"Hur kom ni på att ni skulle åka hit?"

Då var man precis hemkommen igen, från ytterligare ett galet äventyr. sammanlagt 320 flygmil. 5 dagar, tidiga morgnar och en hel del preppande. När vi spelat vår sista match och skulle lämna tillbaka vår klister som Kiruna HK så snällt lånat ut till oss så fick vi en fråga från sekretariatet mitt i allt kaos med att vi spelat färdigt och att nästa lag skulle in. "hur kom ni på att ni skulle åka hit?". Väldigt bra fråga faktiskt.

Ska vi hitta svaret på den frågan så får vi backa bandet en del. Vi kommer att gå tillbaka till en tid när tjejerna faktiskt knappt var födda, närmare bestämt säsongen 2012-2013. Det var då jag tog på mig mitt första coachuppdrag med grabbarna födda 2000 i Kalmar. Ett gäng grabbar som komiskt nog inte var med i seriespel för att föräldrarna tyckte det var för långt att åka. Jag tog på mig tränarrollen som ett gymnasieprojekt och man får väl med facit i hand säga att jag fastnade. Istället för seriespel så skulle laget då åka på fler cuper för att kompensera. Det var där jag första gången såg namnet "Rallarcupen". Det var liksom så avlägset, så långt bort det bara gick att komma. Det var liksom bara så självklart, jag skulle åka dit. Det blev ett mål med hela tränaruppdraget att jag skulle åka dit, kanske mest bara för att säga att man faktiskt gjort det. Det skulle ta 8 år till innan jag stötte på detta gäng med tjejer som har samma galna gen som jag, även om de aldrig skulle erkänna det. Redan då var det tal om långa resor och vi satt på en gemensam buss som skulle köra småsyskonen till tingsryd och vi skulle vidare till Ronneby. Där satt jag och sa "bara så ni vet, vi kommer dra till kiruna såsmåningom!". sen tog det 5 år till. och nu var vi där. Det som jag lovat min gamla tränarkollega att jag skulle göra. Det som min gamla mentor skrattade om, precis som alla andra. Precis som jag också gjorde.

Men ibland måste man se att detta är chansen man får. Vi har spelat ihop länge, vi har en grupp som fungerar, både bland spelarna och föräldrarna. Det finns driv, det finns vilja och det finns väldigt få begränsningar. Vi har besegrat både dåliga år, krävande USM steg och konflikter för att kunna stå på toppen av allt och ropa efter nya utmaningar. För egen del så hade jag inget val egentligen. Med gymnasiet runt hörnet för halva laget och med åldersbegränsningen på cupen så var det tvunget att bli nu. Valet av denna cupen är nog bland det mest egoistiska i min tränarkarriär då det från början inte fanns någon vidare vilja alls från tjejerna att åka just dit. Istället lockar stora cuper som Partille cup, träningsläger i Kroatien, Sol och annat. Vem fasen väljer frivilligt att åka upp till snö och kyla?

Men nyfikenheten segrade, förmågan att göra det bästa av situationen och bjuda på sig själv. Till slut var alla väldigt taggade på att åka. Och vilken resa det till slut blev. Vi gjorde allt. berg och dalbanan av känslor från att vara på planet, till skolan, se staden, åka ner i gruvan och rundvandringen där som på något sett tände tjejerna ordentligt. Detta var ingen vanlig cup. Nervositeten i första matchen, hur illa vi spelade med så mycket klister på bollen, alla utvisningar och hur ovana vi var med nivån. Frustrationen att inte kunna spela som vi brukar. och i takt med att vi spelade mer så skulle det komma att vända. Matchen mot Alta när vi till slut lyckades vinna med en ynka boll. Hur vi vande oss vid klistret, hur mycket man behöver, när man ska ta och när man ska ta igen. Våra tekniska fel halverades från första till sista matchen. Nu känns det nästan töntigt att gå tillbaka till att spela utan klister nästa lördag när det är tillbaka till verkligheten igen.

Det blev som att kliva ut ur en bubbla när vi landade i "sommarvärmen" i kalmar efter att ha pulsat fram i snöstorm och norrsken. Nu var vi hemma igen. Drömmen var över och allting kommer än en gång återgå till skola och jobb. Träningarna kommer igång igen, och de vanliga matcherna mot Växjö och Hultsfred som vi mött i alla år. Men det känns mest som en transportsträcka. Från vardagen till nästa äventyr. Nu vet vi att vi kan korsa landet utan problem, vad är nästa gräns vi ska spräcka? Vi har ett halvvår kvar utan klister sen är även det borta. Då kommer vi aldrig spela utan igen, bortsett på stranden. Det är nu som det på allvar börjar på något vis, nu kan vi spela handboll på riktigt och vi kan göra häftiga saker på riktigt.

Själv är jag för tillfället väldigt mätt på allting och behöver låta allting sjunka in lite. Jag har uppfyllt en dröm som på många sätt varit omöjlig i så många år. Något som jag på allvar aldrig trodde jag skulle få vara med om. Många personer, spelare och lag har passerat under denna tid, men det har aldrig känts mer rätt att åka än nu. Detta äventyret var mitt men också lagets. Utan er hade jag aldrig kommit en meter. Nu måste jag fundera ut nästa galna idé, men det kan gott få dröja ett tag. Det är match nästa helg, det är USM om en månad, det råder absolut ingen brist på saker att göra.

Dagens musiktips får bli en låttitel som inte kan bli mer passande än "far side of the world" Av Tide lines.
https://www.youtube.com/watch?v=uzbzMRyinyE&list=RDuzbzMRyinyE&start_radio=1

Tills vi åker på Äventyr igen!

Hälsningar Anton

Anton Söderström Tränare