ESK:s väg till YA-cupfinalen 1949

Lördagen den 23 juli 1949 spelade ESK:s fotbollsgrabbar sin hittills enda
cupfinal på Tomelilla idrottsplats, inför över tusen åskådare. Motståndare var
Ystads IF, som spelade seriefotboll två divisioner högre än Esperöds SK.
Matchen slutade med seger för YIF med 5-0.

Omgång 1
Vägen fram till finalen började den 6 juni med hemmamatch mot Skivarp. Det blev en lätt
hemmaseger med 7-3 efter 4-3 i halvtid. Målskyttar var Karl ”Sotare” Andersson 2, Knut
”Buckla” Hansson 2, Stig Persson 2 och Hans ”Skuggan” Andersson 1 mål.

Omgång 2
En vecka senare var det dags för bortamatch mot Lilla Beddinge, Visserligen blev det segermed 1-2 (0-2), men en dyrköpt sådan. Vår notoriske målgörare Stig Persson blev illaknäskadad och var borta två månader. ”Skuggan” och ”Buckla” gjorde ESK:s mål.

Omgång 3
Den 26 juni var det Gyllebo IF:s tur att känna på ESK:s slagstyrka. Det blev hemmasegermed klara 3-0 (1-0). Esperöds målskyttar var Ragnar Balksäter ( tidigare Olsson), ”Skuggan” och Sten Andersson.

Kvartsfinal 10 juli
Motståndare i hemmamatchen var Sankt Olofs IF, som besegrades med klara 2-1 (2-1). I denna match stod åter Karl-Erik Nilsson (Tuneman) i målet. ”Buckla” 3 mål, Börje ”Polka” Johansson 1 mål och ”Skuggan” 1 mål.

Semifinal 17 juli
Denna match blev en gastkramande historia mot svåra IFK Simrishamn på bortaplan.
Ordinarie målvakten Karl-Erik Nilsson var förhindrad att deltaga. I hans ställe fick Kalle
”Sotare” kliva in mellan stolparna. Kalle gjorde sitt livs match och pojkarna i övrigt slet som aldrig förr. Spelet böljade fram och tillbaka och stod och vägde I mitten av andra halvlek ryckte Hans ”Skuggan” ifrån sin uppvaktning och gjorde matchens enda mål. Simrishamns press mot ESK:s mål blev ännu värre, men utan att kunna ändra på resultatet. ESKgrabbarna var historiska i och med avancemanget till YA-cupfinal.

Final 23 juli
Utdrag av referat ur Ystads allehanda måndagen 25 juli 1949…

"De drygt tusen åskådarna på Tomelilla idrottsplats, kunde glädja sig åt en juste och trevlig match. Någon tvekan om matchutgången var det dock aldrig. Därtill var YIF i alla avseenden alltför överlägsna sina motståndare. Att Esperöds nederlagssiffror stannade vid 5-0 och inte nådde det tvåsiffriga, var främst deras utomordentliga målvakts förtjänst. Ty Karl-Erik Nilsson gjorde verkligen ett helgjutet arbete mellan stolparna och blev genom sina många prakträddningar publikens favorit.
Esperöd vann slantsinglingen och fick spela med solen och den svaga vinden i ryggen. Laget började också lovande, arbetade friskt och energiskt och kedjan satte genast Per Wahlgren i YIF:s bur i arbete. Det dröjde också fem minuter innan Esperöds målvakt behövde röra bollen. Men sedan kom YIF igång, tog över initiativet och behöll det matchen igenom, trots att laget föreföll att spela för halv maskin, med undantag av andra halvlek då fyra mål ramlade in i snabb följd. Första YIF skottet på mål var Musse Westers, men skottet var illa riktat och gick långt utanför. Esperöd kvitterade med ett anfall som gav hörna. Denna lades från vänster men centerns nick gick utanför. Målsituationerna var sedan legio nere vid Esperöds bur, men att få in bollen tordes vara omöjligt för YIF:s forwards. I 14:e min. exempelvis räddade ESK:s h. b. Hansson busfräckt genom att endast några meter framför egna målet slå bollen i en lyra över egna målet. Kvällens publikjubel för den räddningen. Sex minuter senare var det i alla fall klart för YIF ledning. Musse Wester tråcklade sig igenom Esperöds försvar och från nära håll gjorde han inget misstag, utan slog in bollen utom räckhåll för Karl-Erik Nilsson. I 32:a minuten hade Esperöd sitt sista verkligt farliga anfall under första halvlek, men det fanns inga av forwards som kunde sätta pricken över i-et och pricka in bollen.
Andra halvlek var helt och hållet YIF: s. Efter endast några minuters spel var Esperöds målvakt tvungen att rädda en boll på själva mållinjen. Men i 8:e min.måste han kapitulera. Ett YIF anfall drogs upp, flera av forwards sköt och till sist fick vi. Broman iväg ett skott som hittade in.
Efter ungefär en kvarts spel följde två mål med endast ett par minuters mellanrum.
För det första svarade Ebbe Jönsson med ett hårt skott som smet in strax under
högra krysset och det andra var Kalle Nordströms. Vid båda dessa mål var målvakten svårt bländad av solen, men även den förutan, torde han knappast haft någon chans på bollarna. Två minuter senare var det tid att ånyo notera ett YIF-mål och 5-0. Målskytt var Rolle Johansson och därmed hade målen fördelat sig med ett vardera av kedjemännen. Flera mål blev det inte i fortsättningen, trots att chanserna fanns. Musse Wester tacklades ojust innanför straffornrådet i 23:e min. Straffen som han själv fick lägga, brände han i vänstra målstolpen.
Slutet av matchen slog YIF ner på takten högst väsentligt och spelet var slött och makligt. Ystads IF gjorde långt ifrån några av sina bättre matcher. Esperöd kan säkert bättre än vad laget visade i denna match. Försvaret hade den största arbetsbördan och eftersom inte kedjemännen kunde behålla de bollar försvaret slog upp, hade försvaret en otacksam arbetsbörda. Framför andra glänste målvakten Karl-Erik Nilsson, som för övrigt var bäste man på plan. Bra grepp på bollen, reaktionssnabb, god placeringsförmåga och med den tur som varje god målvakt måste ha, gjorde att så kallade givna mål räddades. Med en sämre målvakt än Nilsson hade nog inte Esperöd kunnat undgå ett tvåsiffrigt nederlag. Även backarna Hansson och Palmqvist arbetade bra, liksom ch. S Jönsson. Den sistnämnde slog dock nog så många "rundpallar" för att hans betyg skall kunna bli utmärkt. Kedjan saknade sting. Mycket berodde kanske detta på att lagets ordinarie cf. och kedjans bäste man inte kom loss från sin militärtjänst. Vy. K Andersson, som nu fick flytta in till centrum, kunde inte fördelabollarna.
Som helhet måste man säga att laget var sina motståndare underlägsna i framför allt tekniskt hänseende och dessutom osnabbare på bollen, adresserade passningarna dåligt och lät bollen i alltför liten grad föra arbetet. Men viljan och energin saknades i alla fall inte och laget är värt en honnör för att det i sin underlägsenhet till trots aldrig drog ner kedjan och spelade fegt och defensivt för att hålla nere nederlagssiffrorna. Ett intressant lag med goda utvecklingsmöjligheter, då de flesta spelarna var unga och säkert kan bli ännu bättre.
Domaren Allan Sassarsson, Hammenhög, hade en lätt uppgift och gjorde inte heller några större misstag.”