Föreningen AIF Barrikaden bildades den 1 januari 1975, dels av en grupp arbetare på
Kockums av olika nationalitet som tyckte att det saknades en idrottsförening som
aktivt välkomnade alla oavsett etnisk härkomst, dels av ett antal politiskt aktiva på
vänsterkanten. Den förstnämnda gruppen motiverade AIF som i Arbetarnas
Idrottsförening och den senare delen av klubbnamnet berodde på att många ur den
senare gruppen var aktiva i en bokcafékedja som hette just Barrikaden.
Våra grundtankar var två: Den ena var att vi skulle vara öppna för alla – män som
kvinnor, svenskar som invandrare, och såväl relativt hårdsatsande utövare som rena
motionsdito. En del av detta har numera lyckligtvis blivit självklarheter för många
föreningar, men när vi startade fanns det bara enstaka invandrare i de svenska lagen
och därutöver renodlade invandrarlag. Integration var då inte det modeord som det
senare blivit och vi ser oss faktiskt som en av föregångarna på idrottsområdet. Den
andra grundtanken var att vi skulle vara ett alternativ till alla föreningar som sysslade
med övergångssummor och spelarersättning långt ner i divisionerna. Hos oss skulle
man vara med för att det är roligt, och inte för att tjäna pengar. Även detta tankesätt
har numera vunnit större spridning åtminstone i de allra lägsta divisionerna, för vissa
föreningar av ren ekonomisk nödvändighet.
Till en början sysslade vi med flera olika idrotter: fotboll, motionslöpning, volleyboll,
schack och självförsvar. Bortsett från fotbollen idrottade killar och tjejer tillsammans,
men i dessa andra sektioner hade vi inte något utbyte med andra lag utan tränade och
tävlade bara internt inom föreningen. Detta gjorde det lätt att hålla på en annan
princip, nämligen att alla skulle kunna vara med varje gång. Inom fotbollen blev det
något annorlunda. Här började vi direkt med tävlingsspel i en sorts reservlagsserie
och då kunde ju inte alla som ville, vara med varje match. I början hade vi principen
att alla som tränade skulle turas om att spela, och inte nödvändigtvis ta ut det bästa
laget inför varje match. Detta tvingades vi efter stora diskussioner överge, sedan
majoriteten insett att det varken var roligt för oss eller motståndarna om vi inte ens
ställde upp med de minst dåliga av de dåliga spelare vi då nästan uteslutande bestod
av. För att fler ändå skulle kunna få vara med och spela, ställde vi redan under vår
tredje säsong också upp med ett reservlag.

Volleybollen, schacket och självförsvarssektionen dog ut efter ett par år men
motionslöpningen har däremot funnits med hela tiden med ett brett deltagande i
motionsloppet Yddingen Runt/Yddingeloppet varje år. Förutom vår imponerande
bredd – vi har ofta haft den största truppen av alla i motionsklassen, har vi de senaste
åren också haft rätt stora sportsliga framgångar och även om vi är lite stolta och glada
när det sker ser vi det dock inte alls som det viktigaste. Vi lyckades vinna
motionsklassen tre år i följd åren 2000-2002 och hade dessutom den individuella
segraren i samma klass år 2000. Förutom detta har vi haft enskilda representanter i
olika maratonlopp och i otaliga andra motionslopp. Det förekommer dock inte längre
några gemensamma regelbundna träningar, endast spontana och tillfälliga sådana.

En annan aktivitet vid sidan av fotbollen var under ett antal år den mångkamp i
friidrott som vi internt arrangerade på den klassiska Malmö-friidrottsarenan
Sorgenfri IP som efter att först ha gjorts om till en fotbollsplan och därefter fått ge
plats åt bl.a. ett par förskolor. Vi hade alla hjärtligt roligt åt alla mer eller mindre
lyckade kulstötar, höjdhopp, spjutkast, längdhopp och diskuskast, och hejade fram
varann också på löpsträckorna, av vilka det avslutande 1500-metersloppet för de allra
flesta efter att ha genomfört så många grenar i relativt tät följd framstod som rena
maratonloppet. Denna tävling har nu tyvärr legat nere rätt många år, dels p.g.a.
problem att hitta en lämplig arena nu när Sorgenfri inte längre finns att tillgå, dels
p.g.a. svårigheter att hitta en lämplig tidpunkt för arrangemanget så att det inte
krockar med eller hämmar förberedelserna för någon av alla matcher som våra
fotbollslag spelar. Vi hoppas dock kunna återuppta den.
Fotbollen har också levt vidare och blivit vår huvudsakliga verksamhet trots verkligt
minimala idrottsliga framgångar under de första 20 åren. Vi tycker att vi har lyckats
rätt bra med att behålla våra principer. Vi har aldrig betalt en krona i spelargager och
vi har aldrig sålt eller köpt någon spelare. Vi har aldrig haft svårt att rekrytera nya
spelare och c:a 70 nationaliteter från alla världsdelar har varit representerade i
föreningen genom åren. Vi har under många år spelat med två reservlag för att alla
skulle få plats. Det senare har vi dock fått sluta med av ekonomiska och
organisatoriska skäl.

Med tiden kom också en del idrottsliga framgångar. Med den legendariske Malmö-
fotbollsprofilen och landslagsmannen Jan ”Nana” Ekström vid tränarrodret åren
1997-2001 gick vi från sjuan till femman och har därefter de senaste åren pendlat
mellan div 5 och div 6. År 2008 och 2009 hade vi vår andra landslagsman som
tränare (inte dåligt för ett lag i division 5) nämligen Jordaniens meste landslagsman
genom tiderna Adam Oumar. Under hans ledning gjorde vi 2008 föreningens bästa
säsong hittills när vi slutade 5:a div 5 efter att ha varit obesegrade fram till dess att
serien “vände”. Året efter kvalade vi oss kvar för att 2010 åter åka ur efter en
miserabel höstsäsong, 2011 gick vi åter upp i femman efter, en alltså i motsats till året
innan, alldeles fantastisk höstsäsong som kröntes med en enkel kvalseger. 2012 åkte
vi ner i sexan igen efter en katastrofal säsong med bara 9 erövrade poäng men med
desto fler uddamålsförluster och den här gången fortsatte kräftgången när vi 2013
slutade tredje sist och precis lyckades undvika kval neråt (endast 11 lag i serien)
Efter detta har det mesta vänt uppåt. Vi vann serien överlägset 2014 och vi har
därefter efter fina starter men långa dippar i mitten av seriespelet - beroende på att
vi har så många spelare med rötter i andra delen av landet dit de ofta återvänder för
sommarjobb - klarat oss kvar i femman utan kval efter imponerande spurter såväl
2015 som 2016 som 2017.

De ytterst få inomhusturneringar som funnits i Malmö har försvunnit sedan futsal
blivit den enda formen för sådana som tillåts. Det DM i futsal som kommit istället har
samlat så få lag att turneringen hittills varit ett skämt. Antagligen till stor del som en
följd av detta har nästan alla Malmölag slutat spela matcher inomhus. Vi har därmed
de senaste åren ensamma fått försvara Malmös ära i olika turneringar i Skåne vilket
vi gjort med den äran! Även om de flesta turneringarna mest innehållit lag från div 4
till 7 så tycker vi att vi ändå kan vara stolta över att på senare år vunnit en
turneringen två år i följd och gått till final i flera andra.
På den manliga ungdomssidan har vi från och till haft mer eller mindre
framgångsrika – oftast mindre får vi väl tillstå om än med vissa lysande undantag –
pojk- och juniorlag i olika åldrar. De flesta hade sitt ursprung i arbetet bland
ungdomar i bostadsområdet Seved, som tyvärr mest är omtalat för sina sociala
problem, men vi hade haft såväl P16- som juniorlag i olika omgångar även tidigare. Vi
har dock aldrig fått någon riktig kontinuitet så att spelare på ett naturligt sätt kunnat
gå genom lag i olika åldersgrupper fram till seniornivån.

Sedan vintern 2015-2016 bedriver vi ett mycket uppskattat och som det känns
extremt meningsfullt arbete med ensamkommande flyktingar som bl.a. resulterat i
att vi spelat i lägsta juniorlagsserien under 2016 och 2017. De sportsliga
framgångarna har varit måttliga men det har inte hindrat dessa ungdomar från att stå
i kö för att få vara med och träna och spela. De har också varit utmärkta
ambassadörer för såväl föreningen som för ensamkommande flyktingbarn genom sitt
nästan alltid exemplariska uppträdande på plan något som resulterat i ett närmast
osannolikt litet antal gula kort och renderat mycket beröm från flera domare.

Vårt damlag gjorde 2009 sin första säsong med 11-mannafotboll efter att tidigare ha
spelat i Korpen. Trots ovanan skrapade vi redan första året ihop 13 poäng, det andra
däremot bara 6. År 2011 slöt vi ett farmaravtal med division 3-laget BK Kick vilket
sportsligt sett blev mycket framgångsrikt med våra mått mätt. Efter en fin spurt var vi
ytterst nära att klara en kvalplats till div 4. Samarbetet hade dock en baksida; nästan
alla våra egna spelare “slogs ut” av de duktiga Kickspelare som regelbundet tränade
och spelade med oss och när sedan de flesta av de spelare vi brukade använda mest
lämnade BK Kick och några andra flyttade från stan stod vi nästan helt utan spelare
inför 2012 års säsong. Vi fick då en invit från Heleneholms SK som inte heller hade så
jättemycket spelare om att vi skulle ha ett gemensamt lag och vi nappade på den idén.

Vårt delvis mycket unga lag hade dock mycket svårt att hävda sig och blev helt
poänglöst. Efter 2012 har vi inte haft något damseniorlag. Vi har dock vid flera
tillfällen försökt att på nytt få ihop ett sådant utan att lyckas men har givetvis inte
därför gett upp hoppet om ett sådant utan kommer att ta nya initiativ i framtiden.
Det senaste laget vi haft på den kvinnliga sidan var när vi hade ett F12-lag under
våren 2016. Sedan vi flyttat ut till vår nuvarande hemmaplan på Gullviksborg inledde
vi ett arbete tillsammans med det närbelägna bostadsområdet Hermodsdals
allaktivitetshus, ett arbete som bland mycket annat innefattade spontanfotboll i
gymnastiksal varje vecka för såväl killar som tjejer.
Tjejerna som i de flesta fall kom från kulturer där tjejer inte spelar fotboll var i början
svårflirtade och första gången kom det bara en enda. Efter lite positiv ryktesspridning
om aktivitetens existens kom det så småningom 12-15 tjejer som dök upp regelbundet
och medan det aldrig blev något seriespel för killarna beslöt vi, trots vetskapen att
fotbollskunnandet fortfarande befann sig på en ytterst elementär nivå, att anmäla ett
F12-lag till seriespel.
Tjejerna var – precis som publiken, ingen föräldrahets här inte - trots idel
storförluster länge väldigt entusiastiska innan de till slut gav upp några omgångar
före slutet. Men givetvis har vi inte heller när det gäller flickor gett upp hoppet om att
få igång en ny verksamhet.