Referat: IFK Mariefred Vets - AC Camelen

Matchreferat: IFK-Mariefred Vets – AC Camelen 7-0

Alla till torget! Kansliet svämmar över av gratulationer och blomsterbud!

Kaoset ovan fick oss initialt att misstänka en IT-attack från en främmande nation, men sen kom vi att tänka på hur fjuttiga och obetydliga vi med vår hockey är när det kommer till världsalltet. Nyttig insikt. Sannolikt handlade istället om lokalbefolkningens enorma glädje över vår ödmjuka serieseger, deras tacksamhet över att vi satt Mariefred på medelålderskartan, likt en jazzorkester (en marginalgren i periferin som endast engagerar ett fåtal). Det är också fullt möjligt episoden kring kansliet är helt uppdiktad och därför inte alls sann.

Seriesegern är emellertid ett faktum!

Nio tappra AC-Camels gjorde långresan, ställde upp och visade kampvilja. Eloge till motståndaren och deras målman som kämpade likt en tiger, men detta var vår Eriksgata och lyckligtvis fick vi dit gummit tidigt för att skingra alla potentiella spöken. Ju mer vi skjuter, desto fler mål gör vi, som Stenmark skulle formulerat det.

GM hade inte för avsikt att förstöra sitt eget födelsedagsfirande med ett magplask, så det blev helgardering och rutin när 699 NHL-matcher adderades till de ursprungliga noll som vi kunde räkna upp innan. Truppen innehöll vid nedsläpp enbart vinnare, sen om det handlade om allt som går att vinna inom hockeyn eller avgörande matcher i memory mot barnen när vi var yngre och minnet fortfarande fungerande, kunde kvitta.

Om det blev sju eller åtta pyts för oss är mest av ett akademiskt intresse, men kul för slips-Thomas att hålla nollan, särskilt när vi lämnade honom helt allena sista 5-6 minuterna, som de missunnsamma djävlar vi är, allt för att han skulle får straffjobba för havren efter dennes licensstrul som krävde en hel del extra administration i form av inställsamma mail till stockholmarnas sportsliga ledning.

Marknadsavdelning kunde också klappa sig själva på axeln, för när ridån gick upp så bestod publiken ändå av ett 30-tal homosapiens, som tillsammans med dussinet lokalhjältar i sekreteriatet tvingade oss att läsa det finstilta kring anläggningens totala kapacitet. Hur många som återfanns i lokalen vid matchens upplopp törs vi inte gissa, men vi förstår givetvis att folk har viktigare saker för sig. Publikens engagemang fick emellertid majoriteten av oss på tårna, men för en av spelarna, som spelar i sin egen takt på det dåliga sättet, blev det väldigt knepigt när det kvardröjande knattelaget identifierade sin tränare bland deltagarna och började ropa ut dennes namn. Tränarens trovärdighet torde vara brukad nu.

Vi vill härmed rikta ett stort tack till alla medmänniskor på läktaren och i sekretariatet, dit det verkar vara ett större tryck än till själva matchtruppen, vilket nog har sin förklaring av människans inneboende behov av gemenskap och/eller att allt fler börjar få insikt i att hockey är en sport för ungdomen. Ett tack också till vaktmästen som spolade mellan perioderna nu när serien stod på spel och att vi därför kunde fortsätta att göda våra egon via isens speglingar i andra perioden, likt Narkissos.

Den ack så viktiga seriesegern kommer att firas hårt och länge, sannolikt långt in i hösten, vilket nog kan få konsekvenser för veteranernas sommarträning. Att serien endast bestod av tre lag ändrar ingenting. Nu återstår endast ett gästspel i Gnesta innan vi börjar ladda för paraden och banketten som vi utgår från att styrelsen kommer att leverera, med pompa och ståt.

Den ogenomtänkta idéen om att bifoga ett lagfoto dagen till ära sköts i sank direkt, dels att det inte ännu finns ett program för fotoredigering som är bra nog för att fånga vår kollektiva skönhet, dels för att det saknades ett zoomobjekt som hade kunna inkapsla lagets totala massa. Vi vill givetvis också förbli anonyma och låta spelet tala för sig själv, så att åskådarnas fantasi får flöda fritt. Därför får alla fans hos olika kvinnoföreningar således ursäkta, men en ”brandmanskalender” känns inte så 2024 faktiskt.

Mediaavdelningen

Joel Keskinen Utespelare