Atle på Öresundsträffen

77 klubbar, 533 brottare, 755 matcher, gör Öresundsträffen till en av Sveriges största brottartävlingar, med representanter från Sverige, Danmark, Norge, Tyskland och Frankrike. BK Atle deltog med 13 brottare och hävdade sig väl: guld till Angelica och Wilmer, Silver till Julia och Zara.

Angelica gjorde en mycket stark insats, och Thomas framhöll henne särskilt bland alla Atles brottare. Hon fortsätter att utvecklas och blev dessutom utsedd till bästa brottare bland ”flickor äldre”, där hon rimligtvis måste vara en av de yngre deltagarna. Wilmer fick fram till finalen ett ganska hanterbart motstånd, men fick i finalen (26kg) bekänna färg. Han låg under hela matchen men lyckades ta en sista poäng fram till 9-9 i slutsekunderna. Det var en stund oklart vem som hade vunnit, men efter vissa diskussioner så visade det sig att just sista poängen blev avgörande. Stolpe in denna gång.

Övriga placeringar: Ossian 5:a, Melvin 9:a, Rasmus 7:a, Vincent 5:a, Leo 7:a, Simon 6:a, Moa 7:a, Nora, 6:a och Jakob 5:a. Det var kanske lite färre medaljer än vi är vana vid, men stora tävlingar blir också tuffare tävlingar, och i vissa klasser var det upp till 16 brottare. Notera också att flera av våra brottare precis lämnat nybörjartävlingarna bakom sig och ändå kan hävda sig på en av de större tävlingarna.

Som klubb kom BK Atle på 11:e plats (6:a på damsidan) på 14 poäng. Som överlägsen första klubb kom HBG Wrestling Team på 48 poäng och Team Brandenburg kom 2:a på 28 poäng.

Brottare och vuxna övernattade i en lokal fotbollsklubbs klubbstuga utanför orten Krika. En del snarkningar, prat i sömnen och andra missljud störde väl nattsömnen något, men i stort fungerade det ändå bra. Till avdelningen för kuriosa så inträffade en lustifikation som nog kommer leva kvar i Atles historieskrivning i många år framöver.

Glada och ivriga hoppade vi in i bilarna på lördagmorgonen för att bege oss till tävlingen. Ett märkligt lugn föll över karavanen, för att sedan ersättas med känslan av att något saknades. Bilen framför saknade nån i förarsätet… eller? Några ögonblick senare saktade Roger in och vände bilen, han stannade och vevade ner rutan, glad som en speleman. Hade han kanske precis fått ett telefonsamtal från Svenska Spel? Nejdå, det var bara Thomas Werkström som hade ringt och undrat vad som i hela friden pågick och vad alla hade tagit vägen. Även en legendar kan väl behöva lite egen tid inför en tävling påpekade han, och då är ju inte förväntningarna att man ska behöva ta en taxi till tävlingen. Sånt här kan ju hända alla klubbar… eller… och vi var ju väldigt många att hålla reda på. Men man undra hur ofta andra klubbar glömmer sin huvudtränare? Kanske en fråga för styrelsen? Nu hade ju Martin Werkström en bra förklaring till varför det blev som det blev, men varför förstöra en rolig historia med bra förklaringar.

Slutligen några ord om socker. Flera av er vet att undertecknad förespråkar nån typ av sockerpolicy som uttalar att godisätande inte ska förekomma under idrottsevenemang. Syftet är naturligtvis att minska på sockerkonsumtionen totalt i samhället för att undvika några av alla de problematiker som en överkonsumtion av socker orsakar. Men vi har en lång väg att vandra. Och då tänker jag inte på Atles kvällsshopping på ICA i Klippans centrum där formligen alla rafsade runt i lösgodishyllorna (även då underteckand, jag har för övrigt bett ICA att förstöra filmerna från övervakningskameran). Om man håller godisätandet till lördagsgodis så må väl det vara hänt. Men när bäste brottare på Öresundsträffen förutom äran dessutom erhåller en stor korg godis, då är vi på fel väg. Ni kan räkna med att tävlingsledningen kommer få ett påpekande. De vill gott, men tänker fel. Atles bästa brottare äter ju dessutom inte godis.

Bakom tangenterna Henrik Guldstrand