Gustavs guldkorn: Miraklet i Torsås (Del 1/2)

Gustavs text är lång och laget.se tillåter enbart 7.000 tecken per inlägg, så vi får dela upp det i två delar. :-)

I en tid av innebandystiltje börjar onekligen en viss abstinens att infinna sig. Framförallt saknas tävlingsmomentet, att få mäta sig med seriekonkurrenterna varje fredag har länge varit självklart men inte nu.
För att stilla lite av innebandyhungern tänkte jag hänge mig till lite nostalgi. Jag har i någon form stått i båset klädd i Gnosjö IBKs färger sedan 2003 och avverkat en hel mängd matcher. De allra flesta är bortglömda till största del men vissa matcher lämnar riktigt aldrig minnesbanken. Avgörande matcher har förstås en tydligare tendens att hamna där men det finns även många andra matcher som på många sätt är minnesvärda. Jag tänkte därför lista tre matcher som jag aldrig kommer glömma och som på något sätt betytt mycket för Gnosjö IBK, mig och många andra. Troligtvis kommer det medfölja lite bakgrundshistoria, trivsamma anekdoter samt inte minst en hel del sköna profiler som passerat revy hos Knektarna genom åren.

God läsning!

Slätafly SK/IBK- Gnosjö IBK 2017
Den första matchen ut att belysas är alltså seriepremiären i division 2 säsongen 2017/18. Detta är säsongen då Gnosjö IBKs herrar gjorde comeback i ”finrummet”, högsta Smålandsserien division 2 efter många säsonger skvalpande i de lägre serierna. Klubbens verkliga storhetstid får anses vara mellan 2004-09 då vi avancerade från division fyra ända upp till förbundsnivå, division två (nuvarande division ett). Från metropoler som Kvillsfors och Forsheda spelade vi helt plötsligt matcher från Trelleborg i söder till Nyköping i norr. En fantastisk tid på många sätt och det var också då mitt engagemang i klubben började och växte sig starkt. Tillsammans lade jag och dåvarande sportchefen Henrik ”Jilo” Florå oerhört många timmar på Gnosjö IBK året runt. Dels på själva spelet och matcherna men även på att rekrytera spelare, klubbleverantörer (Kronstrand glömmer ingen) och annat. Det fanns många andra inblandade också, Daniel Petersson drömmer fortfarande mardrömmar om telefonräkningarna för samtal mellan Gårö och Swedecote på den tiden. Det gick ett och annat samtal mellan mig, Jilo och Daniel ”Chris” Kristoffersson på de aktuella företagen och det var inte direkt ytbehandling eller plåtbearbetning som diskuterades… Det fanns inte mycket mer än innebandy i mitt liv vid den här tiden, vinst eller förlust på helgen färgade allt jag tog mig för. Allt var också länge på något sätt en hisnande framåtrörelse, segrar, utveckling, avancemang. Det kunde givetvis inte hålla för evigt och efter en extremt motig säsong 2008/09 åkte vi ur dåvarande tvåan och var tillbaka i Småland. Några halvhjärtade försök följde med avancemang och urdragningar ur serier som avlöste varandra. Inför säsongen 12/13 startade vi om i lägsta serien och satte en uttalad målsättning att bara ha kul, glädjen till sporten skulle vara prio ett. Vi vann serien obesegrade med undertecknad som spelande tränare (!?) och avancerade till trean. Det kändes som en lagom nivå. Vi var tillräckligt bra för att komma trea- fyra varje säsong men också tillräckligt dåliga för att inte vara nära att gå upp. Det känns konstigt att skriva detta idag men då tyckte jag det var ett utmärkt upplägg. Vi gick fortfarande ut för att vinna varje match men de gångerna det inte blev så förstörde det inte hela helgen längre. Innebandy var kul utan någon större press, det liksom bara rullade på. Vi var ett skönt gäng och det var relativt smidigt, korta resor och så vidare, perfekt! Sådär flöt det på några år, fram till säsongen 16/17. Som vanligt inledde vi seriespelet helt okej, låg på vår stadiga andra, tredje, fjärdeplats ungefär. Månaden innan juluppehållet spelade vi dock bedrövligt och förlorade fyra raka om jag minns rätt. Allt kulminerade i förlust en lördag mot Tenhult borta med de evigt unga bröderna Blychert i spetsen. I samband med detta var julfest bokad i Jönköping till råga på allt. Vid den tiden hade Patrik Strand lyckats få med sig Skillingarydsikonen Jonas Ragnarsson att spela i GIBK. Under en diskussion oss emellan relativt sent denna kväll fastslog han med säkerhet: ”typiskt Gnosjö med fyra raka torsk nu. Jag är säker på att vi kommer vinna sju raka efter nyår och gå till kval”. Ragge är klok som en uggla så givetvis fick han rätt i sin profetia. Vi slog vår största antagonist på den tiden, Ljungby, i sista omgången och säkrade därmed en kvalplats uppåt mot vår kanske nutida största antagonist, Ingelstad. Efter två svavelosande matcher som är värda en helt egen krönika stod Ingelstad som vinnare med ett enda måls marginal totalt. Det var en oerhört tung förlust och den lockade fram känslor som jag inte trodde jag hade i mig längre. Jag trodde som sagt att jag lyckats få någon slags distans till innebandyn, att det var något som bara var kul. Skillnaden mellan vinst och förlust är dock aldrig så enkel och här sved det rejält. Resan med ”sju raka” som Ragge uttryckte det, hade väckt något, en hunger efter mer. Under sommaren valde ett lag dock att dra sig ur tvåan och vi blev erbjudna friplatsen. Vi valde efter visst funderande att tacka ja till platsen och acceptera utmaningen. För en utmaning, det var det! Ett par veckor före seriepremiären samlade vi ryggraden i laget för ett avgörande möte. Vi hade då en trupp på två målvakter och två femmor i princip, kanske någon enstaka reserv. Det är extremt tunt såklart och inget vidare att hålla i när det blåser snålt. Vi skulle nu för första gången på många år spela 22 matcher dessutom, senaste säsongerna hade bestått av 16 matcher efter att lag dragit sig ur. Vi valde trots detta att köra på och försöka få in några gubbar till. En fredag några veckor före seriepremiären lastade jag in en smörgåstårta i bilen och åkte upp till Jönköping och lyckades övertyga Strand att köra en säsong till. Den gode Strand har en viss svaghet vid förhandlingsbordet när godsakerna kommer fram, därom råder inga tvivel. Även Jesper Henningsson körde vidare vilket såklart var väldigt viktigt.

...Fortsättning följer i inlägg 2...

Jonas Karlsson Förälder