hjältar med blandat ölsinne. Vi plirade våra ögon i flirt och fylla. Några timmar tidigare hade jag tunnlat två engelsmän i hans Portsmouth där på min älskade vänsterkant. Dom föll inte i god jord. Det gjorde dom sällan. Meriterade Paul Mariner drog några halsbloss innan matchen och aldrig ser man hur mycket tänder som saknas som när engelska fotbollsspelare med sinne för dålig tandhygien skrattar åt skandinaviska uppvärmningar med sin exemplariska struktur och kollektivism. Alan Ballan imponerades av några tu. Jag var en av dom. Hans ögon talade så till mig i Spegelsalen. Silvervallen visade då i augusti grön yta och ett historiskt murrigt inre. Här vilade anden från det förflutna och den gröna färgen på läktaren krackelerade och mellan träglipor höjdes doften av urin, ölrap och hemliga möten. Vi sa IP när vi talade om templet. Idrottsplatsen. Silvervallen. Den skulle komma att bli mitt andra hem. Jag växte upp en utspark därifrån. Jag debuterade under höstsäsongen 1965. Jag vilade min lekamen i vaggan av både begynnande idrottslig passion och barnvagn av dubbel vävplast och handtag av celluid. Det var mamma, mormor, farmor och farfar. Längs räcket där mot öster. Alltid. Min far var Knoll och Janne Norling var Tott och mellan dem rämnade en olympisk bronsmedaljör vid namn Lennart Eriksson alla tänkbara försvar i de västmanländska gärdsgårdsserierna. När sjuttiotalet fortfarande gick omkring i tygblöjor gjorde jag min första träning på lilla grusplanen jämte Väsbygatan. Kurt Jansson sprang med pomada i håret omkring och ledsagade ynglingar som trampade samma mark som Jockmocks-Jocke och Gulligullan gjort några år tidigare. IFK Salas emblem ståtade på overall av frotté. På vintern stod rinken i storm och snö och jag snörade mina bruna skridskor med väna och vana fingrar och pucken slog skönt som ett pistolskott mot sargen. Det fanns en tid då lås lämnades öppet för förtrolighet och eget ansvar. Vi fick löfte av den långe Ragnar att låna kula, spjut och toalett. Låna tid av evighet att fostra oss själva i ett spel som byggde på både lek och allvar. Som lovade glädje och eventuellt fyra och sextio i längdhopp om nu vinden låg i rygg och i livets riktning. Vi saxade över en och tjugo och en Zingo stod och väntade i ett fång maskrosor efter mållinjen efter de knappa fyra hundra meter den svarta kolstybben räckte och gav. När jag som ung man i pannband skänkte Stefan Ljung ett lång exakt boll på pannan och ett mål som betydde 7-2 mot Fagersta och som tillsammans med många andra gamänger och lirare tog oss upp i seriesystemet med mäster Hugo som befälhavare, stod åttiotalet i färd att skjuta skott mot ett decennium med fula cykelskor, axelvaddar och begynnande resa mot en annan tid med andra ideal. Som vi längtat. Jag föll i tårar när jag klev av planen i säsongens sista match då i september 1983. Jag föll i farstun av Silvervallens charm. Jag blev en av de första stora motståndarna att riva och beröva oss Silvervallen. Det var ett motstånd mer byggt på sentimentalitet och nostalgi än modernism och förnuft. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Man är som man är. Jag tänker mig se tiden an och inte låta mig berövas de minnen och upplevelser som bor i mitt hjärta och är fästa under mina ögonlock. Idag ses fästning resas för människor som ämnar vistas inomhus utomhus längs ålderdomens estrad. Där vårdcentral, rosenrabatt och duvor ryms i den egna innerfickan. Det där gör man som man vill med. Men det kan vara nytta med nöje att veta när silverthé och doppa ska intas i arla morgonstund, att bland stenar i myllan där under viskas namn som Palten, Bertil, Olle, Smygarn, Kaka, Peggy och i underjordiska gångar hörs och väsnas och sprakas i fossila rester av ett osannorligt dåligt högtalarsystem. Runes klirr med mynt i byxfickan och cymbalslag i vinden av lottring spökar och vändkorsen gnisslar ikapp med friktion där nattåg möter räls mot gamla auktionhallen till. Man kan riva gammalt och resa nytt. Men man kan inte göra historien ogjord. Domaren har blåst sin sista slutsignal. Men i ditt minne blåser vänskapens och gemenskapens vindar. Jag står i kö för en våning där på min älskade vänterkant. Där ska jag slå en tunnel till det förflutna. Herrseniorer 0kommentarer

HAIF vann på Tegelvallen

Idag lördag 12 mars skulle vi ha spelat vår första träningsmatch hemma på Lärkan. Vi hade bokat in Heby AIF som våra motståndare. Vi lägger in till Västmanlands fotbollsförbund i god tid om att vi ska spela träningsmatch. Vi får besked om att det finns inga domare kvar. Alla domare är bokade och har fördelats efter att klubbarna anmält att matcher ska spelas. Helt rätt förstås att domare fördelas i turordning men när man får matchtiderna väldigt sent från kommunen så blir det ett moment 22. Vi måste nog ta domarbristen på allvar och tänka till lite hur vi får fler som dömer våra matcher. Vi flyttar matchen till fredag kväll istället för utan domare så blir det ingen match. Men då är det ytterligare ett problem med en kvällsmatch och minusgrader. Lärkan blir halt. Ett välvilligt Heby AIF ställer upp med sitt Tegelvallen som av någon anledning inte är lika slirig. 170 åskådare kommer till ett kyligt träningsderby. Båda tränarna säger att resultatet inte betyder någonting men innerst inne så tror vi att både Tony och Henrik vill vinna den här matchen. Vinnarskallar är de trots att de aldrig skulle erkänna. Vi skriver inte så mycket om matchen som innehöll väldigt få målchanser. Det var en jämn historia och båda tränarna fick säkert kvitto på vad man skulle träna extra på fram till seriestarten. Passningsspelet sitter inte riktigt så där får Henrik fokusera tror vi. Idag ger vi ett extra plus till Jimmy Kakembo som gör en bra match. Det såg länge ut som att matchen skulle sluta mållös men med två minuter kvar på klockan lyckas HAIF avgöra och det slutar med hemmaseger 1-0. Sala FF väntar fortfarande på den första segern i år men vi har fyra chanser till på oss. En bortamatch kvar sen avslutar vi med tre matcher hemma på Lärkan innan Ytterhogdal kommer i premiären. Herrseniorer 0kommentarer

Peter Lund - Sala FF som samhällsbyggare

Idag heter vår gästkrönikör Peter Lund. Kommundirektör i Enköping. Peter bor i Sala och har spelat fotboll i Sala FF. Han tillhörde det framgångsrika 73-orna i Sala FF som var ett av Sveriges bästa lag i sin åldersgrupp. Det finns många som säger att Peter skulle gått långt som fotbollspelare om han gått till en storklubb. Men dirre i Enköping är också ok. Här har ni Peter Lunds tänkvärda krönika Fotboll går ut på att vinna. Att göra fler mål än motståndarlaget. Det är ganska enkelt. På de stora arenorna är det viktigt att det finns vinnare. Det är också viktigt att det finns stjärnor. Oavsett om de heter Ibrahimovic, Messi eller Schelin skapar de ett intresse. Något för barn och ungdomar att drömma om, något att se upp till och något att vilja vara. Utan spets och stjärnor skulle en viktig ingrediens saknas. Men fotboll är något mycket större än Champions leauge, la Liga och VM. Fotboll är världens största sport. Utan tvekan! Fotboll kan utövas av alla. Eliten behövs. Men det är bredden som är det fascinerande. Det är alla hundratals små killar och tjejer som dragit på sig FF:tröjan som är det stora. Bredden snarare än spetsen är därför det stora även med Sala FF. Om man skulle mäta föreningens framgång i form av divisionstillhörighet sedan bildandet i början av 70-talet skulle resultatet vara blygsamt. Att aldrig ha spelat högre än division tre är inget imponerande resultat. Inte heller damerna har nått någon högre nivå. Men är det viktigt? Har det en avgörande betydelse? Nej, det finns andra värden som är viktigare. Det finns ett annat sätt att resonera omkring en förenings framgång. Det handlar om hur många ungdomar man har aktiverat och därigenom gett en meningsfull sysselsättning under uppväxtåren. Att vara med i en förening handlar om att finnas i ett sammanhang, att vara en bra kamrat, att ta ansvar, att dela med sig, att lära sig att samarbeta och så mycket mer. I föreningen lär man sig att vara ödmjuk i framgång. Man lär sig att vara sansad i motång. Du lär dig etik och moral. Du fostras till att bli en god samhällsmedborgare. Fotbollen förenar och utvecklar. Här kan människor från olika kulturer och länder förenas. Sverige står inför stora utmaningar och än större möjligheter i integrationsfrågan. Föreningslivet är här en nyckel till framgång. Den fostrande aspekten av föreningslivet betyder mer för samhället än enskilda framgångar. Jag tror att 2016 blir ett historiskt år för Sala FF när man vinner division tre och för första gången får spela i division två. (vet att det gamla division tre från 1984 var ”ännu” högre) Det skulle vara roligt om så blev fallet och självklart är det en målsättning som ska finnas. Framgång för lokala herr- och damlag kan också skapa ett intresse hos barn och ungdomar. Man behöver inte spela på Friends, Old Trafford eller Santiago Bernabeu för att bli en förebild. För ett barn kan förebilden heta Jacke, Ralle eller Filip och vara stjärna på Lärkans konstgräsplan. Dessa förebilder är viktiga. De är viktiga för att skapa det breda intresse som är en framgångsfaktor för fotbollen. Sala FF bygger tillsammans med andra föreningar framtiden. Det är stort. Därför får spetsen aldrig konkurrera ut bredden. Bara en kan bli Ronaldo. Men alla kan bli fungerande samhällsmedborgare. Alla får inte samma chans i livet. Men föreningslivet ökar förutsättningarna för alla. Ungdomsledarna är därför mina hjältar. Oavlönat ägnar de timmar, veckor och år för att göra något gott. Något gott för enskilda individer och något gott för samhället. Alla ungdomsledares gemensamma insatser är värd många gånger mer än Zlatans alla guldbollar. Jag vet inte hur de skulle kunna uppmärksammas och belönas på ett bättre sätt. Det skulle de vara värda. Mer än värda! Jag tror att de finner sin inspiration genom att få vara med och göra skillnad. För skillnad gör de. Stor skillnad! Direkt för enskilda individer och därmed indirekt för samhället. De bidrar till att skapa ett bättre samhälle. På det här sättet har Sala FF sedan början av 70-talet bidragit till att skapa ett bättre samhälle. Så när jag ser på Sala FF så ser jag inte en förening som aldrig nått toppen. Jag ser istället en viktig aktör för ett bättre samhälle. Då känner jag stolthet och glädje för en förening som jag varit en del av under så många år. För vissa har fotbollen varit räddningen. För andra bara den där extra lilla kryddan. Så oavsett serieseger eller inte kommer Sala FF:s betydelse som samhällsbyggare vara oförändrat stort. Herrseniorer 0kommentarer

Bertil Forsberg - Minnen som ledare i Sala FF

Dagens gästkrönikör är en person som verkligen förgyller vår tillvaro i Sala FF. Bertil Forsberg lärare och före detta fotbollspelare. En av de bättre sägs det bland dem som sett honom spela. Bertil har efter spelarkarriären tränat pojklag och varit assisterande tränare i vårt lag, numera är han videocoach. Han har även individuell träning med tillslagsövningar. Bertil har alltid varit en förespråkare av trebackslinje men har aldrig fått med sig någon tränare på den idén vad vi vet. Hoppas han aldrig slutar i vår trupp för vi älskar hans humor som man ibland måste tänka efter en extra gång för att ibland förstå. Vi hittar på en ny titel när han ledsnat som videocoach. Hederscoach kanske? Här kommer Bertils krönika som handlar om minnen. Jag blev ombedd (eller beordrad) av lagledar´n att skriva några enkla rader. Varför inte skriva ned gamla fotbollsminnen från Sala FF. Tänk den gången vi låg under med pojklaget med två –ett borta mot IFK Västerås och så blev Olle utvisad för –ja just det – snack. Fem minuter senare blir Rasmus utvisad för – Ja just det – snack. Två man kort och tio minuter kvar att spela, så Martin från Möklinta kliver upp på mittfältet och klipper in kvitteringen och något senare frispelar han Erik från Möklinta som trycker in segerbollen. Bredvid stod två snopna (men glada) utvisade grabbar. Jag undrade vad som hände och vilka fel jag hade gjort i laguttagningen (eller hade jag gjort det?) Vi vann ju! Blev det en toppning mot slutet? Eller när Janne Östlund visat hur man instruerar zonförsvar, vi provade det borta mot Brages pojkallsvenska lag för första gången. Vi vann med 3-0! Ullsten (civilingenjörn) gjorde två och Starö gjorde en Ronaldinho-lyftning över både sig själv och motståndaren, rundade killen och tog ned den lugnt på andra sidan. Sedan var de knäckta! Elias gjorde en jättematch i målet. Eller Dalecarlia Cup… Då provade vi en träning att man fick inte ha fler än två tillslag och sen gick grabbarna ut och spelade den bästa fotboll jag sett dem spela. Vilket lir! Tyvärr var spelet som bortblåst nästa match, men det gjorde inget. Många glada minnen finns från de ledare jag kommit i kontakt med , ex. Mr Fog, Janne ”Tränar´n” Östlund, Thalén med Mercan (ingen får åka med i den ), ”Internet-Ove”, ”Han som plågar Spåre både före och efter träning och match”, PerfektionsJanne – ordning och reda och ; mästerkocken !!! – vilken Kille! Jamen visttja – nu kommer jag ihåg – minnena ramlar på en. Tänk när jag fick följa med i den överhettade bilen från en bortamatch. Månsson körde och Jeanette satt bredvid i framsätet. Oj – då fick jag titta ut genom sidfönstret! Nio månader senare tittade Sigge fram… Ja det var några av mina minnen ( i min ålder är man glad om man har några kvar) som ledare i Sala FF. Mvh Bertil Forsberg videocoach Herrseniorer 0kommentarer

Visa fler nyheter