Referat: Gnesta IK - IFK Mariefred Vets

Matchreferat: Gnesta Bluewings vs. IFK-Mariefred vets 5-4

Dagens referat utgår med anledning av en svidande förlust, men hade vi skrivit ett sådant hade det kunnat stå följande:

Perfektion existerar inte, vilket era lokala posterboys i IFK-vetsen bekräftade igår, när kriminalvårdens rinkbandy- och hockeybockeymatch avgjordes igår på en isbeklädd rastgård i Mellansverige.

Hur Skäggesta MC-club … jag menar, Gnesta Bluewings, kunde gå segrande ur denna avslutande seriematch är det ingen som vet, men det finns ju massor av mysterier som mänskligheten ännu inte har löst, så ett till kvittar väl. Medan sådant som gäckar vår art i form av krävande tankenötter, exempelvis manligt håravfall, liv på andra planeter, avsaknad av kvinnor i ledande politiska positioner och memils (googla), ändå kan ha framtida förklaringsmodeller, riskerar säsongens sista batalj förbli olöst ända tills vi går dinosauriernas öde till mötes. Sannolikt skulle inte ens den pensionerade Palmegruppen förstärkta av landsfader GW kunna tillbringa klarhet i händelseförloppet kring denna medelåldersdödsdans, som några vänligt sinnade skulle benämna ishockey.

IFK, med några nya fejor i matchtruppen (nödvändighet eftersom flera var fortfarande indisponibla – seriesegerfirande kostar), lyckades med konststycket att tappa ledningen hela tre gånger, för att till slut tappa hela tillställningen. Siffrorna speglar knappast matchbilden, men när det kommer till målskyttet så det som bekant ”It´s not how, it´s how meny” som gäller. Matchen var således vår att förlora från start, för vi hade snart byggt läger och satt upp tält i deras zon – vaktmästaren var nöjd för att denne inte behövde spola hela isplätten – men då vi inte kan kapitalisera på vårt massiva spelövertag går det som det går.

Gnesta kippade efter andan, men levde och när vi i andra perioden började agera som ett gäng blöta katter i egen zon med en hybris som det endast anstår de överlägsna seriesegrarna, så höjdes larmropen. Vi gav inte bort pucken, vi fullständigt skänkte den med fanfarer och stadens guldnyckar till valfri Gnestaspelare med slutspelskägg, till vår målvakts stora glädje. Den senare hade ett tydligt meddelande till oss utespelare efter matchen som tyvärr inte lämpar sig för tryck, men på vanlig byråkratsvenska var det något i stil med: ”det finns några utvecklingsområden”.

Efter att vi avfyrat cirka 400 skott och minst lika många slag delats ut (utvisningar fick man endast om man ropade högt), fick grannarna från Gnesta med sin härliga fisktaktik revansch från senast. Nyttigt för oss också att komma ner på jorden efter denna klang- och jubelsäsong, eftersom vi faktiskt är lite vinsttrötta. Därtill sägs riktiga vinnare med makalös mentalstyrka växa i motgång, så vi kan garantera att vi alla kommer vara ännu lite tjockare nästa säsong.

En fråga som dök upp i samband med matchföreberedelserna, som delade omklädningsrummet och förbryllade någon enstaka, var huruvida det är oproffsigt att värma upp i jeans och tofflor medan man har vinballe. Bidra gärna med era resonemang i kommentatorsfältet.

Nu tar vi försäsong (chips och dipp) innan vi återkommer starkare än någonsin, med alla youngguns födda efter Murens fall, som åtminstone åldersmässigt bör vara mogna nog för sin tredje hockeyålder. Sedan att det tar några år innan man är fullfjädrad veteran behöver vi inte berätta för generationen av snöflingor, vi vill ju inte att de ska vika in årorna direkt.

Avslutningsvis vill vi skicka en hälsning till kvinnoföreningarna som gick miste om brandmanskalendern. En fullskalig spelarpresentation med bildstöd och civilstatus finns i pipen inför säsongen 24/25, så håll ut! Den som väntar på något gott … den blir aldrig tjock, som farsan brukade säga.

Tack för denna säsong.

Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare