Gustavs guldkorn: Bamsehallen (Del 2/2)

Mellan matchen mot Westervik och avgörandet var det en vecka. Jag drömde om matchen som skulle komma VARJE natt. Ett tecken så gott som något på att det bara var innebandy som gällde på den tiden… För motståndet i sista matchen skulle Lekeryd stå. De var ett lurigt lag anförda av spelgenierna Johan ”Ezon” Eriksson och Alexander Wiberg. De två var troligtvis spelskickligast i serien. De kanske inte älskade försvarsspel men det är många fina innebandyspelare som inte gjort det. Dessutom skulle matchen spela i den ökända Bamsehallen, Huskvarna Sporthall. Det var en ogästvänlig hall, mörk, tråkiga omklädningsrum i källaren. Studsigt parkettgolv som hade en Bamsefigur i mittcirkeln. Kort sagt, en perfekt hall för ett hemmalag. Som om inte allt detta vore nog saknade vi också ordinarie forwarden och Frisks parhäst Christopher Uhrbom som valt att boka en semesterresa till Hawaii. Timmarna före match önskade jag nästan att jag också hade gjort det!
Vår fruktade förstakedja var dock tillgänglig. Patrik Strand och Rickard Claesson gick under namnet ”Firman” på diverse forum och gästböcker och de var onekligen något extra. De gjorde vardera 80 poäng under säsongen, ett resultat jag tror ingen spelare i klubben varit nära sen dess, åtminstone inte på motsvarande nivå. De kompletterades av Jesper Henningsson som agerade andraassistspelare och sopkvast. Tillsammans utgjorde de en av de bästa kedjorna i serien men de var också hårt bevakade varje match. Jag minns alldeles tydligt momenten före matchen. Vi genomförde vår vanliga uppvärmningsrutin och gick ned till omklädningsrummet tio minuter före matchstart. Många supportrar hade åkt till Huskvarna för att följa den avgörande matchen och en hel del var på plats redan då. Det kunde dock inte mäta sig med synen, och ljudet, som mötte oss när vi klev in på plan för första tekning. Drygt hundra personer från Gnosjö hade då fyllt halva läktaren och gav laget ett högljutt jubel. Jag får gåshud än idag av minnet när jag skriver dessa rader! Vi formligen flög fram i inledningen av matchen, om det hade med publiken att göra kan jag inte svara på men de var garanterat en bidragande orsak. Programenligt levererade våra stjärnor, Strand med två mål och Claesson med ett. Det mest minnesvärda målet gjordes dock av en helt annan spelare, nämligen Uhrboms ersättare. I konkurrens med betydligt mer rutinerade spelare hade vi valt att ge startplatsen till 18-årige Jakob Björnell och han tackade med att vispa in en backhand i krysset. Efter drygt en halv period ledde vi med 4-0 och det kändes just då som en raksträcka mot division 2. Så enkelt är det dock inte, Lekeryd satte två baljor innan paus och det var i högsta grad match. Det mentala spelet är alltid som svårast i avgörande matcher såklart men på något sätt blir det extra påtagligt när man går upp i en stor ledning. Jobbiga tankar om att vi inte får tappa det här nu när vi leder stort kan lätt smyga sig på. Trots allt är fyra mål inte speciellt mycket i innebandy där målchanser skapas hela tiden. Inte blev det bättre när Lekeryd omgående reducerade ytterligare en gång i andra. Härifrån var det bara kamp, ingen ville vika sig en tum. Mål föll om vartannat men vi behöll en tvåmålsledning inför sista perioden. Sista perioden förblev mållös i 13 minuter innan Strand fullbordade sitt hattrick. Dessvärre kastade Frisk bort en boll direkt på tekning efter målet och Lekeryd kunde omgående reducera. Sju minuter krig och frenetiskt kämpande följde. Lekeryd försökte, tog ut keepern och sköt på allt men Daniel Sigbladh i vår kasse var omutlig. Han släppte inga fler mål och till slut ljöd äntligen den vackraste slutsignalen jag någonsin hört. Vi hade klarat det! Lilla Gnosjö hade lyckats avancera till förbundsnivå. Ett stort segerjubel bröt ut och spelarna firade i en stor klunga runt ”Sigge”. Själv klev jag in på plan och började gå ner mot sarghörnet innan Jilo kom och vi delade en segerkram. Hur konstigt det än kan låta kände jag ingen direkt glädje i det ögonblicket. Det var mer lättnad, en press som släppte. Jag vet att Pär Mårts i intervju efter ett SM-guld fick den klassiska sportfrågan om hur det kändes, och han svarade att han bara kände tomhet. Någonstans förstår jag honom, plötsligt är allt över, man har ingen nästa träning att planera eller nästa match att förbereda taktik för. Allt man kämpat för tillsammans med laget är helt plötsligt bara slut. På något sätt var känslan givetvis också en följd av den press vi faktiskt hade känt, att det här är vår chans och den kommer inte komma tillbaka på länge. Känslorna på plan efteråt är dock bara förknippade med lycka och firande. Farsan som inte missade en match på den tiden, varken borta eller hemma hade just denna kväll blivit sjuk och inte kunnat följa med och stötta från läktaren. Gerda hade liverapporterat till honom via telefon. En stund efter slutsignalen ringde han mig, då släppte allt och vi grät ikapp av glädje i luren.
Segerfirandet fortsatte i marsnatten om än på olika sätt. Vissa åkte hem, utmattade efter anspänningen. Andra gick på krogen och slog runt. Jag och några till åkte till akuten med Johan Holmgren som hade skadat knäet illa under matchen. Jag och DJ, eller om det var Peter ”Räv” Nyström, fick hjälpa personalen att gipsa Johan. Får det gå till så idag? Fick det ens göra det då? Mycket oklart. Såvitt jag vet funkar Johans knä fortfarande så jag antar att vi gjorde ett godkänt jobb i alla fall!
På den här tiden dubbeljobbade jag inom GIBK, jag coachade även juniorlaget. Dagen efter var det serieavslutning borta mot Sävsjö och matchen skulle dömas av det strävsamma paret Bosse Linde och Bjarne Olsen. Hedersmannen Bosse klev rätt fram till mig, sträckte fram näven och uttrycke ”ett stort jävla grattis!” Ha la sen till: ”passa på att njuta av det här nu, för du kommer inte få uppleva det så många gånger”. Jag minns att jag, ung och dum som man var, inte kunde förstå vad han menade. Vi skulle ju upp nästa säsong igen, det finns inget som kan stoppa oss. Vi ska stapla framgångarna på hög. Idag förstår jag definitivt vad han menar. Många matcher och segrar har passerat sen avancemanget i Bamsehallen men den upplevelsen är speciell och något vi som delade den aldrig kommer glömma.

Lekeryds IBK- Gnosjö IBK 5-7 (2-4, 2-2, 1-1)
Målskyttar: Patrik Strand 3, Rickard Claesson 2, Jakob Björnell, Mattias Pettersson
Laget:
Mv: Daniel Sigbladh (Sebastian Dudas)
Förstafemma: Daniel Kristoffersson- Johan Holmgren (ersattes av Fredrik Nyström i slutet av första)
Jesper Henningsson- Patrik Strand- Rickard Claesson
Andrafemma: Mattias Pettersson- David Holmberg
Henrik Florå- Marcus Frisk- Jakob Björnell
Reserver: Peter Karlsson, Martin Jönsson, Fredrik Nyström, Peter Nyström, Jesper Holmgren, Daniel Johansson
På följande länk finns ett youtubeklipp på när slutsignalen går och segerjublet utbryter:
https://www.youtube.com/watch?v=Nf9TZ7LHan4

Jonas Karlsson Förälder