Åhus 2025, ett långt äventyr

Värmen har äntligen börjat avta lite och det är en sån där fantastiskt vacker solnedgång som det bara är på sommaren.
Det har gått nästan två veckor sen jag åkte ner till nordöstra skåne för sommarens stora äventyr. Och i år blev det sannerligen ett äventyr! Sällan har jag självt varit med om sån uppståndelse! När vi klev in som herrseniorer i våra randiga matchställ så var vi dom största rockstjärnorna stranden skådat, vi gav high fives, vi skrev autografer, vi tog bilder, vi blev till och med intervjuade av handbollens riksmedia! en intervju som blev den mest uppmärksammade och gillade intervjun på hela evenemanget. Det ledde till ett sånt genomslag att vi en vecka senare, på väg ut lördag kväll blev igenkända när vi som civilister skulle lämna området. Minst sagt en chock!

Men denna text kommer inte handla om Bananklubben eller vad vi pysslade med. För all uppståndelse till trots så var det ändå en grym vecka utan mask, som ledare av planen och även utanför området. För även om man är väldigt med i nuet, i matchen, sekund för sekund så får man komma ihåg att vi alla är människor. Vi kan sabba en match, missa mål, stressa upp oss och skälla på varandra. Med hundratals människor omkring oss så kräver vi att man ska prestera, att vara på sin spets, vara lugn och ta rätt beslut i varje moment och samtidigt var tänd och het. ibland går det och ibland inte. Och det är inte bara nuet som påverkar oss, utan alla våra minnen och erfarenheter.

2022 var vi på Åhus för första gången. Två lag åkte ner och på 17 matcher vann vi 2. Vi hade knappt någon anning om vad vi pysslade med och tjejerna var helt förkrossade när vi åkte ur. Det hackade i västspelet, vi var osäkra, det var många nya intryck och vi var tagna av stämningen i spåren av en pandemi där man inte fått träffa folk på år och dag. I år har vi visseligen spelat i olika konstellationer och åldersklasser, men sammanlagt har vi spelat 50 matcher på 5 dagar. Och prestationerna är också något helt annat nu. Vi pressade segrarna i både F14 (8-10 i gruppspelet) och F15 internationell (förlust i första set med 1 poäng, 2 i andra set), vi vann över segrarna i F15 B-slutspelet (Hammarby), vi överlevde hetta, regn, trummor, skrik och flyguppvisningar.
Den absolut största skillnaden från 2022 till nu är tjejernas mentala inställning. Kanske är det erfarenheten. Kanske är det träningsmängden, eller rentav åldern. Men när vi Klev in i B-slutspelet på bana 1 med cirka 300 personer på läktaren och allas blickar på oss så var det precis som vilken dag som helst. Tjejerna bara tittade på varandra, ett par snabba ord om vem som skulle göra vad, sen var lagmaskinen igång. Motståndarna var minst sagt utan chans när vi malde ner dom bit för bit och tjejerna gjorde så utan knappt ett enda misstag. De få misstag som skedde ledde bara till mer pepp, från bänk och plan. I den matchen hade vi total kontroll, från uppkast till avblåsning. En enorm skillnad från första matchen när vi lamslagna förlorade med 7-1 och paniken stod oss upp i halsen.

För även om vi som ledare kan träna på allt på planen och i hallen så kan vi aldrig förbereda oss på allt annat som sker i livet. Denna sommaren kommer alltid ha en bitter eftersmak över vad som hänt. Tjejerna miste en vän mitt i all förväntan och förberedelse inför turneringen så tätt inpå som veckan innan. En händelse som chockade en hel bygd och som för alltid kommer lämna sina spår. Tack vare ideella krafter och fantastisk solidariet människor emellan kunde vi ändå göra vårt för att hylla den människa som varit en del av tjejernas liv. Det kanske bara är ett namn på en tröja, men det kommer alltid att betyda så mycket mer. Med allt detta i bagaget kunde tjejerna ändå komma bort från allt en liten stund. Ett par dagar bort ifrån allt, där inga onda saker finns, utan bara glädje och gemenskap. Och det är väl kanske det som är viktigast av allt. Att få vara med varandra, att bara få vara. I mitt liv har jag många gånger tagit min tillflykt till planen, för där finns inga problem. Det finns bara dig själv, dina lagkamrater och en uppgift att utföra. Inga sjukdomar, politik, betyg eller annat. Och när allt kommer omkring så är det kanske det som är den viktigaste lärdomen jag kommer att ge ut i alla mina år som tränare. Att kunna släppa omvärlden och att uppskatta livet runt omkring. Det slår lätt allt rullespel, första-fas kontringar, kombinationer och övergångar.

Tjejerna ska vara grymt stolta över sina dagar på åhus strand i år. Det är inte den första och förhoppningvis inte den sista gången vi är där nere. Vi har knytit nya band med våra nya lagkamrater, hittat nya vänner och fått nytt förtroende för varandra. Vi har hittat oväntade förmågor hos andra som vi aldrig kunnat tro fanns, skrattat så vi fått träningsvärk och mått så bra man bara kan må när man är med andra människor. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma fina spår in i höstens säsong, för även om vi kommit en lång väg så finns det givetvis nya äventyr framför oss!

Årets låttips är "vår tid" med Lars Winnerbäck, något som i denna stund känns väldigt rätt efter dagarna som varit. På återseende!

Hälsningar Anton

Anton Söderström Tränare