Fyll i din e-postadress för gratis uppdateringar om Redvägs FK F6-8
Du är redan följare. Får du inga mejl kan du redigera dina Notisinställningar under Mina uppgifter.
Klicka på bekräftelselänken i det mejl vi skickat dig för att börja ta emot uppdateringar från Redvägs FK F6-8.
F6-8
Följ oss för uppdateringar
Dagen efter ledighet, där undertecknad spenderat alltför många och sena timmar bland snurrande attraktioner på nöjesfält, försöker guida och dela ut anvisningar om vägval och parkeringsmöjligheter som leder till felkörning och -parkering för samma undertecknad.
Men allting ordnar sig i tid, flertalet mammor tar vid rodret och ser till att tjejerna får byta om till matchställ. Vattenflaskor fylls, skor snöras, musikspelaren från motståndarnas omklädningsrum dånar.
Vi kliver ut och blickar ut över planen, låter doften av försommar-varmt gräs dras in genom våra näsor och genast sköljs all förväntan undan och ersätts av 9+3:s mungipor som nästan nuddar örsnibbarna.
Första matchen ställs vi mot de blåsvart-randiga tigrarna från Bogesund. Våra svarta matchställ glänser i solens strålar, så till den grad att den utomordentligt duktiga domar-duon ber oss ta på gulreflekterande västar.
Tjejerna sväljer till en början domarnas önskemål, men det talas senare om värmeslag och svettpärlor i pannan.
Jag tror snarare det beror på de kanske 40-tals maxlöpningar tjejerna bjuder på i såväl anfalls- som försvarsriktning.
Vi får se debutanter och återbesökare förvandlas till kattliknande djur när de blir ombedda att klä sig i burväktarens tröja.
Tjejerna kämpar i frenesi mot storstadens väldigt försvarsmur, de löps rakt, diagonalt och i sicksack.
Slutligen dånar domarens slutsignal, två inspirerande tack-ramsor följs av handskakningar, stora mängder vatten och fika.
Tjugo minuter senare flyttar spelare, ledare och den stora andel campingstolar våra Ultra-fans burit med sig till PLAN 4.
Inför denna andra match mot gäster från orten med en staty rest efter helikopterföraren och Holmenkollen-dräparen Marcus Hellner skapat en allians med det stenhårda gänget kallat IF Tymer från Timmerdala.
Ledarstaben diskuterade länge, livligt och ivrigt gestikulerande om taktiskt upplägg inför denna match. Timslånga videoanalyser från motståndarnas förra (och första) matcher har studerats, överanalyserats och diskuterats.
Spelplanen var spikad och befäst. Taktiken var lika solklar som magisk;
Vi måste gå ut, köra stenhårt och med maximal belastning för att därifrån öka.
Konceptet är pansarsäkert de två första bytena, därefter uppstår någon form av myteri bland spelarna där de gemensamt presenterar önskemål om att få köra passningsspel utspridda över planen likt ett glasströssel och gemensamt pressförsvar likt en gröt av finaste havregryn signerat Gyllenhammar.
Hur det slutade vågar jag inte svara på, men om barns leenden och glädjeyttringar kunde genererat pengar så hade vi vart rika.
Eftera andra fikastunden och inför tredje matchen samlar vi ihop solkyssta tjejer tyngda av kamp men ändå sprudlande av glädje.
Sista matchen för dagen och vi ställs mot hemmanationen och den Kvinnliga idrottsklubben som fostrat b.la landslagsstjärnan Madelen Janogy.
Motståndare som Inför match gör sitt bästa med att skrämma upp oss med stenhårda skottövningar mot ensam burväktare.
Tjejerna spelar obrydda och fortsätter sin uppvärmning där de visar på spänst som tvingar ledare att fejka high- och low-fives.
Själva matchen bjuder på högklassiga passningar, djupledsbollar, överstegsfinter, rungande skott, målvaktsparader jag tidigare endast sett landslagsmålvakter i handboll bjuda på.
Fysiskt och psykiskt är det en hård match, det kyls anklar med vatten, det torkas tårar, det svalkas pannor men framförallt så ekar det och sprids det hejjarop från medspelare, motspelare och publik.
Övergripande för dagen och klart klristaliserat under sista matchen så förmedlas tjejernas ilska över oss ledare som tvingar de att byta med sina medspelare.
Ilskan släpper snabbt när de upptäcker att ledarna bildar stora skuggor bakom sig där de kan söka skydd från solen.
Efter sista periospausen finner vi ledare tillräckligt med mod för att börja ropa ut direktiv på spanska
För om tjejerna fortsätter utvecklas i denna takt och med detta driv är chansen stor att spanska storklubbar börjar erbjuda alternativ.
Redvägstjejer tackar och bugar, hej, hej, hej
Helt sjukt bra referat! Mer mer mer!
RapporteraRapportera