Vinst, förlust och allt däremellan

Det är återigen sent på kvällen efter att ha varit iväg med gänget på ytterligare en cup, ytterligare ett Åhus. Galet nog så har vårt gäng blivit fler med tiden, något som är otroligt ovanligt i idrottskretsar i tonåren. Samtliga i laget åkte ner i omgångar för att för femte året i rad spela en av världens största turneringar. Och absolut har det hänt en del sedan 2022, när vi noterades för cirka 30-35 mål och 120 insläppta. Tjejerna har tränat. Tjejerna har gymmat. Tjejerna har sprungit. Även om det mesta är att kvalificera som försäsong så har uppslutningen ändå varit väldigt god. Samtidigt så har även beachträningarna varit osedvanligt välbefolkade. Intresset har vuxit sig större för varje år, så även engagemanget kring kläder (suck), möjligheter att spöka ut sig (igen suck) och framförallt att höras (denna är det ingen suck på!). Jag vill inte säga vad var det jag sa, men jag vill minnas att jag för många år sen tjatade om att alla skulle göra segergest, ställa sig upp på bänken när man gjorde mål och i så stor utsträckning som möjligt, fira när man gjorde mål. När jag sa det så var det Cringe. Det var pinsamt att visa att man var bra, man skulle hellre fokusera på glitter och färg i håret. Dom TIMMAR jag har väntat på den perfekta flätan som bara var TVUNGEN att göras är nog att jämställas med tiden det tar att genomföra mönstringen.
Men det vände. Vi gick från att skämta om hur vi skulle fuska, förgifta, sabba och på alla sätt möjliga göra allt för att se till att våra motståndare skulle vara försvagade på planen till att göra jobbet ordentligt. Någon gång under säsongen började allt fler av tjejerna ta sig till gymmet. PR skrevs ner, test genomfördes, saker som inför säsongen kommer testas igen. Och redan nu skvallras det om ordentliga framsteg, i princip på alla fronter. Och det är just det som gör att tjejerna numera flåsar sina konkurrenter i nacken. Trots motgångar och dåliga matcher kämpar man på. Resultaten blir jämnare. Matcherna blir tightare. Och trots att skitförlusterna kommer lite då och då så reser man sig betydligt snabbare än innan.
Ser man till de första tre dagarna nere på stranden så var det ändå ganska turbulent, mycket regler i internationella, snabba omställningar till classic dagen därpå och på olika sätt hackande samspel i de två olika lagen. Tjejerna gjorde däremot sitt absolut bästa och pressade flera lag, i både i internationell och classic. Eller vad sägs om att vara ett ynka övertramp ifrån att besegra A-finalisterna från OV Beachhandboll? Eller att klippa hemmalaget Åhus med 6-7 på sin egen hemmaplan? Eller att vinna bägge uppkasten mot Täby? Även om tabellen inte var på vår sida så har tjejerna ändå gjort stora bedrifter, även om att knyta ihop säcken varit svårt. Det kändes därför väldigt orättvist när bägge lagen åkte ut direkt på uddamålet i sina respektive slutspel. Vi var liksom inte färdiga. För vi hade ju lagt ner så mycket jobb, tid och slit. Men vi hade ju faktiskt en andra chans. Ytterligare ett lag skulle träda in på sanden, om än med väldigt många som redan spelat.
Och denna gången flöt det. Det började med lika. Sen lika igen. Och en gång till. Kommentarerna började komma in om vi var seriösa eller inte, men efter att ha segrat i sista matchen första dagen så var det hela tydligt. Tjejerna var ute efter revansch. Kanske var det att det kom in nytt friskt blod till de nya matcherna. Kanske var det alla erfarenheter och korrigeringar man gjort sedan de tidigare dagarna. Kanske var det den legendariska Donkey kong tröjan. Men högst plötsligt kändes inget omöjligt. Visst kom det någon förlust sista dagen, men dessa skakade man snabbt av sig. Vi märkte hur vi fick övertag på lagen vi mötte. Hur motståndare tvekade och vände sig om. Hur bytena avlöste varandra och de som var hetast i stunden fick visa sin fulla prakt. Laget kom så fint för jaget och när slutspelet tog sin början var vi redo.

Det är och kommer alltid vara speciellt när allting ställs på sin spets såsom det gör i idrott. Allt eller inget. En vinner, en förlorar. Lag efter lag skickade vi hem och strax var vi längre än vad vi någonsin varit innan. Tillsammans. Med druvsocker, pony-dans och testoklack. Jag kan fortfarande inte prata normalt. Så kom till slut avgörandet. På en i princip fullsatt bana 3 kom vi i det absoluta tuffaste läget. Sudden death. Vinna eller försvinna. Vi hade 10 som hejade på oss. Det kändes som att dom hade tusen. Och tyvärr höll vi inte denna gång. Den hägrande finalen som vi hade ena foten i rycktes bort. Det blev tomt på något vis. För vi ville ju så gärna. Det var ju vår tur. Det är nog den absolut suraste förlusten jag varit med om. Tjejerna avslutade fint. Som personer. Som grupp. Som lag. Alla hade gjort sitt yttersta. Alla hade kämpat. Vissa i flera dagar. Vi skiljdes åt, precis som på en skolavslutning, alla åt varsitt håll, vetandes att det skulle dröja innan vi syns igen. Man började lomma ut från området och vi lämnade cirkusen bakom oss. Någonstans när vi kommit utanför ingången kommer frågan från Ruth. ”När börjar vi träna inomhus?”. Game on. Vi må vara slagna, men vi är inte besegrade. Vi ska tillbaka. Och vi. Ska. Vinna. Det blir ett litet uppehåll från boll-träning, där gymmet och spåret får fylla hållet. Sen väntar träningsmatcher. Seriespel. USM. Cuper. Och snart så ska vi ner i sanden igen. Ett år äldre. Ett år starkare. Ett år bättre. Och då jävlar.

Dagens låttips är Tailgate Town med Granger Smith.
https://www.youtube.com/watch?v=8uXdEDcLreA&list=RD8uXdEDcLreA&start_radio=1

Anton Söderström Tränare