Glentons Mästarmöte

Även om Atle hade en ganska stor trupp med sig -Glentons är ju ändå vår ”hemmatävling”- så fick vi lämna några brottare hemma pga sjukdom eller pga avsaknad av motståndare.

Och även om BK Viking är duktiga på att arrangera tävlingar så är de mindre bra att distribuera tävlingsresultaten. Tävlingen är klar sedan flera timmar men ännu har det inte uppdaterat sin hemsida Vi får väl återkomma. Men visst var det bra! På bilden ser ni ju medaljskörden.

Adam Olsson tog Atles enda guld denna helg, och det trots en knapp och kanske lite snöplig förlust i tävlingens inledning. Men genom att vinna resten av matcherna så slutade han ändå högst upp på prispallen. Och det såg riktigt bra ut. Adam drog flera maror, och det är ju inte jättevanligt i de lite högre viktklasserna.

Sarhan Igidov och Emma Olsson tog silver efter riktigt bra brottning.

Wilmer Guldstrand som gick upp en viktklass till 72kg (pga av brist på motståndare i 67kg) tog en bronsmedalj, vilket också var ett riktigt bra resultat. Det var väldigt tungt… Framförallt mot slutsegraren Viktor Borgström som flera gånger satte händerna i bröstet på Wilmer och skickade iväg honom ett par meter (jag överdriver lite, men bara för att göra det här stycket lite mer relevant). Domaren tyckte nån gång i sin förvirring att det var frågan om mattflykt, vilket ju lät lite komiskt för alla som tittade på matchen :)

Isak Hidling tog också ett brons men slog faktiskt slutsegraren. Tammie Amar tog klubbens tredje brons för helgen. Och resten av Atle-brottarna hamnade - om jag inte missat nåt - nånstans utanför pallen.

Det var en härligt stämning i Atle-gänget. Nån trumpen min vid förlust förstås, men annars en hyfsat avslappnad känsla (eller var det bara jag…) med tanke på att en brottningstävling ändå är en ganska hysterisk tillställning. Jag pratade lite med Joakim Amar som såg lugn och cool ut när Tammie brottades, men efteråt avslöjade han att han var alldeles shaky. Jag hade ju då kunnat säga att man vänjer sig, men jag sa istället som det var, att det bara blir värre för varje tävling. Joakim sa att han såg fram emot det… nä, det gjorde han inte…

Ett annan rolig detalj som jag ofta tänkt på är att när man stänger ner en matta för att domarna ska ha paus eller nåt, så passar de yngre brottarna på att fördriva tiden med något som de tycker är roligt. Nämligen att brottas. Det är i och för sig bara skoj-brottning då, men det brukar ju bli ganska livligt ändå, och ofta lika underhållande som en vanlig match. Ibland ser det ju ut some nån typ av gruppbrottning och det kanske hade varit en intressant utveckling av sporten. Jag tycker vi skickar det förslaget till Svenska Brottningsförbundet.

Som vanligt träffade vi många gamla bekanta. Brottningssverige är ju en liten kompisklubb, och många känner ju varandra. Antingen har man mötts på mattan eller också har man deltagit som utlånad till nån annan klubb i till exempel Lilla Fyrstads, eller på träningsläger. Vi träffade en av Atles giganter, Angelica Zettervall, som numera är tränare i BK Starke i Trelleborg. Om hon nån gång kommer tillbaka till Karlskrona så fångar vi naturligtvis in henne.
En anna positiv observation var att Atle plötsligt har en riktigt stark tränarstab på gång. Isak Bäckman som slutade sin egen brottningskarriär för några år sedan är tillbaka och hjälper till som tränare bland de yngre. Nora Johansson, som inte riktigt sa nej, när jag frågade om hon skulle göra come back på mattan, verkar dock vara redo att rycka in som tränare när så är möjligt. Och om ingen annan sagt det - Isak och Nora - ni är viktiga för Atles framtid. Brottare kan man alltid hitta, men att hitta tränare är svårt. Och när Atle tar sig ann framtiden så är det just en större grupp av tränare det hänger på. Känn ingen press. Det här bli kul.

Bra jobbat alla

Henrik Guldstrand Förälder