Sammanfattning av USM

Då var vi till slut i mål med det stora äventyret som är USM.

Jag har bara 7000 tecken, men vi börjar ändå från början! Västervik och första gången alla var sjuka. Ett steg som vi av flera anledningar kunnat hoppa över. Dels på grund utav det skicket laget var i, Mykoplasma härjade i hela Mönsterås och på ren envishet och vilja var det vissa som tog sig till spela (kanske mot bättre vetande) men också på grund av motståndet som vi överhuvudtaget inte hade någon glädje av att möta. Helgen präglades av snytpapper, alvedon och att vi konstant straffades för varje litet misstag vi gjorde. Sargade och trötta fick vi till slut sista matchen mot Tingsryd och äntligen kunde vi spela handboll, på vår egen nivå. Matchen blev så olidligt jämn och jobbig, precis som idrott kan och ska vara, och för första, men absolut inte sista gång fick vi en uddamålsförlust i bagaget. Riktigt riktigt surt, men tavlan är svår att övertala.

I steg två var det Skåne som gällde, i den nya krångligare formen som nu steg två spelas i, med hundra olika kval och placeringsmatcher etc. I en ohyggligt högljudd hall mötte vi ett Eslöv som från första början satte ett tempo på matchen som vi var långt ifrån att hänga med i. läget var mest förvirrat och lamslaget och tjejerna fick inte till särskilt mycket varken fram eller bak. Tempot, atmosfären, förväntningarna man hade på sig gjorde att första dagen inte alls blev särskilt kul. Däremot kunde lite strossande på Emporia och en jacuzzi i den fantastiska lägenhet vi fått låna av Uffe ändå ge lite återhämtning som tacksamt togs emot. Det som återigen skedde var att precis som i steg ett så var det morgonmatcher som gällde, vilket absolut inte är vår grej. avkast 9.30 efter en resa från Malmö ledde till en okristligt tidig uppstigning. Dagen blev inte heller denna gång något vidare och förlust med 5 bollar i bägge matcherna efter att återigen spelat mot våra antagonister i Tingsryd.

Två månader senare var det steg 3 och här var blandade vi och gav men aldrig riktigt brände loss. Spelet kom aldrig riktigt till att stämma, timingen var fel, Motsåndarnas bollar var stolpe in, våra stolpe ut. Lykke och Vega spelade i princip alla matcherna på varsin kant utan att byta och tacksamt var det när trötta och frustrerade 9metare avlöste varandra på bänken. Vi gjorde absolut bra saker, men bleknade i jämförelse med våra motståndare.

Så kom till slut steg fyra. Som coach med allt detta i bagaget visste väl ändå om att sista steget ska vara det jämnaste och oftast de roligaste att spela. Det var då de dålig nyheterna började avlösa varandra. Den ena spelare sjuk efter den andra. På lördagens morgon 8.00 ringer ytterligare en spelare och meddelar att de uteblir. Kvar står 8 (!) tappra spelare. Åka? inte åka? kommer besvikelsen bli större än skaderisken? kommer vi orka genomföra alla matcher? Kommer vi överhuvudtaget ha en positiv känsla när vi åker hem eller kommer vi ångra att vi ens lämnade kommungränsen? Det var väl lite med en klump i magen vi ändå tog beslutet att åka, trots att vi senast tisdagen pratat ledarna emellan att vi INTE skulle åka med bara en avbytare.

Och visst blev det exakt så klassiskt man kunde tänka sig. Första matchen kämpar tjejerna ordentligt, även om det är otroligt mycket slarv i första halvlek. Vi möter ett Göksten med en spelare som utmärker sig och får resten av laget att blekna, något som vi inte riktigt lyckas stoppa. Vad som däremot märks är att alla är här för att göra jobbet. Alla tar för sig i kampen, i försvaret, alla försöker göra mål vilket allt till slut kommer att göra! För det är på riktigt ett lag som står på planen. De är ett gäng tjejer som har gått ett halvår sen alla sprang runt och snöt sig i halvtid i Västervik. Det är ett lag som nu har fått flera valmöjligheter i anfallsspelet. Det är ett lag som nu fått känslan för tempo i matchen, där vi kan spela på tiden i utvisningar, dra upp tempot när vi märker att moståndarna latar sig, osjälviskt spela bollen vidare när vi kan, just för att göra mål! Att första matchen snöpligt slutar lika sved i ärlighetens namn, för vi var det bättre laget och hade inte första halvleken haft så många tekinska fel så hade det varit vi som tog bägge poängen.
Kvällen fortsatte i riktig laganda på Prison Island i Västerås och var en riktig fullträff! alla kämpade järnet och det var otroligt bra samarbete i de 3 minilagen som vi lyckades skapa. Tjejerna tävlingsanda är det minsann inget fel på utan man kan tävla utan att bli varken fartblind eller översittare, även om det verkligen inte är kul att förlora.

Sen kom då till sist sista dagen. Sista matcherna i USM som F14. Först ut var Vintrosa som med sin 12 man starka trupp kunde rulla runt ordentligt på sitt manskap, men som även hade obehagliga upplevelser i vårt försvar när de inte alls var med på den mängden energi det krävdes för att komma igenom. Gick man fel eller inte satsade nog stod där en vägg i from av Ruth Reise som under hela dagen var obeveklig. VARJE chans som hon fik att låsa någon tog hon och gudarna ska veta att det var många denna dag som önskat att de hade varit någon annan försvarare där just då. Vintrosa har lite mer krut än vi och vi får se oss besegrade även om vi putsar lite på siffrorna i slutet.

Sista matchen var till slut här och nu var det upp till bevis. Slitna, trötta, varma och taggade intog alla sina positioner som så många gånger innan. vid det här laget var det slut på överraskningar och nya taktiska drag, det var helt enkelt att gå ut och göra jobbet. första halvlek blir återigen inte riktigt någon fullträff, vi får inte tag i deras kanter, vi får utvisningar mot oss och hittar inte riktigt rätt. Underläge 7-13 i halvtid så känns det som att luften håller på att gå ur oss. Det som händer sen är nog bland det bästa jag sett tjejerna göra. Vi går ut och fullständigt dominerar matchen fram tills timeouten. 4-0 på tio minuter! alla beslut i försvar är rätt. Alla hjälper varandra, alla vet var de ska vara och gör sitt jobb. visst missar vi framåt, men vi trycker ändå dit bollar! Det är inte förrens efter timeouten som SHK får in ett mål på oss och där någonstans känns tröttheten på allvar. det är nu vi märker att vi spelat dubbelt så mycket som alla andra spelare denna helg. Vi håller flaggan i topp, kämpar och sliter men som så många gånger innan så faller vi precis på målsnöret. 16-17, en ynka boll. lika många som våra avbytare denna helg. Det är med blandade känslor jag sitter här och skriv nu ikväll, men jag vill verkligen lyfta fram den förändring som skett bara sen steg 3. Malva som blivit kantspelare, Alva som blivit M9 på riktigt, Svea och Ebba som verkligen klivit framåt i försvaret och alla andra som verkligen lyft sig! Nu är det verkligen kul igen, och det känns som vi är mer laddade än någonsin! Jag tackar er alla som har medverkat, i synnerhet Jenny som varit min vapendragare genom alla dessa helger! Nu kör vi mot nya äventyr!

//Anton

Anton Söderström Tränare