Atle på Glentons

Har ni varit i Broby nån gång? Om ni inte har varit där så är ni förmodligen inga riktiga brottare. Så här i början av december går Glentons Mästarmöte av stapeln, och kanske är Glentons lite av brottningstävlingarnas julafton. En skillnad mot julafton är att man måste bli uttagen innan man få komma. Detta gäller inte småknattarna som deltar i Glentons Open istället. Men för de lite större kring 12 år och upp så måste man blir uttagen, och de 10 killar eller 7 för tjejer med bäst meriter under det gångna året blir uttagna. Även övriga nordiska nationer får delta. Detta inklusive att man möter alla i sin respektive viktklass gör att det blir en tävlingen med garanterat många tuffa matcher, uppemot 9 stycken då. I en vanlig tävling blir man ju utslagen efter två förluster, och sällan behöver man gå 9 matcher för att ta guld. Men alltså inte i Glentons. Bra på ett sätt. Det bli många matcher. Åker man på många förluster så kan det ju bli en tung helg förstås. Men garanterat bra träning dock.

Överlag gick det riktigt bra. Många riktigt bra matcher. Några knappa förluster. En och annan brakförlust också, men det är inget konstigt med det. Är motståndaren bättre kan poängen snabbt sticka iväg. Glentons använder ju inte samma databaser som all andra tävlingar, pga det speciella tävlingsformatet. Istället skriver man ner alla brottares namn på papperslappar och slänger in dessa i en torktumlare. Sedan tar man ut lapparna och notera vem som har vunnit och med hur många poäng. Sedan redovisar man resultat och prislista (dock inte i tid till författandet av denna text) på en jättelång papperslapp som inte alls är kul att läsa. Så nån djupare analys blir det inte idag.

Om vi håller oss till pallplatserna så kom Nea Johansson 3:a. Kvar på näthinnan sitter Neas sista match, som hon visserligen förlorade, men den kamp hon bjöd på var imponerande. Ibland säger en förlust mer än en vinst. Och denna förlust sa att det kommer mer från denna fajter.

Isak Hidling, Märta Hidling och Adam Olsson kom 2:a. De hade alla nån framför sig denna helg, men annars gjorde de allt rätt. Det kommer mer här också.

Och slutligen Wilmer Guldstrand, Atles enda guldmedaljör denna helg, och den ende som gick obesegrad genom turneringen. Redan i första matchen ställdes Wilmer mot Norrmannen Leokim Beky som skulle bli slutlige 2:an. Så det blev en typ av final redan från början. Bortsett från denna första match som blev jämn och tuff, med knappa 3-1 till Wilmer, så blev de påföljande matcherna mest bara tuffa. Jag vet inte vad Werkström tänkte, men det såg riktigt bra ut från min position.

Riktigt bra jobbat. Alla.

Nu laddar vi om för nästa Glentons, om ett år, det är ju ändå Sveriges bästa tävling det är frågan om. Och om man vill kalla sig en riktig brottare, då åker man till Broby i december.

Henrik Guldstrand Förälder